Måndagsmöte: Johannes Klenell

Denna måndag möter vi Johannes Klenell som är redaktör på Galago. Just nu är Galago riktigt i ropet med satsningen på den engelskspråkiga antologin ”From the Shadow of the Northern Lights” och på onsdag åker de till Japan för utställningen ”Through a Panel Darkly”.

Vad läser du just nu?

Hmm. Spontant rätt lite just nu faktiskt. Har försökt ta mig igenom ”Tredje stenen från solen” ett bra tag, men jag misstänker att jag börjar bli lite för gammal för slackerlitteratur. Än så länge blir jag bara stressad av den. Jag fick även en chans att smygläsa John Ajvide Lindqvists nya bok ”Människohamn” som jag klämde på ett dygn ungefär. På seriefronten har jag dock hunnit sätta i mig Marcus Ivarssons makalösa debut ”Intro” samt samlingen med Fletcher Hanks superhjälteserier från trettiotalet ”I Shall Destroy all the Civilized Planets”. ”Intro” fick mig att gråta offentligt och ”I Shall Destroy all the Civilized Planets” fick mig att skratta högt.
Då det precis varit lämning av nästa nummer av Galago har dock i princip all min tid gått åt till att läsa spridda kortare serier av en mängd olika tecknare de senaste månaderna.

Hur sorterar du dina bokhyllor, blandar du serier och skönlitteratur?

Oj, jag borde kanske svara ja på den frågan i någon sorts seriefrämjande anda, men nej. Inte en chans. Jag tycker det ser snyggast ut att samla mina seriealbum för sig. Böcker är möbler och serier spelar normalt i en helt annan grafisk skola än vanlig litteratur omslagsmässigt. Det blir så oerhört mycket finare när de står tillsammans separat i hyllorna. Jag sorterar överlag helst mina bokhyllor efter genre snarare än författare eller bokstavsordning. Just nu har jag dock så lite utrymme att det snarare är ett bokberg än hyllor vi pratar om.

Vilka skönlitterära böcker har betytt någonting särskilt för dig och varför?

Pappa läste mycket Jules Verne för mig som riktigt liten och jag tror det haft rätt stor relevans för att jag började läsa alls. Sen var jag besatt av C.S Lewis Narniaböcker som barn och de ligger nog bakom att jag blev något av en bokslukare. När jag var tretton läste jag Kurt Vonneguts ”Slapstick” i tron att det var en humorbok och jag tror det gav mig men för livet. En märklig bok som jag hela tiden återkommer till är Tore Nilssons anekdotbok ”Sportens Pärlor” som jag förmodligen läst ett hundratal gånger. Jag tror den förankrat hela min relation till hur jag tycker all idrott borde vara egentligen. Avslutningsvis kan jag nämna vilken bok som helst av Douglas Coupland. Om jag måste välja en så är det väl ”Microserfs” då den startade en tioårig kärleksrelation mellan hans författarskap och mig. Vi har gått igenom några svåra år på slutet men ”Eleanor Rigby” gav oss glöden åter.

Vad får man inte missa på seriefronten just nu?

Det är oerhört mycket just nu faktiskt. Den svenska seriescenen har inte varit såhär stark, bred eller intressant på många år. Ni har ju redan upptäckt Sara Granér. Hennes debut ”Det är bara lite AIDS” kommer bli ”the bomb” på mässan i år. Tro mina ord. 2009 gör vi en större debutantsatsning och jag tycker man ska hålla ögonen på Benjamin Stengårds skräckserier, Hanna Petersson som arbetar på seriesveriges svar på Karolina Ramqvists ”More Fire” och Kolbeinn Karlsson som vi är övertygade om kommer ta världen fullständigt med storm.
I övrigt är det ju de självklara i Sverige, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Liv Strömquist och Simon Gärdenfors. Internationellt så ska man givetvis inte missa att vi precis släppt Marjane Satrapis ”Kyckling med Plommon” på svenska. Annars älskar jag allt som Joe Matt, Jeffrey Brown och Julie Doucet gör. På Mangafronten tycker jag man ska kika lite på Junji Ito och Minetaro Mochizuki som båda gör fantastiska skräckserier. De har båda varit lite av ett uppvaknande för mig när det gäller japansk seriekonst.

Hur kom det sig att ni satsade på en engelskspråkig Galago och vad är syftet med utställningen i Japan?

Jag är egentligen inte en renodlad förlagsarbetare utan har mina grunder i kulturproduktion. Under Ordfronts lite skakigare period fick vi dra åt svångremmen en smula utgivningsmässigt. Det gav mig lustigt nog den tid jag behövde för att utveckla vår verksamhet från att enbart arbeta med att ge ut och sälja bra seriealbum mot ambitionen att också bli en plattform för att sprida svensk seriekonst till utlandet. Tanken var lite att ”om vi inte kan ge ut några böcker, då ska vi i alla fall till Italien”. Så vi bestämde oss för att åka på vår första utlandsmässa i Rom tillsammans med sex tecknare.

Jag kontaktade Stiftelsen Framtidens Kultur som såg möjligheterna i vårt projekt och gav oss ekonomiskt stöd, först till en italiensk Galago och sedan för att göra en antologi helt på engelska. Detta blev boken ”From the Shadow of the Northern Lights”. Jag ville inte att det här bara skulle bli något sorts reklam eller showcase utan en riktigt bra antologi också. Så för att ge stadga åt och för att försäkra att projektet skulle ge någon sorts frukt frågade jag Chris Staros, grundare för det amerikanska serieförlaget Top Shelf om de ville distribuera antologin i USA. Han sa ja vilket innebar att det här blev något som man som svensk seriekonstnär kunde ta på allvar och vara stolt över att medverka i.

Syftet med utställningen i Japan är att få synas där. Till väldigt stor del är det i mina ögon bara extremt ball att få åka Till Tokyo och testa reaktionerna från den japanska seriepubliken. Tydligen är samtliga våra seminariepunkter fullsatta sedan en vecka tillbaks så uppenbarligen finns något sorts intresse i alla fall.

Varför har seriemediet blivit så synligt just nu, både i försäljning och medialt?

Det finns många anledningar, men min tes är att vi har en så kallad ”summer of love” i den svenska seriescenen just nu. När jag kom in i branschen så var det efter en ganska lång nedåtperiod där både försäljning och medial uppmärksamhet stått ganska stilla. Kulturell depression leder tyvärr också tyvärr också ofta till kulturell aggression och seriescenen var ganska nerlusad med konflikter. Den biten har blivit oerhört mycket bättre idag och numer känns det som att toleransen är så stor mellan så många att det finns en styrka i det. Det är min övertygelse att en stor grupp med mycket kärlek ibland sig är betydligt intressantare att närma sig utifrån än ett gäng gnälliga individer.

Sen är det givetvis också en myriad av hårt arbetande personer över hela landet som slitit med att nå ut med något som pågått i trettio år eller mer. Idag är hela branschen väldigt proffsig, eller i alla fall så proffsig som den ska vara utan att tappa sin frihet och börja stagnera på nytt.

Foto: Simon Klenell