Få samtida svenska författare är så produktiva och mångfacetterade som Inger Edelfeldt. Alltsedan debuten med ”Duktig pojke!” (en av de bästa ungdomsromanerna som skrivits på svenska om du frågar mig) har hon skrivit noveller, barn- och ungdomsböcker, bilderböcker, gotiskt betonade berättelser och ”vanliga romaner”. Hon har lekt med fantasy, skräck och vardagsrealism om vartannat. Oavsett genre lyckas hon alltid vara igenkännbar och tydlig utan att bli repetitiv. Hon har skrivit flera berättelser jag gärna återkommer till – ”Duktig pojke!” och den gothbetonade coming-of-ageberättelsen ”Juliane och jag”, som blev en fin TV-serie under namnet ”Nattens barn” är bara två av dessa. Nu har Inger Edelfeldt skrivit en sagosamling, enligt egen utsago inspirerade av H.C. Andersens och Selma Lagerlöfs konstsagor som hon alltid älskat. Ambitionen var att ”låta det nutida ’edelfeltska’ språket träda tillbaka och använda sagans tydliga språkbruk, form och symboler för att skriva om tidlösa mänskliga processer”.
Om detta – jag syftar nu särskilt på tillbakaträdandet av det ”edelfeldtska” språket – var Edelfeldts huvudambiton måste jag nog säga att hon misslyckats. För visst kryper det ”edelfeldtska”, det där säreget suggestiva och medryckande, det raffinerade, skenbart enkla, in lite varstans i ”Namnbrunnen”! Och tur är väl det. De elva sagorna innehåller havsvarelser, vampyrer (ett oundvikligt tema i min läsning just nu, verkar det som..), gengångare, prinsar och prinsessor, talande katter – och vanliga dödliga. Ett återkommande tema är förvandling: vi har en sjöjungfru som förvandlas till dansös för att komma nära sin älskade, en ung flicka som blivit staty, en annan som förvandlats till korp. Alla är fast i hopplösa drömmar, förväntningar på livet och sig själva. Alltsammans fogas samman av en ramberättelse där sagoberättare från olika länder samlas på en marknad i Pa Ghad. Det är vackert, lekfullt, symbolmättat och otroligt fint utfört, mycket tack vare Edelfeldts hantverksskicklighet. Är hon Sveriges svar på Joyce Carol Oates? Det lutar åt det; både Edelfeldt och Oates lyckas röra sig mellan olika genrer och berättartekniker utan att förlora sin originalitet. Än så länge håller Edelfeldt en något mer balanserad utgivningstakt, men om hon fortsätter vara så här läsvärd får hon gärna bli Sveriges Oates även när det gäller überproduktiviteten.
Slutgiltigt blir väl ”Namnbrunnen” något av en parantes i Edelfeldts författarskap, men oj vilken underhållande och vackert hopsnickrad liten parantes! Man märker att Edelfeldt haft roligt när hon författat dessa sagor, och engagemanget smittar av sig på läsaren. Min enda invändning återfinns utanför själva bokpärmarna: vad är grejen med författarfotot? Edelfeldt ser ut som en bindgalen lajvare med blått ansiktssmink, någon slags krona och livsfarlig uppsyn. Jag fattar och uppskattar entusiasmen inför sagoprojektet, och det är väl egentligen irrelevant att prata författarfoton (fast roligt!), men den där bilden kan säkerligen skrämma bort hugade spekulanter – och det var väl inte riktigt meningen?
17 kommentarer
Håller med om att fotot är bisarrt. Hade det varit en målning i en av Edelfelts barnböcker hade det passat in, man känner ju igen bilden, stilen. Kanske är det just detta jag älskar med Edelfeldt – hon är lite fläng.
Jag studerar alltid intresserat författarfoton, de visar ju hur författaren vill uppfattas: seriös, allvarlig, leeende, med pennan i högsta hugg osv. Författarporträttet i Finns det liv på Mars var färgstarkt och även det lite ”sagoboksmässigt”.
Den aktuella bilden är trots allt ganska kul och kanske är det en liten fingervisning till läsarna: den här författaren är ingen sagotant, hon är ett väsen ur sagorna.
Hade helt glömt Inger Edelfeldt, men så hittade jag ”Finns det liv på mars?” på Dieselverkstan och vill helst sträckläsa (vilket jag skulle ha gjort i mitt pre-bebis liv).
Hade glömt hur Edelfeldt skriver om hur människor är på riktigt, allt det pinsamma, misslyckade och oglamorösa, men utan att vara det minsta cynisk.
Så långt från sunkig chick-lit man kan komma, hurra för Edelfeldt!
Vi läste Finns det liv på Mars i min läsecirkel för något år sedan – den väckte oanade reaktioner. Själv älskar jag boken och instämmer med Yennooo om att det finns en äkthet i hennes personbeskrivningar (och mycket humor förstås). Somliga medlemmar i läsecirkeln ville knappt tala om den, fann den motbjudande och inte det minsta rolig.
Hursomhelt, jättekul läsecirkels bok ( blir ju annars lätt lite mjäkigt när alla hyllar samma bok).
Förresten, vilket vackert omslag!
Hurra, massa Edelfeldthyllningar så här på aptrista måndagsmorgonen! Håller med om att hon är en skön – och behövlig! – motpol till den chicklittifierade (är det ett ord? Det blev precis det, tror jag…) skönlitteraturen. Juliane och jag var en bibel för mig som tonårig gothwannabe. Och angående det bisarra fotot tänkte jag också lite så, att hon vill ta avstånd från den snälla, beskedliga sagotanten. Det köper jag, men fan, jag blev lite rädd när jag tittade på fliken första gången. Blicken! ;)
PS: Lite rolig Edelfeldttriva:
Jag bodde i Aspudden i flera år, och såg ofta Inger Edelfeldt på ICA-butiken i centrum. Det var i samma veva som hon gjorde press för Finns det liv på Mars (verkligen bra bok, håller med Yenoo) och hon berättade i flera intervjuer att hon hämtat inspiration till Joni och bokens dialog genom autentiska dialoger runtomkring henne, i vardagen. Jag är rätt pratsam av mig (även inne på ICA, iaf om jag har sällskap) och blev lite paranoid där ett tag… :D
Jag tycker om fotot – om det är detsamma som vi får se i måndagens fina DN recension?
Den estetiska Inger Edelfeldt har nog valt bilden med omsorg. Hon är ju nästan lika mycket konstnär som författare (hon hade en utställning häromåret på ett galleri nära Slussen – där fanns såväl målningar som stickade verk som …) I E har också bl a skapat omslagen till en tidig utgåva av ”Sagan om ringen” och av Marie Hermanssons roman ”Snövit”.
Litterturvetaren Göra Hägg menade nog att ge I E en komplimang när han en gång beskrev hennes kameleontiska författarskap som en korsning mellan Astrid Lindgren och Franz Kafka.
Om jag ändå ska försöka hitta något gemensamt i Inger Edelfeldts många böcker (bilderböcker, serier, sagor, romaner, mytiska noveller
o s v)
så blir det ungefär så här:
Berättelserna handlar om sköra människor. De är rädda för andras blickar och för egna känslor och hemligheter och för sin namnlösa längtan.
Samtidigt lockas de av mörkret.
Ja, det är samma foto. Och jag är också övertygad om att det är noga utvalt.
Åh, nu fick jag en flashback till tonårsläsandet (eller tolvårsläsandet kanske?) och Juliane och jag. Älskade boken, läste den flera gånger… och omslaget! Det bästa på hela mitt skolbibliotek tyckte jag. Googlade efter omslaget nu och förstår varför jag gillade det, haha…
Lena – cyniker som jag är tvivlar jag på att Häggs kommentar var en komplimang.
Dessutom, en mycket viktig aspekt på Edelfeldt tycker jag är att hon är så rolig. Vad hon än pysslar med och hur tragisk eller otäck berättelsen än må vara så är hon alltid dräpande kul!
Jo, Göran Häggs kommentar – jag tror det är i ”Tjugoen moderna klassiker” –
är uppskattande.
Visst är Inger Edelfeldt rolig. Absolut, Tänk bara: Hondjuret!!!!
Men också i sina mer vemodiga berättelser.
Jag tyckte t ex det var så härligt kul när hon – utan författarkommentar – lät Helenea/Ilona i samtidsromanen DET HEMLIGA NAMNET byta lektyr.
Istället för att, som hon gjort tidigare, drunkna i tarotkort, uppmuntrande posters om positivt tänkande och energikanalisering samt kultboken ”Kvinnor som slår följe med vargar” –
unnade Inger Edelfeldt den gladare Helena/Ilona att istället njuta av den synnerligen festliga och livsbejakande muminboken
KOMETEN KOMMER.
På tal om konstnären
Inger Edelfeldt.
När jag litteratursamtalar med gymnasieklasser (brukar vara åk 2) så är en bok, som många tonåringar facineras av,
underbart illustrerad av Inger Edelfeldt.
Boken är ATT SPELA MÄNNISKA av Ursula Le Guin. En realistisk ungdomsroman med ett budskap som liknar det i TROLLKARLEN FRÅN ÖVÄRLDEN.
Ungefär:
Det är nödvändigt att vara fri – fast det kan göra ont. Det är nödvändigt att möta drakarna och drömmarna med nyfikenhet, livsglädje och mod.
Bokhora-Helena ser likheter mellan Joyce Carol Oates och Inger Edelfeldt.
Jag serockså en del likheter mellan Ursula Le Guin och Inger Edelfeldt.
Jag har de gamla Tolkienböckerna med Edelfeldt-omslag och de bilderna sitter riktigt, riktigt djupt. För mig är det så Tolkiens värld ser ut.
Jag har just börjat läsa ”Skuggorna i spegeln”, tidigare har jag bara läst ”Duktig pojke!”. Kanske ska låna några fler av henne för hon låter som just en sådan författare jag skulle älska.
Lena – intressant med din tolkning av ”Att spela människa”. Det jag fick ut av den som tonåring är att det är ok att spela med; att man inte mister det som gör en unik även om man ser ut och gör samma saker som andra. Det var oerhört befriande att kunna nöja sig med att vara fri och originell på insidan och låta utsidan vara likriktad.
Att spela människa (Ursula le Guin, svartvita bilder av Inger Edelfeldt) handlar väl också om att som 18-åring få vara den man är – inte ”spela”människa.
Flickan, som vill bli kompositör, och pojken, som bygger fantasiland, känner tvånget från det amerikanska samhället att ligga med varandra eftersom de tycker så oändligt mycket om varandra.
Hur de gör och vad som blir följden vill jag inte berätta för den som har denna underbara bok oläst.
Hoppas att inte något bibliotek har gallrat bort sitt ex ,för boken går inte att köpa.
Är det fler än jag som blir ledsen om inte Ursula le Guin får ALMA-priset?
Har en Edelfeldtlucka märker jag. Läste henne på mellan- och högstadiet, sedan inte förrän nu när jag fick Namnbrunnen, som jag älskade. Måste tydligen läsa ”Finns det liv på Mars?”.