Åh! Tillbringade gårdagen på en solig gräsmatta med kaffe, favoritmänniskor och -djur samt samlingsvolymen om Ture Sventon. Om jag fick göra en personlig definition av ordet ”lycka” skulle det förmodligen innefatta precis de sakerna.
Fastän det var femton (minst) år sedan jag senast hade kontakt med Drottningggatans styvaste privatdetektiv är varje mening en ljuvlig nostalgitripp. Den saffransgula villan i Lingonboda! Rotas temlor – fyllda! Kylskåpet Nordpolen! Den kameldoftande flygande mattan! Och så Ville Vessla – ständigt denne Vessla! Jag kommer på mig själv att citera hela textsjok, skratta igenkännande åt Åke Holmbergs underbara underfundigheter, och förundras över hur väl böckerna har åldrats. Visserligen finns det ett par undantag – porträttet av herr Omar är så exotifierande att man vill bussa Edward Said på Åke Holmbergs ande – men man måste ju också ta hänsyn till den allmänna tidsandan som rådde vid tillkomsten av böckerna. Jag är en sucker för nostalgi, kan till och med bli nostalgisk i samma ögonblick som jag upplever något (visst borde det finnas ett ord för det? Prematurnostalgi?) och blir alldeles varm i hjärtat av saftkalasen i de snälla fröknarna Fredrikssons berså, de lillgamla barnen och den femtiotalsaktiga språkbehandlingen.
Lämpligt nog är min favoritberättelse, ”Ture Sventon i London” (go figure), den sista berättelsen i samlingsvolymen, så jag sparade det bästa till sist.
4 kommentarer
4 kommentarer till Lycklig bokhora nostalgiknarkar Sventon
AllaBokpodden!
2008-07-25, 09:35
Åh ja, jag läste om några Sventon-böcker i februari – temletider – och de är nog underbara!
2008-07-25, 10:51
Skippa Stockholms heta julisol. Från Stockholm.
Njut av Sventonsk förstklassig Londondimma. Från London.
”Den engelska londondimman åtnjuter världsrykte. Londondimmor i andra länder är det nästan alltid något fel på: antingen är de för tunna och blaskiga,eller också uppträder de bara kring höga bergstoppar, dit det är svårt att ta sig upp, eller på sankiga ängar, där ingen egentligen har någon glädje av dem. Den engelska londondimman sänker sig bekvämt över själva staden så att man har den nära till hands. Den är vidare av god och fast kvalitet, som motstår varje påfrestning. Ingen annan stad kan frambringa en så förstklassig londondimma som London.”
Å. Å,Å Åke! Istället för att låta sin vassnäste detektiv tala lättvindigt om allvarliga sakare så låter han Ture S. tala allvarligt om bagateller.
Absurd humor i den sublima höjden!
Du vet väl, Helena, att adressen Tomtebogatan 58, där juvelerare Eriksson har sin välkända butik, inte existerar. Men inget förvånar en privatdetektiv mindre än att ett hus försvinner. Allting försvinner: Hus, smaragder, diamanter samt en gammal hederlig butler.
Ture Sventon är faktiskt inte det ringaste förvånad att det inte längre finns några gamla hederligare hovmästare i London. Allt försvinner förr eller senare.
Ständigt denna Vessla.
2008-07-25, 16:17
Mmm… saft och bullar var aldrig så gott i verkligheten som det beskrevs i Sventon-böckerna. Samma sak med ”temlorna” – i verkligheten jobbiga efter ett par tuggor men i böckerna smått magiska.
2008-07-25, 17:24
Vad trevligt att läsa om fler barnboksknarkare/nostalgiker… Det är något så underbart tryggt och värmande och sinnesutvidgande – faktiskt – med att ligga i solen och läsa böcker man låg i solen och läste som barn.