Måndagsmöte: Jan-Sverre Syvertsen

Nu blir det härlig norska igen! Språkkurs och måndagsmöte i ett här på bokhora. Mannen till vänster är deckarförfattaren Jan-Sverre Syvertsen, med böckerna ”Utan onda aningar” och ”I det fördolda” bakom sig. Romaner med kriminella inslag kan man säga, dvs det är mycket trevligt fluff kring brottsutredningarna, och personerna som leder dem. Man läser förslagsvis med en god gryta puttrande på spisen, och ett glas med något gott att dricka inom räckhåll, för man (jag!) blir hungrig.

Vad läser du just nu?
Jeg er ganske utro når det kommer til bøker, og holder vanligvis på med mange forskjellige hele tiden. Noen av dem leser jeg helt ferdig, men jeg har klart å kvitte meg med den tvangsmessige adferden som gjør at mange leser ferdig en bok de har begynt på, uansett om den er god eller ikke. Vanligvis gir jeg alle bøker mellom 50 og 100 sider på å fange min oppmerksomhet, og synes egentlig at det er ganske sjenerøst i en travel (upptagen) hverdag.

Akkurat nå holder jeg på med en bunke TV-manus: Gamle episoder av ”The West Wing” skrevet av Aaron Sorkin, som er en mester på dialog. Så venter jeg utålmodig på en bok jeg leste om på en blogg for noen dager siden (www.sarahweinman.com), ”Blood Kin” av Ceridwen Dovey. Hun er Sørafrikaner, utdannet i USA og debuterte i fjor med en bok i grenselandet mellom krim og ”vanlig” skjønnlitteratur. Hun fikk masse oppmerksomhet og boken virker interessant.

Ser du på dig själv som en läsare? Vad läser du helst?
Jeg tror jeg er en skikkelig media-junkie, og ved siden av filmer, aviser, magasiner og masse Internett er bøker en viktig del av det jeg konsumerer i løpet av en uke. Tiden begrenser lesingen litt, men siden dette også er en del av min jobb, så er bøker prioritert.

Hvis jeg skal velge en bok fremfor en annen, så plukker jeg gode fortellere, som John Irving og norske Jan Kjærstad eller noveller, hvis jeg har dårlig tid. Raymond Carver imponerer meg like mye som psykolog som forteller, danske Jan Sonnergaards tre novellesamlinger om den danske samtiden (”Jeg er stadig bange for Caspar Michael Petersen”, ”Radiator” og ”Sidste søndag i oktober”) er ren samfunnsforskning og norske Bjarte Breiteig er en kirurg med ord.

Jag har vissa no-no:s när det gäller böcker. ”Mustig familjesaga” eller ”den utspelar sig på en cirkus” gör mig genast ointresserad. Vad undviker du i fråga om ämnen eller beskrivningar?
Jeg er nesten altetende, men jeg har ekstremt liten tålmodighet med modernister av typen Jon Fosse. Jeg skjønner rett og slett ikke hva han vil, selv om han tidvis kan skrive både vakkert og rytmisk. ”Venter på Godot” av Samuel Beckett er et annet eksempel på litteratur som andre mener er genial, men som jeg ikke får tak på.
Etter at jeg fikk barn selv synes jeg det er ubehagelig å lese bøker som handler om barn som har det vondt (Arnaldur Indridasson har brukt temaet i noen av sine bøker) og hvis en bok er veldig eksplisitt politisk, der lite overlates til fantasien hva buskap og undertekst angår, lar jeg den ligge.

Jag gillar god mat, och din ena huvudperson, Sander Mørk, äter ju fantastiska rätter mest hela tiden. Vilka böcker har fått upp din aptit (om det har hänt)?
Det tror jeg aldri har hendt, hvis du ser bort fra kokebøker, men jeg vet jo at sånn litteratur finnes. ”Babettes gjestebud” kunne jeg ha prøvd meg på. I Norge har vi en meget dyktig forfatter som heter Gert Nygaardshaug. Krimhelten hans, Fredric Drum, er mat- og vinkjenner eier en liten restaurant på Frogner i Oslo, der det visstnok serveres ypperlig mat.

Har du några idol-författare som du skulle vilja kunna skriva om, och kanske försöker härma?
Jeg vil aldri ta sjansen på, bevisst, å prøve å herme etter noen; det er dømt til å mislykkes. I den grad jeg blir inspirert av andre, så handler det om gode plott og geniale ”twists and turns” i oppklaringen av en mysterium, som jeg skulle ønske at jeg var på høyde med selv. Val McDermid, når hun er på sitt beste, har sånne veldig overraskende vendinger i sine bøker, der leseren til slutt blir sittende igjen å holde seg fast i stolen.

MEN: Hvis jeg skal trekke frem èn som virkelig fortjener å bli lest fordi han er en fantasisk forfatter, så er det engelske Tobias Hill. Han startet med å skrive poesi på midten av 90-tallet, og var blant annet ”Resident Poet” i London Zoo i ett år. Det resulterte i diktsamlingen ”Zoo”, som er en höjdare. Så skrev han en novellesamling (”Skin”), før han begynte å skrive romaner. Alle romanene kan anbefales, men særlig ”The Cryptographer” er noe helt for seg selv.

Vilken var den senaste boken du läste och kände ”wow, den här måste jag tipsa andra om!”?
Siri Hustvedts “What I Loved” (og Massimo Carlotti som har skrevet flere bøker om privatdetektiven Alligator, blant annet “The Columbian Mule“og “Master of Knots”).

Jag har läst en massa norska författare sista tiden, och hittar nya bra hela tiden. Vilka (moderna) landsmän skulle du rekommendera, antingen om man läser dem översatta till svenska, eller på norska?
Les Roy Jacobsen, gjerne alt, men i hvertfall ”Hoggerne”, ”Seierherrene” og ”Frost”. God fortellerkunst fra en stor, men litt undervurdert forfatter. Så ville jeg ha lest Norges store novellemester, Kjell Askildsen og til slutt, hvis du har tid til overs, Jan Kjærstad sin trilogi om Jonas Wergeland (”Oppdageren”, ”Forføreren” og ”Erobreren”).

Författarfoto : Peter Knutson.