Min kolloläsning

Jag packade ner Norges svar på Paul Auster:s debutbok. Haha, men ganska mycket allvar i det epitetet, för ”Ingen er alene” av Mattis Øybø var ju så knäckande bra. Jag köpte hans debut ”Alle ting skinner” för att ha enkom på kollot. Lyx att öppna en bok när tåget rullar iväg från Centralen i Stockholm och veta att nu kan jag läsa i ett dygn om jag vill! Det blev inte ett dygn i sträck (pauser för lunch, otroligt afternoon tea, författarprat och sist men inte minst pratig middag) men ganska mycket lästid ändå, och innan jag la mig igårkväll så var jag klar. (Bokkollo är det nya svarta, I’m telling you!! Superbra helg!!)

Bokomdöme? Bra, men inte fantastisk. ”Ingen er alene” var ju det på alla sätt, komplex och välskriven, medan ”Alle ting skinner” är en vanlig okejbra bok. Inte mer, inte mindre. Den handlar om en fyrabarnsfar och hans familj under en svår tid i Oslo. Det är vinter och först snöar det ovanligt mycket. I veckor. Mer och mer. Samhällsproblematiskt mycket. Sen när det slutar snöa så går strömmen, och det är bitande kallt. Minus trettio. Ännu mer samhällsproblematiskt.

Parallellt med denna problematiska nutid så ligger en tidigare kärlekshistoria som mannen hade, och som han pga ett slumpartat möte börjar tänka på igen efter flera år. Dessa två olika tider och olika liv vävs ihop, och det får jag lite svårt för. Ser inte helt den stora kopplingen, känner inte riktigt engagemanget för att ta till mig den före detta jobbiga kvinnan i hans liv. Det är spännande att läsa om ett modernt Oslo med först enormt mycket snö och kyla, och sen ingen ström – tänk på allt som inte funkar utan ström och tänk vad fort det märks i minus trettio. Fast… Øybøs andra bok var ju så djup och bred och hade så mycket innehåll, jag tänker fortfarande på den! Den här första, not so much. Lite otydlig, lite ofokuserad, lite oengagerad för mig. Och slutet kändes helt ”varför?”. Det är alltså tur att detta är debuten och sen har det blivit mycket mycket bättre. Tänk om det varit tvärtom. Vilken besvikelse jag känt då. Nu får jag bara vänta och hoppas stort på bok tre.

Idag efter frukosten kunde jag börja på en sprillans ny, ”Liv & Lovisa” av Emma Granholm. Hennes första kom förra året, ”Simon & Sophie”, och den gillade jag. Är halvvägs igenom den nya (för kort tågresa ju!!), och mer om den kommer på recensionsdagen 25 mars.