Måndagsmöte: Henrik Kullander

Förra månaden läste jag ”Medan floden stiger” och blev rätt begeistrad för att den var så bra. Därför kommer nu ett måndagsmöte med författaren Henrik Kullander. Han har tre böcker bakom sig, och de två första heter ”Elfenbenssvart” och ”Någonting odödligt”. Upptäck dem, säger jag bara!

Hej Henrik. Vad läser du just nu?

Thomas J Seabrook: “Bowie in Berlin”. Den handlar om, just det, David Bowies tid i Berlin, 1976. Fantastiskt intressant.
Richard Yates: ”Revolutionary Road”, tack vare Håkan Bravinger. Jag gillar den. Det är något med den, med gatan och villorna, som påminner mig om hemma.

Du är författare på Wwd, och jobbar på Norstedts. Betyder det här att du är extremt intresserad av böcker och vill vara omgiven av dem dygnet runt?

Mja. När jag var liten ville jag väldigt gärna ha något som påminde om Fantomens bibliotek i döskallegrottan, där han sparar sina släktkrönikor. Jag samlade olika serieutgåvor där bokryggarna såg likadana ut. Därför har jag till exempel omotiverat många Agatha Christie-böcker därhemma. De såg inte riktigt ut som de tjocka läderbundna böckerna i Fantomen, men de var oxblodsfärgade och titlarna var tryckta i någonting guldliknande. Jag blir fortfarande alldeles lycklig inombords när jag ser välfyllda bibliotek på film, med snygga rader av enhetliga böcker i eleganta bokhyllor och glasskåp. Men extremt skulle jag inte kalla det. Mitt yrkesval är ganska mycket ett resultat av märkliga slumpar. Där jag kommer ifrån var det aldrig tal om att livnära sig på någonting annat än ett hederligt arbete. Min högsta dröm var länge att jobba på Domus skivavdelning. De sålde Sisters of Mercy-bootlegs. Sedan slog det mig, väldigt naivt, att om jag ville skriva och ge ut böcker kanske det bästa vore att lära känna bokbranschen, hela branschen, inifrån. Som en spion, ungefär. På så sätt halkade jag in på ett boklager, jag stod i kassan i olika boklådor några år, jag har varit inköpare och extraknäckt som lektör och arbetar nu på förlag. Jag vet inte om det har hjälpt mitt skrivande direkt, men jag har fått se det mesta, skrivandet och skapandet å ena sidan och införsäljningar och utförsäljningar å andra. Det är en ganska lustig bransch.

Hur ser din läsning ut?

Periodisk. Väldigt periodisk. Och tematisk. När jag väl snöar in på något så gör jag det ordentligt. Om jag för tillfället är intresserad av öknar kan jag ägna mycket tid åt att leta efter romaner som i något avseende behandlar öknar. Anna-Karin Palm upptäckte jag just tack vare öknarna. Och Gabriella Håkanssons ”Fallet Sandemann”. Om jag är inne på Kalla kriget så blir det många spionromaner.

Vilka böcker har betytt extra mycket för dig, och varför?

Jag försöker komma på sådana där böcker som en gång i tiden fick mig att försöka skriva själv, som förändrade mitt liv, men jag minns faktiskt inte. Det var så mycket annat som förändrade livet hela tiden. Men för att nämna några så innehåller Hemingways ”The Complete Short Stories” några av de bästa texterna jag läst. Och jag är väldigt förtjust i Malcolm Lowrys ”Under the Volcano”, om den bedragne konsuln i Mexico som håller på att dränka sig i Mescal och ex-hustrun Yvonne som återvänder under De Dödas Dag för att rädda vad som räddas kan. Den är knepig och snårig att komma in i, långsam i upptakten. Men den är så sirlig och känsligt skriven att jag vill läsa om den så snart jag är färdig med den.

Vilka författare har influerat dig i ditt skrivande?

Alain Robbe-Grillet. Inga jämförelser i övrigt, men hans osvikliga sinne för detaljer och sättet han placerar ut dem här och var och lånar dem olika vikt och betydelse har gjort starkt intryck på mig. Jag gillar när ingenting finns där av en slump. Sedan är jag löjligt svag för symbolik, metaforer och tjafs, något Robbe-Grillet skydde som pesten. Men i alla fall. Jag sneglade ganska oblygt åt ”In the Labyrinth” när jag skrev om korridorerna på Hotel Europa. Sedan influeras jag förstås av sådant jag ser och lyssnar på och gör och upplever. Kanske snarare än andra författare.

Är det någon genre du undviker, och varför i såna fall?

När det gäller läsning, inte alls. Jag läser allt möjligt, romaner och biografier, deckare och lyrik, fantasy och science fiction. För många år sedan kom jag och en kompis över en Sexy Western på en bensinmack i Skurup. Vi fnissade och såg med spänd förväntan fram emot läsningen. Tyvärr visade det sig vara en helt vanlig Western, pangpang och galopperande hästar och inte skuggan av något sex. Det var en ganska otillfredsställande läsupplevelse … När jag skriver försöker jag undvika själva genretänkandet.

En sista fråga – vad skulle du ge dina egna böcker för genre?

Om jag ser på mina förebilder inom film, musik och litteratur har de nästan alla det gemensamt att de är svåra att placera i fack och etikettera. Några av dem lånar och förklär sina verk så att de påminner om det ena eller det andra, utnyttjar en genre för att ha en fond att måla mot snarare än att inordna sig i den. Personligen är det inget jag funderar särskilt mycket på, men som före detta bokhandelsmedhjälpare förstår jag att det blir problem när man inte vet vilken hylla boken ska stå i. Ställ den längst fram, brukar jag säga. Bland vykorten.