Peter Fröberg Idling. Foto: Jonas Jonzon.

Peter Fröberg Idling är författare till ”Pol Pots leende”, litteraturkritiker och vikarierande kulturredaktör på Tidningen Vi. Han är även aktuell som en av redaktörerna till ”Våld till vardags”.

För någon vecka sedan när jag pratade med dig på Augustgalan så läste du Clarice Lispectors “Hemlig Lycka” och Almqvists “Det går an”.  Vad tyckte du om dem och vad läser du nu för något?

Jag tycker nog inte att Lispectors noveller når upp till romanerna, men det finns en omisskännlig ton i hennes texter som jag är mycket förtjust i. ”Det går an” var en omläsning – den hörde till obligatoriet när jag gick på gymnasiet – men jag får erkänna att jag inte mindes ett dugg av den. Den var intressant, inte bara som ett tidsdokument över ett väldigt provinsiellt Sverige, utan framförallt eftersom en över 160 år gammal text kunde kännas så levande och angelägen – en av de saker som gör litteratur så fascinerande. Nu läser jag Malte Perssons ”Edelcrantz förbindelser” med stort nöje, Göran Häggs bok om Mussolini, som är lite oengagerande eftersom den bara refererar och inte gestaltar, samt Lotta Lotass ”Den röda himlen”, som är en hisnande upplevelse i sin malande apokalyps.

Skiljer sig din läsning åt när det gäller ren nöjesläsning och läsning av böcker som du ska kritisera?

Ja, när jag läser böcker som ska recenseras är jag mer koncentrerad. Det blir mindre lustfyllt.

Finns det någon typ av litteratur som du inte kan tänka dig att läsa och isåfall varför?

Jag känner mig djupt ointresserad av litteratur vars ambition är underhållning. Jag vill att varje bok ska ge mig något väsentligt – berika mitt liv, helt enkelt. Jag skulle knappast heller frivilligt läsa militärhistoriska böcker. Sådana som Lotass lär mig allt jag behöver veta om krig.

Vad läste du som barn?

Ja… jag lärde mig läsa som treåring, så det är svårt att säga något entydigt. Jag läste dock mycket. Exempelvis min mammas gamla Kittyböcker, Tvillingdeckarna och annat som B. Wahlström givit ut med röda och gröna ryggar. ”Pelle Svanslös”. Jag läste ”Sagan om ringen” när jag var åtta och läste sedan om den flera gånger under åren som följde. Men det som påverkat mig mest i mitt eget skrivande från barnåren är nog Lennart Hellsings böcker och Tove Janssons.

Finns det några böcker som betytt extra mycket för dig? Vilka, och varför?

Det är så många… Jag tror att mitt eget skrivande har färgats mer av Alain Robbe-Grillet än jag själv önskar. Men jag räknar även Gertrude Stein och Marguerite Duras som viktiga influenser. Steve Sem Sandbergs böcker ”Theres” och ”Ravensbrück” kom till mig i ett mycket vikigt skede, vilket sannolikt kommer att avspegla sig i det som förhoppningsvis blir min nästa bok.

Jessica Björkäng