Lehanerapport
Åh! Har precis kommit hem från Dennis Lehane-kvällen på Internationell Författarscen och är lite kär. Lehane var så avslappnad, rolig och genomsympatisk att man bara smälte, och kom med många roliga anekdoter om det egna skrivandet. Till exempel fick vi veta att många av hans litterära skapelser tvingar sig på honom när han egentligen sysslar med annat. Luther Lawrence, en av två huvudpersoner i ”The Given Day”, invaderade Lehanes huvud när han undervisade en skrivarkurs och gav sig inte förrän han fått spela baseboll med Babe Ruth på ett fält i Ohio. Jimmy från ”Mystic River” var ännu mer burdus:
Lehane: ”I want to write about Sean, Sean’s me.”
Jimmy: ”Sean’s boring, c’mon, write about me!”
Kontentan av detta enligt Lehane? Att de personer som folk vill ligga med är de man ska skriva om. (Hans exfru var tydligen rätt sugen på Jimmy, till exempel.) Vi fick även reda på att han just nu skriver på en Kenzie/Gennaro-deckare, den första sedan Clintontiden. Det var helt omöjligt för Lehane att skriva om Patrick Kenzie, en karaktär som han förknippar med ”a certain looseness”, en motvikt till det tunga i de fristående romanerna, förrän han var mer eller mindre övertygad om att USA gick mot en Obamaera, berättade han.
Scoop nummer två: det blir inte bara en, utan förmodligen flera, uppföljare till ”The Given Day” då Lehane vill fortsätta skriva om Danny och Luther. Några 700-sidorskolosser blir det inte tal om – det räckte med en ”mammoth undertaking” – utan snarare ett par böcker i 400-450-sidorsklassen. Dennis Lehane lovade inför 476 åskådare att aldrig, aldrig mer skriva en roman på 700 sidor och uppmanade oss alla att påminna honom om det om han trots allt skulle bryta löftet. Han berättade även att Richard Price och Elmore Leonard är två av de författare som inspirerar honom mest, och ”Revolutionary Road” och ”The Life of Edgar Sawtelle” (”yeah, that book really needs me promoting it…”) är några av de böcker han läst och gillat på sistone. Bra smak!
Snyggfaktorn då, som Calliope efterlyste? Jodå, den finns där. Inte på ett uppenbart, tvålfagert sätt, men Dennis Lehane är helt klart en attraktiv man – och avsevärt mer till sin fördel IRL än på författarfoton. Snygg handstil har han också! Bostondialekten är dock betydligt mindre markant än jag trott. Nästan icke-existerande, faktiskt. En smärre besvikelse.
Klart slut från en trött och starstruck bokhora.
Lovely Lehane och Roger Wilson på Internationell Författarscen. Foto: Helena the Fangirl.
Alla
Jag dör av avund.
Hade gett vad som helst för att få vara där.
Suck!
Tack :)
Kul att läsa vad han har hintat om och hur han framstod.
Roligt att han ser till att utnyttja sina ”hjärnspöken” när de vill ta plats, det verkar ju ha blivit en mycket bra roman med lite hjälp av att en huvudperson hojtade till :)
Intressant att han sa att det blir en till Kenzie/Gennaro-deckare, jag läste för någon månad sedan i en intervju att han var trött på Kenzie, men han har säkerligen hunnit få nya uppslag till deckarserien sedan dess och Jimmy har säkert tjatat lite mer ;)
”Snygg handstil” btw.. Fick du bok signerad efteråt?
Malin: Han har precis börjat skriva på en ny Kenzie/Gennaro. Tidigare, när han fått frågan, har han sagt att det inte blir några fler böcker i serien men tydligen fick han inspiration i somras.
Och yes, fick Patient 67 signerad med fin liten dedikation. Ska lägga upp bilden vid tillfälle! Han berättade att han har ett särskilt egorum där alla hans utländska utgåvor huserar, så han kände igen omslaget.
Vilken kväll, Helena! Hörde din pappa skratta flera gånger, antar att han var också nöjd.
Har skrivit lite på min blogg också – och längtar nu efter ”The Given Day”.
Vi ses den 26:e!
/Margaret
Ja, visst hade vi det trevligt, Margaret! :) Pappa var supernöjd med kvällen, särskilt efter att han fått sitt ex av ”The Given Day” signerat. Det är en fantastisk bok, tror du kommer gilla den lika mycket som jag gör.
Hej och hå! Det verkar som hela bokbloggosfären har kärat ner sig i Lehane. Jag gillar honom också, urmycket, och är lite sur på mig själv att jag inte masade mig dit igår.
Alltså… en liten petitess, men ändå: är det inte lite sunkigt att behöva kommentera karlns utseende? Det är ungefär som om en manlig rockkritiker går på konsert där han i skrift kommenterar hur nedrans het en kvinnlig sångerska är.
Bruno Ganz, jag svarade bara på en fråga som en annan bloggare ställt. Lägger inte in någon värdering i det. Och att låtsas som om utseendet inte har någon betydelse är väl…. lite världsfrånvänt?
Jag var också där. Jag har älskat Lehanes böcker i många år nu och nu älskar jag honom som person! Jag kände mig nästan lite förälskad när jag gick därifrån. Så himla trevlig, avslappnad och ”normal”. Men jag hade också förväntat mig lite mer Bostonaccent men jag kan ta det… för, åh… jag är ju förälskad!
Jag undrar om inte han tonar ner bostan dialekten för sådan uppträdanden…
Var helt lyckorusig när jag gick därifrån. Nog för att jag gillar hans böcker, men vilken härlig författare!
Hehe, att kommentera utseende kanske är hur sunkigt som helst, men det är också rätt kul :) Tack för rapporten! Är grymt avundsjuk på att inte ha varit med.
Och så lite off topic;
Kan glädja dig Helena med att du är citerad på en Twilight-vepa som B Wahlströms skickar ut som skyltmaterial till bokhandeln nu i samband med att filmen har premiär – hur coolt är inte det? Har du sett det?
Calliope: Exakt – sunkigt men (kanske just därför?) kul. :)
Yes, B Wahlströms kontaktade mig och ville citera mig i pocketutgåvan av När jag hör din röst (tror jag att det var, eller kanske den tredje? – har noll koll på de svenska titlarna), fast jag hade ingen aning om att citatet skulle dyka upp redan nu. Min första blurb – hur coolt som helst!
Jag missade också Lehane! Det regnade och jag var i Uppsala och det var bara helt plötsligt för sent att åka… Jag tycker The Given Day är hans bästa sedan Mystic River. Han är ruggigt bra när han är bra.
För den som missade föreläsningen har jag dock en stapel signerade ex av Given Day till salu, både i Stockholm och Uppsala…
[...] boken och läsa långsamt (för att den skulle räcka riktigt länge!) – det ska nämligen bli en trilogi om Danny och Luther! Jag [...]