Lite litterär kanon, igen
Igår började jag på en norsk roman, ”Genanse og verdighet” av Dag Solstad. De första 25 – 30 sidorna ägnas åt hur huvudpersonen, en gymnasielärare, står i sitt klassrum och försöker diskutera dr Rellings roll i ”Vildanden” av Ibsen. En mycket ingående diskussion om Relling behövs egentligen, och i såna fall till vad, i pjäsen. Absolut ingen intro alls till ”Vildanden”, för det tas för givet att alla norrmän kan den hyfsat på sina fem fingrar. (Bevisas ju inte minst av gymnasieklassen i romanen. Detta är inte ens det första verket av Ibsen de läser, och de kommer att klämma två till innan terminen är slut.)
Hmm, intressant, tänkte jag. Vilken motsvarighet skulle det kunna finnas här i Sverige? Ett verk som man kan diskutera och alla känner till det?
Jag kom faktiskt inte på något, inte på den nivån iallafall. ”Fröken Julie”, kanske, men inte i den aspekten att vi alla kan hänga med i resonemang om Kristins roll i pjäsen. Jag tror att många skolor jobbar med Strindberg, men jag tror verkligen inte att alla läser hela pjäser / romaner, utan kanske nöjer sig med utdrag.
Så vad finns det annars? ”Ondskan” av Jan Guillou? Ej därmed sagt att jag tycker den är fantastisk, men den är väl läst.
Nu idag hade DN en artikel om en nordisk kanon, perfekt timing för mig angående ”Genanse og verdighet”. Texterna som valts ut av Nordiska ministerrådet i samarbete med experter, ska ”värna om det gemensamma nordiska kulturarvet och öka språkförståelsen mellan länderna”. Det är ju fint. Texterna har valts för att engagera unga läsare, äga en historisk betydelse, och ha stora litterära kvaliteter.
På svenska listan finns tex Strindberg, Bellman, Lagerlöf, Harry Martinson, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer. Detta är alltså inte en kanon som kommer att användas i svenska skolan, vi har ju ingen sån. Men det är intressant att tänka på. Jag vacklar hela tiden i frågan om det, bra eller dåligt? Å ena sidan gemensamt kulturarv och läsutmaning, å andra sidan läsglädje och lust. Vad ska man välja?
Och som kontrast, alltid spännande att se hur andra länder gör. Dr Relling, vad säger vi om honom nu då? Behövs karln?
Alla
Kan varmt rekommendera Stockholms Stadsteaters uppsättning av Vildanden.
Ja, vi var och såg den med skolan (gymn åk 2 + 3) och både vi lärare och eleverna tyckte den var otroligt bra! Stort teatertips.
Vilka konstiga motsatser du ställer upp, måste kulturarv vara icke lika med läsglädje? Det känns som en stor ful myt.
Susanne – nej, givetvis inte! Men tex Strindberg är ganska tung att arbeta med, och om Sverige hade en kanon som alla skolor skulle följa tror jag just den författaren skulle kunna ses som en stor läs-o-glädje av många. Och det är väl en av anledningarna till att vi inte har en kanon idag.
Ja, jag går alltid igång på kanondebatt!
Jag gissar att de flesta gymnasister läser Hemsöborna, men säker kan man ju inte vara.
För mig handlar det här med kanon om att det finns litterära verk som andra författare, konstnärer, debattörer ständigt återvänder till. Romaner refererar till äldre romaner osv. Att låta eleverna få ta del av en kanon ger dem en viss allmänbildning som ju inte kan skada. Man ska ha rätt att förhålla sig till litteraturen och det kan man inte om man aldrig stöter på den. Precis som en ateist kanske ändå bör känna till lite om berättelserna i Bibeln, för att kunna förhålla sig till dessa. Jag tycker att kanondebatten kompliceras onödigt mycket och har blivit lite för mycket av en politisk fråga.
Jag föreslår att man har som ambition att ge både kulturarv och läsglädje.
Hej!
Jag tänker tala om ”lite litterär kanon” på onsdag kl 15
Aulan, Lärarhögskolan, Stockholm
(Lässatsning Stockholm)
300 lärare och bibliotekarier kommer.
Kom dit du också ,vet ja, och säg mot eller med mig!
hoppas
Lena
Röda rummet finns i serieversion, kanske nåt att börja med? :-)
Bokaktivisten – och jag gissar att endast ett fåtal gymnasieelever läser Hemsöborna, iaf om du menar hela boken. Ett utdrag / början, ja, men inte mer. Den är alldeles för tung. I kursen svenska B är det litteraturhistoria, men att känna till verk är ju inte samma som att läsa dem. Kan också bara vara att läsa en kort text om dem, eller som sagt ett utdrag.
LKE – hade gärna lyssnat, men det är mitt under arbetstiden…
Röda Rummet i serieform låter kul. När jag var gymnasist (lite drygt 20 år sedan) läste vi Illustrerade Klassikers version av Bibeln inför prov i religion. Hela den serien (Illustrerade klassiker) är kul, om än lite svåra att få tag på idag.
Johanna L- har just nu min yngling (son) som sitter här i närheten och läser Hemsöborna. Han läser svenska B och jag kan inte påstå att han är överförtjust i boken, men de ska läsa hela. Jag minns själv hur illa jag tyckte om Den unge Werthers lidande som gymnasist. Patetiskt pekoral tyckte jag, långt senare gick det upp för mig att det var en ungdomsroman jag läst och att den, placerad i sitt sammanhang, var ganska intressant. Förhoppningsvis blir man inte avskräckt för livet av det man läser i ungdomen. Vi får väl se hur sonens förhållande till Strindberg kommer arta sig.
Och i höst kommer ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” i urval av Göran Hägg. Ca 30% lär vara av svenskt ursprung och grundkriteriet för att få vara med är att boken finns utgiven på svenska.
Ett inlägg i debatten om litteraturkanon, eller en bocka-av-bok för oss redan läsintresserade?
Om Göran Hägg rekommenderar en bot så är det ett mycket bra argument för att jag INTE skall läsa den.
Jag tycker att man måste skilja på två saker. 1, Att höja kvalitén på läsundervisningen i grundskolan och gymnasiet 2, Kanon.
Det är ett tankefel att tro att en kanon för alla automatiskt höjer läsförmågan. Böckerna i sig gör inga under. Det är elevgruppen, den enskilda skolans kvalité och lärarens skicklighet och kunnande som avgör om och vilken text som utvecklar elevernas läsförmåga. Det är den sociala pocessen, inte verken i första hand, som avgör hur lyckad läsnignen blir.
Den svenska skolan är för desentraliserad och elevunderlaget alldeles för heterogent för att det ska slå väl ut. I en klass med många arabisktalande elever kanske det är mycket mer värt att tex läsa Mahfouz än Strindberg. I en annan klass kanske det är mer värt att läsa en novell av Junot Diaz än Ondskan. En en tredje klass ska man kanske man måste känna att man lyckats med när man fått alla att lyssna till en högläsning av Kyrkdjävulen. Man måste ju möta eleverna där de befinner sig. En lärare i år 1 kan ju på samma gång ha en elev som hört saga varje kväll, redan kan läsa själv och har föräldrar som själva läser mycket + en elev som aldrig fått något läst för sig och där det inte finns några böcker i hemmet + en elev som bara befunnit sig i Sverige ett år vars mamma är analfabet o.s.v. Vart ska man lägga ribban då?
Kurt – jag håller med dig. Vill inte läsa en kanon formulerad av Göran Hägg. Skulle hellre läsa en bok av Ebba Witt-Brattström som hette ”1001 böcker du måste läsa…” Göran Hägg har ju tidigare varit involverad i att formulera svensk litteraturhistoria och det urvalet var ju inte kul.
Asalun – jo, men är det inte så att man dels vill inspirera ungdomar till eget läsande av t.ex unga samtida författare och dels vill ge dem en förståelse för och kunskap om tidigare litteratur. Då tycker jag att ALLA ungdomar har rätt till att få läsa, diskutera och fundera över äldre litteratur som fortfarande är betydelsefull. Det är verkligen inte kul att ha segregerad litteraturundervisning. Jag skulle säga tvärtom, låt de arabisktalande ungdomarna läsa Strindberg och de svensktalande läsa Mahfouz!
Själv avskydde jag tvångsläsning av böcker under min skoltid. Jag kan inte minnas en enda av de böcker som vi blev beordrade att plöja igenom.
Jag började läsa böcker väldigt tidigt (storebror började skolan, och jag hängde med på läxläsningen), så förmågan fanns. Jag kunde bara inte uppbåda intresset för att läsa misärhistoriska alster som tydligen skulle vara allmänbildning. Det var helt enkelt inte det som böcker betydde för mig.
Bokativisten, det klart att man kan vända på det. Det är ju just det som är min poäng. Det måste finnas en flexibilitet att göra det som passar just den grupp av elever jag har just nu bäst, vare sig det är Mahfouz el Strindberg. En kanon stänger den möjligheten. Vad jag menar är att ett litterärt verk, oavsett hur hög kvalité eller hur stor klassikerstatus det har, är inte en undergörande medicin som fungerar lika för alla. Det måste uppstå ett möte. En del elever finner dessa möten, på egen hand eller med stöd från en duktig lärare. Andra elever kan kanske bringas till dem med lite milt tvång. Men många elever har inte viljan till ett möte, andra kanske inte har förförståelse eller språkkunskaper som gör att de kan skapa mening i ett visst litterärt verk. Jag tror det är mer fruktbart att prata om vilka olika texttyper och genrer våra elever ska ha med sig när de lämnar oss. Man kan ju läsa äldre texter utan att ha en kanon. Förra veckan läste jag tex Sapfo OCH rapparen Lupe Fiasco med en 8:a. Funkade jättebra.
Solstads bok ger ett välbehövligt perspektivskifte i den här debatten. Utbildning som ”helig stafettplikt”…
FÖRKLARA FÖR ALL VÄRLDEN DETTA SVÅRA,
ATT VI INTE KAN SEGLA
UTAN VIND
OCH INTE RO
UTAN HUMANIÅRA.
ur Humanifest av Tage Danielsson
Tvångläsningen av ”Hemsöborna” fläckade mig för lång tid, tror mycket mer på Fröken Julie som jag tror är mycket lättare att ta till sig i den åldern!!
Jag har nu funderat fram och tillbaka och har kommit fram till att jag nog sätter en bock i ”nej till svensk kanon i skolan”-rutan. Den främsta anledningen är just läsglädjen. Många av de sk. klassikerna är tunga om man inte redan är läsvan – har man inte läst av egen fri vilja innan det är dags för att tvångsläsa Martinsson och Strindberg lär man inte göra det efter heller… Bättre då att visa att litteratur kan vara ungt, relevant och vasst! Läser man självmant kommer man ju förr eller senare att läsa de kanoniserade texterna ändå.
Självklart tillhör det allmänbildningen att känna till de verk som traditionellt kallas klassiker, men det kanske man snarare kan ta som litteraturhistoria?
Det finns bra exempel på bokinspiration, istället för kanon, ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” av b l a Roy Andersson tycker jag var ett lyckad form av inspiration, i stället för tvång.
De allra flesta av de skönlitterära böcker som vi kallar klassiker är barnböcker. Ändå tenderar sådana här diskussioner att mer handla om Strindberg än om t ex den mycket mer internationellt berömde Andersen.
När jag om en stund ska diskutera med 347 lärare här i Stockholm om KLASSIKER I SKOLAN
så kommer det att handla om
KLASSIKER, SOM BARN MELLAN 2 OCH 15 ÅR ,
får leka med och stångas mot och växa med … om de har tur!
I en läsprogressiv grundskola kommer inte pojkarna med liten läserfarenhet gå så vilse i bokfloden att de år efter år bör Sune- och Bert-böcker fram och tillbaka – för att ha som s k ”bänkbok”.
I en progressiv skola får dessa pojkar, när de går i åttan, väl förberdda spela ”Kejsarens nya kläder” för en klass två, som sitter beundrande längst bak i klassrummet. Efter föreställningen går småbarnen tillbaka tll sitt klassrum och har lajbans med att som ”sagolik sagolek” leka den pjäs de nyss sett. Alla som vill får spela kejsaren!
Samtidigt får eleverna i åttan (alla har nu en gemensam förkunskap) en spännande lektion – gärna med filminslag – om HC Andersens liv och diktning tillsammans med en entusisastisk lärare.
Nästa gång åttaåringarna och fjortonåringarna träffas, så är det småttingarnas tur att spela teater:”Prinsessan på ärten”.
Efter applåderna sätter sig varje finnig tonåring med en liten plutt och då får de små höra väl förberedd högläsning av en bok som tonåringen tyckte om så mycket när han/hon var liten.
Varför skulle inte ett sådant här kostnadsfritt läsande kunna kallas ”läsglädje”? (När jag varit med om det, så har alla verkat ha så kul!)
Ingen tvivlar på en lyckligt erfaren vuxen vinexpert – men när en lyckligt erfaren litteraturexpert vill vara kompasshjälp i bokskogen, då kallas det bums för ”att förstöra läsglädjen” ….
Hej och hå, bravo Lena! Följande citat ska jag spara: ”Ingen tvivlar på en lyckligt erfaren vuxen vinexpert – men när en lyckligt erfaren litteraturexpert vill vara kompasshjälp i bokskogen, då kallas det bums för “att förstöra läsglädjen” ….”
Det låter ju jättekul Lena. Jag undrar bara om diskussionen inte blir lite skev. Det är väl fråga om kanon är bra eller inte bra, inte för eller emot klassiker. Klassiker kan man ju alltid använda, även om de inte listats och fastslagits av en liten grupp professionella läsare.
En alldeles färsk doktorsavhandling (av Lena Schmidl) som undersöker (och avvisar) kanonundervisning kan ni läsa om här:
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=748977,00.html?from=sectionlinks5
Men även jag som kanonkritiker kan se en stor vinst: att lärarna blir väl förtrogna med de texter de ska använda sig av. Men det kan man uppnå ändå.
Läste om avhandlingen, låter mycket spännande. Jag noterade att hon hävdar att det mest är barn till högutbildade som får höra godnattsaga. Det bekräftar nog något som många av oss känner: att barn och ungas läsning är klassrelaterad. Det är ju just här skolan har två viktiga uppgifter: att ge alla chans att bli läsare samt att ge alla en slags litterär bildning. Det är när det gäller den litterära bildningen som kanon har sin plats, tycker jag. Nej, alla kanske inte kommer tycka att det är jättekul att läsa all äldre litteratur men det är heller inte alla som gillar alla avsnitt i matematiken heller, eller hur? Sedan får man ju hoppas att så många som möjligt får bli drabbade av sådana fantastiska och entusiasmerande svensklärare som jag själv stött på.
Dessutom framhölls det i artikeln (om avhandlingen) att en kanon eventuellt skulle vara nyttig för lärarna själva, det tror jag också mycket på.
”Kumulativ läsning” är mitt påhittade begrepp på den ”metod” som jag tror på. Kumulativ metod har man använt inom matematikundervisningen i alla tider,
Inom litteraturundervisningen i grundskolan handlar det att bygga upp alla barns självförtoende (också deras som aldrig fick höra sin pappa läsa sagor) som goda högläsare och läsa-själv-läsare . Trygga läsare som bygger på sitt kunskapsstoff för varje läsår.
Därför tror jag mycket på samarbete mellan stadierna (åttorna får i mitt exempel ovan vara de läsande ”papporna”) och på att varje lärare, åk 1 t o m 9) får veta vad de tidigare lärarna läst högt och vilka böcker man har lekt med och diskuterat i klassen.
Litterär kanon, fastställd av politiker – nejtack!
Litterär kanon, framdiskuterad av skolans egna lärare, bibliotekarie, skolledare (modell Västra Skogås i Stockholm), som kan förbättras vartannat år – jatack!
(Och gärna kombinerad med löpande fortbildning om skönlitteratur och läspedagogik för alla skolans pedagoger)
Visst finns det en poäng i LKE:s uttalande om vinexperten men – och här kommer min invändning igen jajamen – en duktig sommelier vänder sig till en vuxen målgrupp som har druckit vin förr, som vet på ett ungefär vilka viner de gillar och kanske t o m skillnaden mellan en rioja och en bejaulais i vissa fall. Inte till barn och ungdomar med ringa erfarenhet av vinrus.
Däri ligger skillnaden mellan en vinexpert och en litteraturexpert när det handlar om kanon i skolor, i alla fall i mitt tycke. Däremot gillar jag idén om att sätta ihop sin egen, revidera, diskutera, kanske hitta motsvarigheter i modern litteratur och så vidare. Det finns mycket roligt man kan göra på området som inte dödar läsglädjen. Också. Allt med kanon är inte negativt.
Det kan vi kanske skåla på.
Lena, kumulativ läsning tycker jag är bra.
Såhär gör vi på mina skolor:
Vi diskuterar fram vilka sorters texter vi vill att eleverna ska ha mött och bearbetat under åren de går på skolan.
Sedan listar vi alternativa böcker. En del har vi, andra lånar vi några köper vi in.
Därpå har vi bokcirkel, jag och pedagogerna, och läser och diskuterar böckerna för att ”göra dem större”, skapa förtrogenhet och hitta nya vägar in i texterna.
Tanken med detta är att ska skapa en röd tråd från Försk.klass till år 9 (även mellan skolorna) samt att höja lärarnas textkompetens och kännedom om barn- och ungdomslitt.
Jag tror det liknar det ni gjort i Skogås, bara det att vi från början har sagt att den enskilde läraren själv ska få avgöra vilken titel som passar gruppen bäst. Det är ju inte roligt som lärare heller att alltid undervisa om samma texter. Förhoppningsvis blir de så pass inspirerade och nyfikna att de hela tiden är på jakt efter nya bra texter att arbeta med.
Beträffande vin och litt är jag böjd att hålla med Johanna Ö. Ett vin som provas och dricks är en helt annan sak än att undervisa och stödja en ung individs inlärning. Även om mina kunskaper om litteratur i allmänhet är större än hos de lärare jag möter är det de som känner sina elever bäst, vet hur gruppdynamiken fungerar, vet vem som har lässvårigheter, vet vem som behöver utmanas…. Vissa elever lär jag känna närmare så att jag kan tipsa dem om den bästa drycken, men med 1200 elever och 100 pedagoger (som jag även fortbildar) är det ju omöjligt att alltid träffa rätt.
Johanna Ö: De rapporter och avhandlingar som kommer om barn och ungdomar och läsning handlar ju inte alls om att skolbarnen är så värst läsglada.
Många är läsledsna.
Allt fler för varje år tycker att det är tråkigt att läsa skönlitteratur.
Trots all s k ”fri” läsning i skolan! Eller på grund av …
Det handllar nu i den pedagogiska debatten inte om att döda läsglädje, utan om att ge läsrädda nytt mod.
Så läsglädjefrön som kan bli blommor!
Den sk ”slukaråldern” (flickor mellan 10 och 12 år) finns inte längre. De var tidigare storläsare, inte så nu.
Skolan verkar inte ha något att förlora på att byta metod.
Bänkböcker, adjö adjö!
”Recensioner”,farväl, farväl!
Boklek, boksamtal, bokcirklar,boktävlingar, äldre-läser.för-yngre,lika många kulturdagar som idrottsdagar i skolan
välkommen,välkommen!
Skolbibliotek där barnen har eget ansvar, engagerade äldre läsglada skolkompisar, litteraturkunniga och diskussionslystna lärare samt bibliotekarier som har sett till att de – trots utbildningen – får kunskaper om barn- och ungdomslitteratur,
SKÅL!!!!
Jag håller med dig fullständigt Lena.
Det är väl ett ständigt dilemma, detta att läsning både är en färdighet som alla skolbarn ska förvärva, och att litteraturen och läsningen samtidigt är en konstart med högt utvecklade kriterier för kvalitet och kritik etc. Jag måste nog säga att jag är emot en kanon, i form av fastställda listor för vad barnen och ungdomarna ska läsa, men att jag är för en diskussion om vad som ska läsas och hur. Jag har i flera år arbetat med boksamtal i främst gymnasieskolan och tycker det har känts givande att höra hur ungdomarna själva utvecklar sin litteraturkritik.
debatten kanske har bedarrat nu, men själv tror jag ju på intertextuella och/eller popkulturella kopplingar som en motorväg rakt bakåt till vilket knepigt litterärt storverk som helst. fungerar ALLTID i klassrummet!
mkt intressant romaindé förresten… uttrycket ‘in medias res’ får en ny mening!