Mer metainslag i ”The Sorrows of an American”
Nu har jag också läst ut Boken, och ber helt fantasilöst att få upprepa Johanna L:s mantra: läs själva! Ingen regelrät recension, alltså, men jag tänkte komplettera Johanna L:s tidigare rapport om metainslag i ”The Sorrows of an American”. Inga spoilers, bara lite nördkuriosa, så bli inte rädda, ni lyckliga människor som har Boken framför er. Makarna Auster/Hustvedt har, som ni säkert redan vet, ett symbiotiskt förhållande även i fiktionernas värld. Det är mer regel än undantag att de låter romankaraktärer och skeenden från varandras romaner dyka upp lite varstans, och så även i Siris senaste. I berättelsen återkommer gatan Dunkel Road vid flera tillfällen. Vid första Dunkel Road-omnämningen déja vu-plingade det till i hjärnan. ”Vänta nu, det här namnet känner jag igen!” Och visst, Harry Dunkel (aka Harry Brightman) är ju en av karaktärerna i Paul Austers ”The Brooklyn Follies”! I Siri & Paul-land är sådana inträffanden sällan slumpartade, så jag väljer att tolka det som en liten blinkning till maken såväl som oss Siri & Paul-fanatiker.
Ännu mer metainslag i ”The Sorrows of an American”, denna gång inom ramen av Siris egna romanproduktion; en spaning i stil med Leo Hertzbergs gästspel som middagsgäst: Lite senare i boken besöker några av huvudpersonerna Ideal Café – just det, fiket som ”The Enchantment of Lily Dahl”-Lily jobbar på!
Effekten när Siri och Paul skriver in sina egna och varandras verk i en stor, ljuvlig, meta- och intertextuell väv blir lite som när Stephen King tilltalar oss Constant Readers: som läsare och fan blir man lycklig över att de tänker på oss. En liten invävd belöning för lång och trogen tjänst. Åtminstone väljer jag att tolka det så.
Vilka är era favoritmetagrepp i Siri & Paul-land?
Alla
Tja, det skulle väl vara hela Travels in the scriptorium då, som trots allt är en orgie i metainslag. Även om den inte tillhör hans mästerverk tycker jag finalen var intressant: författaren blir slutligen övermannad och utspelad av sina karaktärer.
Christian: Travels in the Scriptorium är, som du säger, inte Paul Austers bästa men om vi pratar presenter till gamla trogna fans i form av metainslag är den rätt oöverträffad. Jag undrar hur det är att läsa Travels… först av alla Austers romaner, helt omedveten om undermeningen? Kan tänka mig att den förefaller rätt platt då.
Jag tror inte man begriper ett jota. Den är helt klart skriven som en present till trogna läsare. Vilket jag lyckligtvis redan var när jag läste den.
Möjligen är det mera riktigt att se den som en present till honom själv: jag intalar mig att författare njuter av att låta karaktärerna besöka varandra. Jag tror att han skrev den till sig själv, vi läsare blev nog mera glada ändå. För att vi hängde med i svängarna.
Jo, exakt, en egopresent som även indirekt blir en belöning till trogna fans. Om jag var författare skulle jag referera vilt till egna karaktärer. Kanske till och med göra en John Fowles (RIP) och låta mig själv leka marionettmästare/Gud i ett avgörande skede i romanen. Och så skulle jag skriva in favoritkaraktärer från andras romaner, TV-serier och filmer… gud, jag skulle vara helt oläsbar.
Nej, det skulle ju vara jättekul! Låtar, böcker. Kanske platser man gillar? Ingen annan skulle ju fatta varför just en kanin var med (Buffy) eller en mustaschprydd man (Nick Cave) eller en fantastisk kappa (Lorelai i Gilmore Girls)… Fast kanske gör man så hela tiden: stjäl. Lever ett metaliv. Om man är popkulturberoende, bokberoende, beroende av andras skapande, menar jag. Hisnande.
Joss Whedon som skapade Buffy belönar sina trogna tittare hela tiden. Ju mer man ser desto bättre blir det. Love, love, love. (Paul- och Siri-land är för mig ännu ganska oberätt. (Älskade Vad jag älskade och ÄLSKADE Sorrows). Kanske ska jag därför läsa den bok ni nämner ovan, Travels… , som ett experiment? Min upplevelse blir mitt metainslag/present till er. Haha, ni ser. Oanade möjligheter.
Jag uppskattar Travels som en ide men fann, till min stora sorg, att den inte fungerade alls för mig i verkligheten. Jag tyckte att den kändes lite pretentiös och sökt. Den blev för avskalat litterär, utan personer som verkligen berörde en, och metatemat blev ibland lite krystat.
Jessica, För en ovan Austen läsare skulle jag satsa på något annat, Music of Chance har alltid varit en av mina favoriter, Illusionernas bok eller New York trilogin.
Har just avslutat Sjölins Världens sista roman och jag gillar hans språkliga analyser, hur han skalar ned meningar in på deras innersta beståndsdelar, deras medärvda och popkulturella betydelser etc. Apropå metatemat det vill säga, vilket han genomför helt suveränt.
Bret Easton Ellis är en flitig användare av meta i sina böcker. Jag gillar att Patrick Bateman var uppfunnen redan flera år innan American Psycho publicerades. Hans yngre bror Sean, huvudperson i The Rules of Attraction, får ett telefonsamtal mitt i natten av en mycket uppskakad man. ”Patrick? Patrick, is that you?!” Och i Glamorama sitter han i ett restaurangbås för sig själv. ”Patrick over there, you know him? His shirt is always stained with those red spots.”