Godmorgon och välkomna till ett nytt måndagsmöte! Den här veckan träffar vi Amanda Hellberg, vars lovande debut ”Styggelsen” blivit omskriven i flera dagstidningar under hösten – även om vi på Bokhora var först… ”Styggelsen” är en tät, suggestiv historia om parapsykologi och kringresande lurendrejare som borde tilltala de flesta fans av effektiv, välporträtterad skräck. Amanda bor sedan flera år tillbaka i Oxford och arbetar vid sidan av författandet som illustratör.
Hej Amanda, vad läser du just nu?
Hej Helena. Jag läser Ian McEwans obehagliga lilla novellsamling ”In Between the Sheets”.
Hur kom det sig att du debuterade med en skräckroman?
För att jag gillar skräck och spök och konstigheter. Tror det är viktigt att skriva inom en genre man är lite kär i.
Läser du mycket skräck själv? Har du några favoriter i genren?
Inte så mycket ren skräck nuförtiden men gärna skönlitteratur med en mörk underton. I tonåren slukade jag Edgar Allan Poe, Stephen King och allt makabert jag fick tag på.
Vilken bok tycker du ska ligga under alla julgranar i jul (förutom din egen, förstås)?
Kokboken ”Nigel Slater’s Real Food”. För han älskar verkligen att odla, handla, laga och äta ordentlig mat. Inget fejk. Inget tjafs. Vi har snart slitit ut vår.
Vilken var den senaste boken du blev riktigt besviken på?
Sabine Dardennes självbiografi ”I Choose to Live”. Som 12-åring överlevde hon pedofilen Marc Dutroux källarhåla. Jag ville veta hur hon tänkte där nere, som research för ”Styggelsen”. Tyvärr kändes boken väldigt illa spökskriven; rå, ful och slö. Jag blev arg. Sabine hade förtjänat att få sin historia berättad bättre än så.
Gjorde du någon mer research inför boken? Läste du någon annan typ av litteratur för att komma i stämning, lyssnade du på någon särskild musik…?
Själva grundtanken kom genom anekdoter från några kompisar som jobbat bakom kulisserna på teveprogram som ’Most Haunted’ (tror det finns svenska varianter som kan heta ’Det okända’ eller ’Det spökar’ eller nåt sånt?). En av dem är professor i parapsykologi. Han brukade sätta upp fejkade seanser i viktoriansk stil ett gammalt mentalsjukhus i London för betalande publik som alla visste att det var på låtsas. Det finns oerhört många luriga ’mediala’ personer verksamma – vissa mer uppsåtligt cyniska än andra – och sorgligt många människor som vill tro, eller bara vill att nån ska lyssna. Och massor av historiska banala trick som används än idag. Professorn är medlem i The Magic Circle och lärde mig några väldigt enkla men effektiva tankeläsningstrick som jag framförde på Brightons festival 2007. Det var min roligaste research. Ganska otäckt också, en liten flirt med storhetsvansinne nästan. Att stå där uppe och säga en sak, tänka på en annan och göra en tredje med händerna. ”Jag vet mer än ni vet” liksom.
Jag läste också Lynne Kellys ”The Sceptic’s Guide to the Paranormal” för att lära mig mer om skillnaden mellan varm- och kalläsning, och den klassiska ”Spook Crooks!” av Julien J Proskauer – en svidande exposé av parapsykologiska lurendrejare i 1930-talets USA där sånt var ett stort problem. Men jag vill understryka att bara för att jag är en skeptiker med vetenskaplig hållning så har jag all respekt för människor som tror på andra dimensioner. Mystiska osynliga världar, väsen och myter säger mycket om det mänskliga tillståndet – oavsett om vi hittat på dem eller om de ’finns på riktigt’.
Jag lyssnade på Bach, Bob Dylan och The White Stripes när jag skrev.
Har du sett TV-serien Carnivàle? Lysande HBO-serie om freaks och cirkusarbetare i depressionens USA. Jag kom att tänka på den när jag läste din bok.
Tyvärr inte – en annan journalist frågade samma sak och nu när jag tagit reda på mer förstår jag verkligen varför. Serien verkar jättebra. Storbritannien är himla dåliga på att ta in amerikanska serier ibland.
Har dina läsvanor förändrats sedan du flyttade till England? Har du t ex upptäckt några nya inhemska favvoförfattare du vill tipsa om?
Jag har nyss upptäckt Angela Carter. Gillar hennes svulstighet i lagom dos. Alla adjektiv; det borde inte funka men det gör det. På barnbokssidan beundrar jag Mini Grey, författare och illustratör. Om jag sitter fast och inte vet hur jag ska lösa problemet tänker jag ”Vad hade Mini gjort?”.
Slutet på ”Styggelsen” öppnar upp för en fortsättning. Kommer vi få träffa Maja Grå igen?
Det hoppas jag. Jag har en del planer för henne. Maja Grå har en talang för att dra till sig otäckheter och varje dag jag inte skriver om henne får jag dåligt samvete. Det låter knäppt men det är lite som
att hon sitter och har tråkigt när hon borde vara ute och leva sitt liv och uppleva både fina och hemska saker.
