Måndagsmöte: Patrik Hadenius
På ett bröllop jag var på i helgen diskuterade vi tårnas namn. Vad heter exempelvis tån bredvid stortån? Ingen visste.
Men vi tror att någon på fina Språktidningen vet. De vet en himlans massa saker om språk. Och de skriver om det så att språk framstår som väldigt intressant. För någon som dessutom tycker att satsscheman, bisatser och spetsställda adverbial är riktigt kittlande är faktiskt Språktidningen Bibeln. Naturligtvis var jag tvungen att höra med deras chefredaktör Patrik Hadenius vad han läser.
Hej Patrik! Tycker du om att läsa? Ser du dig själv som en läsare, kanske till och med som en storläsare?
Jag är en periodare. Jag älskar att läsa och när jag väl gör det då gör jag det hela hela tiden. Och så tar böckerna slut, eller så stöter jag på en dålig bok, eller så händer något på jobbet som slukar all tid och så slutar jag. Sedan går det flera veckor när jag knappt läser alls. Det är faktiskt precis som med motion, för mig. Jag älskar att springa och gör det gärna flera gånger i veckan. Men så blir jag förkyld, eller hinner inte, och då slutar jag och sedan tar det månader innan jag kommer igång igen.
Om ja, på ovanstående fråga: har du alltid läst lika mycket?
Nej. När jag var liten läste jag bara serier. Böckerna jag fick i skolan, klassikerna till exempel, var per definition trista. Det var ju läxa. Men så hittade jag science fiction, i högstadiet, och började sträckläsa. Älskade Robert A Heinlein. Nu när jag läst dem som vuxen tycker jag att de är rätt tråkiga, men jag minns hur jag gillade dem för att de ofta innehöll en tydlig filosofisk gåta – går det att resa i tiden? kan maskinerna bli smartare än människorna?
Vad läser du just nu?
Jag har just läst ut Henrik Höjers ”Sveriges argaste liberal”. En fackbok om en ovanligt modern man i 1800-talets början. Jag läser sällan fackböcker av den här typen, om det inte är i arbetet. Nu känner jag Henrik och ville läsa hans bok. Den visade sig överraskande bra. Han skriver spännande, initierat och aldrig pratigt.
Nu har jag börjat på Björn Larsson, ”Filologens dröm”. Noveller om forskare som drömmer om banbrytande upptäckter. En handlar om lingvisten som får den generativa grammatiken på fall. Kul!
Och för någon vecka sedan såg jag ”Varg” på bio och insåg att jag läst för lite av Kerstin Ekman. Vilken berättare! Jag har letat reda på ”Guds barmhärtighet”, första delen i trilogin ”Vargskinnet”, och ska ta den efter Larsson.
Var läser du?
På tåget till och från jobbet. Om det är en riktigt bra bok läser jag den också i soffan och i sängen på kvällen.
Vilket är egentligen viktigast i en riktigt bra bok: språket eller historien?
Historien är viktigast. Men om språket är alltför dåligt går det inte att se historien. Det händer att jag ger upp en bok vars språk stör mig så att jag inte kan läsa. Det kanske är för blommig eller för pratigt. Det betyder alltså inte att det är fel, bara att det är ett språk som inte passar mig. Jag tror jag har blivit känsligare för det här på senare tid, och det retar mig. En yrkesskada.
Vilken bok bör man absolut inte missa om man gillar språk lika mycket som du gör?
Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. En rolig och välskriven historia om hur språket uppstod. Men det är kanske för att jag läste den i Afrika förra sommaren som jag håller den så högt. Det finns ju mängder som är roliga. Till exempel Tore Jansons ”Latin”, Ola Wikanders ”I Döda språks sällskap”, Lars Melins ”Corporate bullshit” eller Magnus Ljungs ”Svordomsboken”.
Enligt undersökningar öppnar hälften av alla svenska män aldrig någonsin en bok.
Är det så illa? [Ja, titta! 46 procent av Sveriges arbetande män läser aldrig en bok]
Hur ska vi få män att läsa mer?
Ja, om jag visste det. Kanske genom att sända mindre sport på tv? Eller så får kanske Guillou skriva en ny bok. Kan han inte skriva en trilogi där en språkvetare har huvudrollen: Madame Infinitiv.
Är det viktigt?
Ja. I alla fall att sända mindre sport på tv.
Isåfall varför?
Det är svårt att svara på det utan att bli banal. Men visst har det med demokrati, jämställdhet och välstånd att göra. Människor blir smartare av att läsa och killar behöver vara smarta också.
Bild: Språktidningen.
Alla
Men vad heter tån bredvid stortån? Jag vill veta!
Pektån?
Om killar inte läser får de skylla sig själva. Vårt enda existensberättigande i en värld med spermabanker är väl hursomhelst att göra tunga lyft.
Om man går på yoga heter i alla fall tån bredvid stortån helt henkelt ”andra tån”: Stortån, andra tån, tredje tån, fjärde tån och lilltån. Inte så fantasifullt kanske.
Det händer att jag läser.
Ganska ofta, när jag tänker på det.
Jämnt, rentav.
Men jag läser väldigt långsamt.
Pektån brukar jag också kalla den. Helt enkelt översatt från fingrarna. Men då blir långtån inte den längsta (på min fot är pektån längst) och ringtån ger mig rysningar (tå-ringar).
Andy: då kanske du tillhör de 54 % arbetarmännen som läser – eller så är du helt enkelt tjänsteman.
Hallå där: lilltåa, tåtilla, tillerosa och kroknosa (från lilltån räknat), vackra tånamn som man lär sig i barnsånger. Jag håller fast vid dessa, de låter sådär lite sommarsvenska fäbodar osv, inte sant?
Förresten, hur djupa veck ska våra pannor få av att män inte läser?
Är lite inne på Davids linje, är man vuxen är det upp till var och en däremot ska skolan försöka få alla att bli läsare, men det är en annan diskussion.
Att sända mindre sport. Skulle det hjälpa? Knappast tror jag.
Det är väl författarnas uppgift att skriva så pass intressanta böcker att dessa lockar männen till läsning. Att säga att mindre sport bör TV-sändas är väl egentligen bara ett tecken på att Patrik Hadenius är avundsjuk på den dragkraft som sport har, som litteraturen uppenbarligen inte har. Iallafall inte för denna grupp män.
Dessutom finns det nog män som läser lite men som inte heller kollar mycket sport. Jag läser väldigt lite, men kollar aldrig på sport heller.
En djupare analys av varför det är så här ställt skulle vara intressant istället för en massa påhittade klischeer (stavning?).
Hitta på nåt nytt och kul för att locka denna grupp istället för att alienera dem ytterliggare genom att kalla dem sportfånar.
Åh vad trött jag blir på detta snack
om män och sport.
Det finns faktiskt kvinnor som
älskar sport,jag är en av dem.
Det finns inget motsatsförhållande
mellan sport och litteratur,jag ser fram
emot fotbolls-EM precis som jag ser fram
emot nya böcker.
Anna: hear, hear!
Håller också med Anna. Det börjar klia i mig när sport och litteratur sätt i ett motsatsförhållande och män per definition hör till sport. Förutom mig själv känner jag flera män som är lika intresserade av sport som av litteratur.
jag älskar sport! jag älskar böcker! jag är tjej!
Några av de mest vänliga, roligaste och klokaste människor jag mött har sällan eller aldrig läst en bok. Män såväl som kvinnor.
Blir man smartare per automatik genom att läsa?
Jag jobbar själv inom en kommunal enhet där det vimlar av akademiker och socionomer, och det är få av dem som jag personligen anser intelligenta.
Eller ens kloka.
Jag är på bokaktivistens sida.Det är skolans uppgift att försöka få människor att bli bokläsare, vilket i sin tur kan få eleverna att erhålla en god språkförmåga.
Tyvärr så visar undersökningar om tonårspojkar och läsning samma dystra statistik som den om vuxna LO-män. Och det här är ju faktiskt ett jämställdhetsproblem. Hur ska dessa pojkar få samma möjlighet som sina kvinnliga jämnåriga att lyckas i skolan när de inte kan läsa eller föra samma språkliga resonemang?
Förresten, det kanske helt enkelt är så att en stor del av den manliga befolkningen inte kan läsa en bok.
[...] somras ställde Bokhora några frågor till Patrik Hadenius på Språktidningen. På frågan om vad han läste just då så svarade han bland annat att han [...]
Min farmor lärde mig en liten ramsan om tårna när jag var liten;
stor-tån, tå-tån, tå-tilla, tillrosa och lillepinken
lite sent vaknat kanske, men tja…