Måndagsmöte: CJ Håkansson

Förra årets stora svenska upptäckt för mig var CJ Håkansson och hans debut ”Fjärilen från Tibet”. En riktigt bra och obehaglig (skräck)roman som jag rekommenderar alla att läsa. Dessutom har han bidragit med noveller till de två senaste numren av Eskapix.

(Foto: Annica Mi-Ri Höglund)

Vad läser du just nu?
Jag avslutade nyligen ”Millennium People” av J.G. Ballard och lånade därefter ”Liseys berättelse” av King på biblioteket. Hade kommit trettio sidor in när jag fick ”Bukowski – En biografi” av Howard Sounes i försenad födelsedagspresent. Jag gillar egentligen inte att ha flera böcker igång samtidig, men jag hade inget val. Köpte ett gäng serier i veckan och igår läste jag ut ”Apocalypse Nerd” av Peter Bagge. Har lite tid över imorgon så då lär jag plöja ”Punisher Max: Long Cold Dark” av Garth Ennis samt ”The Push Man” och ”Abandon the Old in Tokyo” av Yoshihiro Tatsumi.

Finns det några böcker som betytt extra mycket för dig? Vilka, och varför?
När jag gick i fjärde eller femte klass läste jag ”Hajen” av Benchley, ”Tvekampen” av Morrell och ”Dödsbädden” av King ganska tätt inpå varandra. I stark kontrast till ungdomslitteratur och superhjälteserier, gjorde de ett starkt intryck på mig genom sina ärliga porträtt av människor, våld, smärta och mörker. Det var första gången jag kände att vuxenvärlden erkände för mig vad jag upplevde varje dag på skolgården och i hemmet. På gymnasiet upptäckte jag ”Dvärgen” av Lagerkvist, en bok som verkligen definierar ondskan på ett ytterst svenskt sätt. Minnena av den fick mig att börja läsa annat än genrelitteratur när jag var äldre. Jag läste William Gibsons ”Neuromancer” i samma veva, tror jag, och jag blev helt tagen av att en äventyrsroman för en gångs skull handlade om människor i utanförskap. Gibson gav subkulturen makt och ett språk. Det kändes tryggt att få läsa att vi inte bara var slagpåsar. I tjugoårsåldern kom Bukowski att betyda mycket för mig, eftersom han definierade min alienation i synnerligen praktiska termer. ”Berserk” av Kentaro Miura, ”Love and Rockets” av Jaime Hernandez och ”Marshal Law” av Pat Mills är tre serier som betytt oerhört mycket för mig både under tonåren och i vuxen ålder. Men om jag bara får välja en enda bok så blir det nog ”House of Pain” av Pan Pantziarka. Jag sträckläste den en vinternatt och läste rödögd om den dagen därpå efter jobbet. Det var som att få kontakt med ett försvunnet syskon och upptäcka att jag trots allt hade en familj. Mig veterligen har den inte fått någon uppmärksamhet alls och betraktas förmodligen som ren och skär skit av litteraturexperter. Men för mig är den som ett andra hjärta. Att läsa är som att ha en nära vän, även om man är ensam.

Har din läsning förändrats genom åren. Mer / mindre, andra genrer, etc?
Jag läste väldigt mycket när jag var liten. Det var genom film, böcker och serier jag stod ut. Därefter hade jag en tio år lång torka då jag för körd för att ens orka öppna böcker. Det blev lite serier och en enstaka bok här och var, men inte så mycket mer. Film och musik höll mig på fötter. I slutet av de tjugo började jag läsa igen och under en tung femårsperiod som arbetslös läste jag ett par böcker i veckan. Jag älskar äventyrsberättelser, sci fi, sword & sorcery och skräck, men äcklas djupt av hur dessa genrer ser ut i dagsläget. För mig fungerar de bättre i serier och på film. Numera läser jag bara gammal pulp eller böcker som handlar om människor som har liknande erfarenheter som jag själv. En väsentlig nämnare i en bra bok är att världen och människor porträtteras på ett sätt som jag kan känna igen mig i. Vilket ofta blir väldigt mörk och misantropisk media. Jag klarar inte av pretentiös litteratur eller författare som försöker provocera. Böcker är egentligen människor på papper och jag tycker inte om oärliga människor.

Har du några böcker du alltid brukar rekommendera?
Nej. Det är extremt sällsynt att jag diskuterar litteratur med människor utanför den lilla tajta cirkel av nära vänner som jag umgås mest med. Och även om vi konsumerar stora mängder media och har liknande smak så är det inte bokläsandet som dragit oss samman utan vår gemensamma livsstil. Vi känner varandra så väl att vi bara rekommenderar sådant vi precis läst och som vi vet kommer att tilltala någon annan i gänget, så det blir sällan att jag tjatar om samma bok om och om igen. Jag har ganska begränsad kontakt med ”normala” människor och blir sällan frågad om bok- eller filmtips. Vilket är skönt, för då slipper jag förklara mig.

Du publicerar ju bl.a. noveller i Eskapix. Tycker du själv om att läsa noveller? Några tips?
Jag är tyvärr ofta väldigt misstänksam mot noveller, de tar slut precis när jag vill ha mer och alltför många författare misslyckas med att skildra något av vikt i novellform. De bränner krutet på meningslösa stilgrepp eller forcerad originalitet. Ändå tycker jag att till exempel riktigt intensiv skräck oftast gör sig bäst i novellform. Det är svårt att dra ut ren och skär terror till mer än femtio sidor och ändå behålla fokus. Noveller är en konst att skriva och det är ytterst få författare som är duktiga på att både skriva noveller och romaner. Trots min misstänksamhet så har jag ett par favoriter. ”Oktoberlandet” av Bradbury, vilken samling som helst av R.E. Howard eller Charles Bukowski, ”Nightshift” och ”Skeleton Crew” av King, ”Sightseeing” av Lapcharoensap, ”Books of Blood” av Clive Barker och ”The Elephant Vanishes” av Haruki Murakami. Läs eller dö!