Måndagsmöte: Danny Wattin

Den sista måndagen denna vecka möter vi författaren Danny Wattin. I höstas kom hans andra roman ”Vilse i öknen” ut. Tidigare har han givit ut  ”Stockholmssägner”.

Vad läser du just nu?
”The Great Shark Hunt” av Hunter S Thompsons. Hittade den i en låda som jag haft undanstuvad i sex år (tillsammans med några judiska folksagor som jag fick av 80-årig australisk dam som jag undervisade i svenska en gång i tiden). Boken består av artiklar för lite olika tidningar. Några, som när han skriver om amerikanska valkampanjer eller gänget som lever runt omkring Mohammed Ali, är fullkomligt geniala. På något sätt så lyckas han, trots allt vansinne och alla droger, ta sig förbi myter och förutfattade meningar och måla upp en underbart träffande och underhållande bild av verkligheten.

Det pågår precis en diskussion hos oss på bokhora om hur vi behandlar våra böcker. Hur rädd om dina böcker är du?
Inte rädd alls. Jag läser dom, spiller kaffe på dom och tappar dom i badet. Fast samtidigt så skulle jag bli rätt sur om min minsta son beslutade sig för att slita ut de sista sidorna på en roman jag håller på att läsa. Så man kan väl säga att jag är rädd om böckerna medan jag läser dom, sen är det inte så noga. Och så har jag en vana att lämna ifrån mig bra böcker till goda vänner – vilket har resulterat i att jag har löjligt lite böcker trots att jag läser väldigt mycket. Men å andra sidan så har jag också vänner som lånar mig romaner som dom tycker jag borde läsa. Så det går väl på ett ut, antar jag.

Hur hittar du nya boktips?
Mest genom vänner. Folk som trycker på en böcker man borde/måste läsa. Eller att jag snubblar över en intressant titel eller en bok som handlar om någonting som jag är intresserad av för tillfället. Sen har jag haft turen att få ta hand om många hus åt bekanta medan de är bortresta – och har då plöjt deras bibliotek vilket gjort att jag fått ta del av böcker och stilar som jag inte ens visste fanns.

Vilka författare har inspirerat dig i ditt skrivande och på vilket sätt?
De böcker som fick mig att vilja börja skriva var de som handlade om upptäcktsresor som jag läste som liten pojke. Säkert var det därför min första (och mest opublicerade bok) var en utdragen, självcentrerad och sådär lagom pinsam reseskildring. Annars försöker jag att inte bli alltför inspirerad av andra författares stilar, utan jobbar på hitta ett eget uttryck (även om jag inser att man omedvetet blir påverkad av allt man läser – och särskilt det som är bra).

Däremot finns det många böcker som inspirerat mig i mitt liv och gett mig hopp i stunder när jag trott jag varit helt ute och cyklat. Till exempel när jag i 20-årsåldern förvirrad flackade runt i Indien och Pakistan på någon sorts misslyckad andlig tripp och började läsa Tom Robins ”Jitterbug Perfume” (han som skrev ”Even Cowgirls Get the Blues”) – och insåg att det fanns fler i världen som tänkte som jag. Som funderade på samma saker som jag och som till och med skrev böcker om det och fick betalt för det. Jag plöjde alla hans böcker då och älskade dom, även om jag nu, 10-15 år senare, inte riktigt förstår vad det var som fascinerade mig så. Men det spelar kanske mindre roll.

Annars är jag inspirerad av författare som skriver på oväntade sätt, som har hittat egna sätt att berätta historier på och uppfunnit sina egna världar. Som Murakami, Dave Mitchell, Ali Smith och Jonathan Safran Foer.

Finns det några böcker som du återkommer till regelbundet?
Inte vad jag kan komma på. Bara när jag är lässugen och inte har någonting annat att tillgå. Och då blir jag ofta förvånad över hur bra böckerna var, eller hur jag inte förstod hälften av vad de handlade om tidigare, eller att de är jättedåliga men ändå, på något sätt, lyckades göra ett enormt intryck på mig.

(Foto från när vi träffade Danny på Bokmässan i höstas.)