Måndagsmöte: Hannele Mikaela Taivassalo

I veckans måndagsmöte träffar jag den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo. Jag blev, som ni kanske minns, alldeles till mig i trasorna över hennes suggestiva, alltigenom unika roman ”Fem knivar hade Andrej Krapl”. Knappt hade jag hunnit skriva färdigt min lovebombing förklädd till recension förrän jag fick reda på att hon vunnit Runebergspriset för just ”Fem knivar hade Andrej Krapl”. Mycket, mycket välförtjänt! Är ni det minsta svaga för mina ständigt återkommande två S (Språk & Stämning) och vill ha detta utfört i lerig österbottnisk tappning med David Lynch-vibbar, look no further. Mikaela har tidigare gett ut novellsamlingen ”Kärlek hurra hurra” och barnboken ”Sagan om prinsessan Bulleribång”.

Hannele Mikaela Taivassalos Runebergs-tacktal kan ni läsa här.

1. Hej, Mikaela, och stort grattis till Runebergs-priset! För att använda en gammal sportjournalistikklyscha: hur känns det?

Hej & tack! Nu har det gått en månad sedan jag fick priset och jag blir fortfarande glad och yr och upprymd när jag kommer att tänka på att jag faktiskt har fått någonting så fint. Ja, det är ju fantastiskt, som en äkta skidåkare kanske skulle ha svarat.

2. Vad läser du just nu?

Just nu läser jag C.J.L.Almqvists Drottningens juvelsmycke i repris samt Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra. Har också girigt påbörjat Almqvists Amorina, men ska vara förnuftig och läsa ut Drottningens juvelsmycke först.

3. Berätta om ”Fem knivar hade Andrej Krapl”. Hur föddes idén till romanen?

Jag var ute och gick eller sprang i mina gamla hemtrakter (i finländska Österbotten, i jämhöjd med svenska Västerbotten), och vägarna där var våta och gyttjiga och kantade av åkrar och skog, luften fuktig, klar och tyst. De få hus jag passerade verkade tomma och ödsliga; platsen och tiden kändes som någonting fiktivt och mytologiserat. Just i det ögonblicket började allt ta form: berättelsens hjältinna hade jag redan burit med mig en tid, landskapen omkring mig måste var hennes, och jag visste plötsligt att det skulle finnas fem kastknivar i berättelsen. Och att hon skulle få dem. Hur och när och varför, det visste jag inte. Men så började det.

4. Jag fick rejäla ”Twin Peaks”-vibbar av ”Fem knivar hade Andrej Krapl”, när det gäller såväl konkreta miljöer (sågverk, solkiga barer med rödblått neonljus och minst sagt varierat klientel) som tematiken (ung flicka i fara, mystiska främlingar). Är det så att du liksom jag är ett stort ”Twin Peaks”-fan? I så fall, var David Lynch-referenserna medvetna från din sida?

Absolut, stort fan! Viktigt.

Som tolv-trettonåring råkade jag alldeles oplanerat se en film som talade direkt till någonting odefinierbart djupt inom mig: Att berättelser kan berättas ur skuggorna, med skuggorna, i det hemlighetsfulla, av stämningarna, genom det man inte riktigt klart kan se eller förstå. Att den sortens berättelser är mina berättelser. Jag visste inte vem regissören var. (David Lynch.) Jag visste inte ens vad filmen hette. (Elefantmannen.)

Och visst: Ljuset i Tokio Bar tillägnar jag David Lynch. Det växlar och slocknar. Sprakar till. Plötsligt ett annat ljus, många skuggor. Sågverket som hommage à David Lynch är från början mera en tillfällighet: Jag stal det egentligen rakt av från min barndoms hemtrakter, där det fanns ett sågverk som såg så där ödsligt stort och lockande och lite mystiskt ut, men medan jag skrev insåg jag snart de ofrivilliga ”Twin Peaks”-parallellerna. (I mitt huvud liknar sågen i Fem knivar hade Andrej Krapl för övrigt inte alls The Packard Mill, nej, den är mycket skandinavisk och tråkig och platt … Men ingen såg utan cirkelsågar, liksom, och då är vi ju ändå tillbaka där.) Lät hur som helst sågverket finnas med och vara viktigt – eventuella ”Twin Peaks”-associationer måste få finnas och är givetvis inte helt fel.

Tematiken har jag däremot aldrig tänkt på som annat än min egen – men å andra sidan så är ju litteratur, film, teater och bildkonst som talar direkt till vårt djupaste inre oftast någonting som svarar på vår egen livstematik. Som ”Twin Peaks” talade & talar till min inre svartkaotiska tonåring, både då när jag verkligen var tonåring & nu.

Men så här: Har inte försökt skriva en ”Twin Peaks”, men mina egna geografier, mytologier och mitt berättande och min syn på konsten och den centrala tematiken och allt det där ligger nog där någonstans hemskt hemskt nära. I grannkommunen kanske?

(Ett P.S./kuriosa: Överräckte ett dedicerat exemplar av Fem knivar hade Andrej Krapl till David Lynch under hans korta Finlandsvistelse i vintras! Men det gläder nog mera mig själv än honom … D.S.)

5. Tipsa om några finska/finlandssvenska författare som du tycker att Bokhora-läsarna ska kolla upp.

Läs Monika Fagerholm, så klart! Samt även Susanne Ringell och Malin Kivelä. Och från prosa över till lyrik: Catharina Gripenberg. Och från kvinnor över till män: Fredrik Lång.

6. Omöjlig fråga, men vilken bok har betytt mest för dig och varför?

Ja hjälp, svårare kan det knappast bli. Det finns ju så många olika, viktiga böcker och så många olika jag. Men jag tror att jag måste svara Processen av Franz Kafka. Det är ett mycket samvetsgrant och säkert rätt sanningsenligt svar. Processen är en bok som drämde till mitt sjuttonåriga huvud både som febrig uppenbarelse och klar insikt, och som nog är en av de där böckerna som kunde platsa som den existentiella bibeln i mitt liv om jag var tvungen att ha någon. Livet är en lång, besynnerlig korridor där man ofta går vilse på samma ställen och väntar för länge vid fel dörrar och där varje fråga blir två nya men aldrig ett svar.

Jag tackar er och kysser era drömmar!

… och vi bokhoror kysser givetvis tillbaka! Jag kysser med särskild entusiasm, tunga och allt, eftersom jag är helt lycklig över att få bekräftat det jag misstänkt: att Mikaela är ett lika stort ”Twin Peaks”-freak som jag! Takes one to know one. Hannele Mikaela Taivassalo är dessutom, för att parafrasera Agent Cooper, a damn fine writer. Prova själva!