Måndagsmöte: Jens Liljestrand

Jens Liljestrand kom i januari ut med sin första skönlitterära bok, novellsamlingen ”Paris-Dakar”. Jag gillade den mycket, så jag haffade honom för ett måndagsmöte. Han jobbar som journalist och litteraturforskare, och han har tidigare skrivit två reportageböcker, ”Vi äro svenska scouter vi” och ”Made in Pride – ett reportage om det rosa kapitalet”.

Vad läser du just nu?

En biografi om Lennart Hyland och ”Gregorius” av Bengt Ohlsson. Plus en del facklitteratur. Lyssnar dessutom på ”Män som hatar kvinnor” som ljudbok när jag tränar. Sen två år försöker jag dessutom ta mig igenom ”Hans nådes tid” av Eyvind Johnson, har bara typ 500 sidor kvar.

Är du en läsare? Vad läser du helst?

Jag ser givetvis mig själv som en bokslukare, tills jag börjar räkna på det och inser att den rena nöjesläsningen hamnat långt ner på priolistan, tyvärr. När jag är på semester läser jag i alla fall sjukt mycket. Gärna aktuella reportageböcker eller nyskapande spänning, helst inte renodlade kioskdeckare. Just nu är jag sugen på att läsa mer riktigt bra svenska vuxenserier typ Nina Hemmingsson. Försöker följa principen att inte läsa om böcker.

Finns det några böcker som betytt extra mycket för dig? Vilka, och varför?

När jag var i elvaårsåldern vräkte jag i mig tantsnusk, som var väldigt inne på 80-talet, alltså Sidney Sheldon, Colleen McCulloughs och sånt. Skumt va? Fattar inte att mamma och pappa lät dem ligga framme. Men ambitionen att skriva om sinnlighet utan att dras ner i porrträsket har jag nog därifrån. Sen när jag var 16-17 läste jag givetvis Per Hagman, Ulf Lundell, Jack Kerouac, Charles Bukowski och sånt där som de flesta killar verkar gegga ner sig i åtminstone en gång i livet. Överhuvudtaget har nog ungdomsläsningen betytt mer för mitt skrivande än prestigelitteraturen jag läst som vuxen. När jag var yngre läste jag mer okritiskt och då sipprar språket och berättartekniken in i medvetandet på ett annat sätt.

Du har ju precis skrivit en novellsamling, efter två reportageböcker. Hur kom det sig att det blev skönlitteratur nu?

Jag har skrivit skönlitterärt sen tonåren, det har bara tagit tid. När jag var 20 fick jag mitt första manus toksågat av alla Sveriges förlag, sen dröjde det tio år innan jag vågade försöka igen.

Tycker du själv om att läsa noveller? Några tips?

Läser sällan noveller, tycker det händer för lite. I så fall om det är längre berättelser. Har påverkats mycket av David Foster Wallace, som verkar på väg att bli mer känd i Sverige, och samlingarna “Brief interviews with hideous men” samt (inte riktigt lika bra) “Oblivion”.

Har du några idol-författare som du känner att så där vill jag också skriva, och i smyg försöker härma lite?

Många. David Foster Wallace har jag redan nämnt, har hämtat mycket från honom berättartekniskt. I en av novellerna i ”Paris-Dakar” har jag också snott en intrig från Dennis Lehane rakt av (konstigt att ingen märkt nåt!) och hans sätt att bygga upp kusliga och ödsliga stämningar skulle jag gärna vilja ta efter. Det drömlika och lite luddiga hos Kazuo Ishiguro. Och obehagssuget hos Jerker Virdborg. Min nästa bok kommer nog vara mycket påverkad av författare som Cormac McCarty och Tim Winton, särskilt ”The Road” respektive ”The Riders”. Mycket ångestmacho m a o. Jo det känns så.