Mmm, irländsk misär
Tonight’s the night. I kväll utses 2008 års vinnare av Man Booker Prize, den engelskspråkiga litteraturvärldens mest prestigefulla utmärkelse, och som vanligt spekuleras det vilt in i det sista. Det är ett relativt okänt startfält sedan storfavoriterna Salman Rushdie och Joseph O’Neill föll på mållinjen. Just nu är tydligen indiska debutanten Aravinda Adiga spelfavorit hos Ladbrokes, medan många litteraturkunniga håller Sebastian Barrys ”The Secret Scripture” som favorit. Jag läser Barrys roman just nu och är helt övertygad om att han skulle vara en ypperlig pristagare. Berättelsen om hundraåriga mentalpatienten Roseanne och hennes betydligt yngre, sorgridne psykiater är briljant skriven och gestaltad, genomsyrad av ett vackert svårmod som somliga (jag) kommer att älska och andra (tydligen The Guardians Charlotte Higgins) kommer att finna alltför deprimerande. Ursäkta, men sen när är ”den är för deprimerande” ett legitimt skäl till att rata en roman? Jag går ju igång på misär, inte misär för sakens skull i sensationalistisk BOATS-anda, men vackert formulerad misär parat med ett genomgående, tjusigt blåtonat vemod är mumma.
Däremot är jag tveksam till om Booker Prize-juryn kommer att ge priset till två irländska uppväxtsskildringar i rad. Anne Enrights ”The Gathering”, recenserad i svensk översättning av bland annat DN idag och i engelsk originalutgåva av mig här på Bokhora i somras, följer visserligen en annan tidslinje och har egentligen inte mer gemensamt med ”The Secret Scripture” än det ytliga: Irland, en uppväxt och, följaktligen, ett vuxenliv präglat av skuld och hemligheter. Och så en vacker språkbehandling, förstås. Ändå: vågar man ge utmärkelsen till två deppiga irländare i rad? Jag hoppas det, men är skeptisk. I kväll får vi se.
Någon annan som hunnit läsa några av de nominerade?
Alla
Läste nyligen The Enchantress of Florence av Rushdie, men den föll ju bort. Och om den föll bort så måste de som är kvar vara riktigt, riktigt bra (eller så har jag konstig smak).
Mmm, många blev jätteförvånade när Rushdie inte var med på den korta listan. Jag har inte läst än, men ska så fort den kommer i pocket och mitt köpstopp hävs/jag hittar den på bibliotek. Netherland fick ju fantastiska recensioner när den kom, så lite märkligt att den föll bort, fast å andra sidan känner jag inte till juryns urvalskriterier och smaken är ju som du vet vad, så…
Jag har börjat läsa Clothes on their backs av Linda Grant och än så länge är det mycket lovande. Språket är helt fantastiskt.
Ah, kul! Den tänkte jag läsa härnäst. Och visst känns det som om språket är en gemensam nämnare för de flesta Booker Prize-nominerade? Roligt tycker språk- och stämningsfixerade moi.
Å, jag tycker också om smått vemodiga, deprimerande böcker (på ett bitterljuvt eller möjligen masochistiskt sätt), men jag stod inte ut med Carina Rydbers ”Den som vässar vargars tänder”, måste jag säga. Jag tål nog det mesta i skrift men… en av scenerna i den är det värsta jag någonsin läst, så efter det vill jag inte ta i boken med en tång ens…
Jag vågar nog påstå att ”Den som vässar vargens tänder” är mer än vemodig. :) Den är bland det råaste, mest sadistiska jag läst. Vet precis vilken scen du pratar om och jag mådde också dåligt, men fortsatte läsa. Är nog lite härdad/avtrubbad efter all skräck jag läst i mina dagar…
Det här är ju en livsfarlig blogg att läsa så här i finanskrisens spår. Från detta inlägg direkt till Bokus. Men tack för tipsen!
Vill bara säga tack för snabbt och superbra svar på mitt siri hustvedt-mail. Det var till stor hjälp och jag hör av mig om hur det går! Johanna
Irländsk misär, det låter underbart. Måste kolla upp Barry omedelbart.
[...] bokbloggosfären finns ett tydligt stråk av tolkningsföreträde. Just nu läser jag en s.k. misärbok, men misären lyser med sin [...]