”Norwegian Wood” – Haruki Murakami
Jag läste ut ”Norwegian Wood” av Haruki Murakami, julens nya älskling och jag skarpgillade ”Kafka på stranden” och älskade ”Fågeln som vrider upp världen”. ”Norwegian Wood” gillar jag rätt och slätt, även om jag faktiskt är lite tveksam. Jag tycker helt enkelt att Murakami är lite unken. Dock inte överskattad. Jag tycker fortfarande att det är en bedrift att, som han, kunna beskriva tillagningen av en enkel sallad så att det vattnas i munnen på läsaren. Om det nu är språk och originalitet man är ute efter. Vilket jag faktiskt är. Ibland.
”Norwegian Wood” utspelar sig under sent 60-tal och handlar om studenten Toru. Toru pluggar halvhjärtat ett par kurser på ett universitet, samtidigt som han trånar efter döde kompisens flickvän och slentrianligger med främmande brudar tillsammans med sin cyniske kompis. Och det är väl det som är min invändning mot boken. Jag tycker att kvinnorna är anmärkningsvärt gråa, med visst undantag för den rynkiga Reiko. Det är ett ständigt tillfredsställande av Toru, utan att kvinnorna varken förväntar sig eller får någonting tillbaka av honom. Toru, i sin tur, slits mellan den sköra, men mycket vackra, Naoko, som tyngd av ett avgrundsdjup i sitt inre ännu inte kan ge Toru vad han vill (förutom en handtralla under skogspromenaden), och Midori, som är glad och sexig och så uppenbart vill ha honom. Relationerna är komplext nog ömsint beskrivna och kärleksförklaringarna fantastiska, jag kan dock omöjligt sympatisera med mansgrisen Toru. Ursäkta franskan, men de eviga avrunkningarna av karlarna i ”Norwegian Wood” befäster ju bara myten av mannen som ständigt kåt och villig. Kvinnorna borrar ned huvudet i männens bröst och mumlar ”det gör ingenting att jag inte kom, det var skönt ändå”. Kom igen, tjejer! Läser ni inte VeckoRevyn?
Fint dock att Murakami verkar ha utvecklats. I de två senaste utgivningarna på svenska, tillåts nämligen även kvinnorna njuta.
Mystiskt nog verkar jag vara den enda som har reagerat på det här, när jag googlar omkring. Är det för att det är så vedertaget att det enbart är den manliga tillfredsställelsen som skildras på film och i litteratur, att ingen ens reflekterar över det längre eller hade jag helt enkelt ”fel glasögon” på mig när jag läste ”Norwegian Wood”?
Alla
Njo, han är allt lite unket gubbsjuk just i Norwegian Wood. Jag noterade men stoppade huvudet i sanden eftersom det är så vackert skrivet. 40 poäng genusvetenskap gone to waste, haha.
Även i Kafka på stranden, som är den enda Murakami jag läst, retade jag mej på att det handlade mest om manlig kåthet och manlig tillfredsställelse. Nåja, nån gång nämndes väl den kvinnliga njutningen också. Om utvecklingen fortsätter i samma positiva riktning kanske vi i nästa bok kan få läsa sexskildringar där bägge har lika stor rätt till njutning.
Jag håller med dig! Detta fick mig faktiskt att tappa intresset för Murakami. Har inte läst fler av hans böcker.
Samtidigt kanske man kan bejaka aspekten av att Japan är långt mer könsstereotypt än till exempel Sverige, särskilt med tanke på att den är skriven på åttiotalet och handlar om 60-talet. Boken, som verkar behandla självupplevda händelser, reflektar en mossig kvinnosyn, men det gör väl inte nödvändigtvis boken sämre? Ett genusperspektiv behöver inte vara explicit eller ens medvetet för att vara intressant. Men det är klart, det behövs väl knappast fler böcker av äldre män med stereotypa sexuella skildringar och roller som bekräftar mossighetens existens. Dock är det ju så med sexuella skildringar att de kanske är som mest intressanta när de är som minst förställda, eftersom det framstår som en så stark drivkraft hos människor. Tyvärr är det ju i princip omöjligt att veta hur det står till med ärligheten i en given skildring, så det kanske är irrelevant ändå. (Tänk till exempel på JT Leroy) En gubbig författare som jag ändå tycker kommer undan med det är Milan Kundera, för det känns som att han är medveten om det och försöker bearbeta det. Särskilt i hans senare verk.
Men alltså, så är det väl i typ alla böcker? Eller större delen i alla fall. Alla kvinnor som gillar att knulla skildras ju överlag som lite lössläppta.
F: jag har haft samma tankar som dig – Murakami skrev boken för tjugo år sedan och den utspelar sig för 40 år sedan. I Japan. Jag tycker ändå att sexualiteten som skildras i boken är anmärkningsvärd och jag vill inte undvika att skriva om hur provocerad jag blir, för i mitt tycke gjorde mossigheten boken sämre. Förvånande förvisso, eftersom jag tycker att det är såväl en bra historia som ett bra språk, jag har aldrig tidigare reagerat så starkt på sexscener.
Kajsa: det må vara hänt att det är så i ”alla” böcker – jag gillart inte!
Alltså jag gillar det inte heller så klart. Har precis läst John Fowles ”Illusionisten” och där har vi ju en annan riktigt unken kvinnosyn.
Jag kan inte annat än hålla med, tveksam är huvudordet. Smäktande språk och tudelad kärlek. Men ändå svår att komma igenom. Har däremot blivit lovad av mina kolleger att Murakamis andra bok ”Kafka på stranden” ska vara mycket bättre så jag har lovat att ge honom en andra chans.
Ja alltså, Illusionisten är ju fantastisk på många sätt, det var en mycket stark läsupplevelse och även intressant idémässigt, men kvinnoskildringarna är ju sjukt unkna och provocerande!
Fast det är ju intressant att ingen tycker det är provocerande med att den 50-åriga miss Saeki kryper ner i sängen hos den 15-årige Kafka i ”Kafka på stranden”… hade det varit ombytta kön hade det ju varit väldigt upprörande. Eller?
Jenny: visst hade det varit upprörande! Det är ju bara att se på ”Nu heter jag Nirak” som ju handlar om en äldre man som har ett förhållande med en ung flicka. I många texter om boken överskuggar detta faktum helt resten av historien.
Men eftersom min text handlar om hur inriktad jag tycker Murkami är på den manliga tillfredsställelsen: även i ”Kafka på stranden” koncentreras det ju mest på Kafkas kåthet. Fast visst är det intressant att Peter Pohls och Murakamis böcker tas emot så annorlunda. Det är ju vansinnigt intressant att det är mer okej för en äldre kvinna att ta en yngre toyboy än en äldre man att finna sin egen Lolita. Hur kommer det sig? Hur tänker du, Jenny?
Tja, nånstans existerar väl en föreställning om att unga pojkar har erotiska tankar om äldre kvinnor, men unga flickor har det inte om äldre män. Det ena är normalt, men det andra tabu. Så på så vis är ju det Murakami skriver de klassiska, limiterade, könsrollerna.
Just i Kafka på stranden störde det mig dock inte så mkt, eftersom det handlar just om en förvirrad 15-årig oskuld och hans perspektiv på världen. Då är jag egentligen mer kritisk till att det, som jag tror, Murakami tänker sig ska vara upphetsande sexuella beskrivningar, inte alls är speciellt upphetsande.
jag tänkte också på det!!! blev så upprörd att jag stängde boken där vid skogspromenaden och lovade mig själv att aldrig läsa murakami igen. men nu har han ju den där löparboken, den verkar intressant.
Min uppfattning om Toru kanske beror mer på vad jag är van att läsa än något annat, men jag tyckte han beskrev Toru som en ganska mjuk kille ändå. Jag menar, slentrianliggandet är väl något inte bara män kanske kan känna igen sig i.
Toru är väl snarare mänsklig än mansgris? Jag hade inte alls reagerat om en kvinna beskrivits på samma sätt som Toru.. Det kändes mer som ett vanligt ungdomsliv på något sätt. Det extrema som du beskriver kan jag inte känna igen på något sätt..
Det här med handtrallan kanske var lite unket, men det var väl pga att Naokos sjukdom som hon var torr och osugen. Och det hela hade väl blivit ganska orealistisk, om än vackert, om Toru och Naoko aldrig haft någon typ av sexuellt umgänge?
Märkligt att man kan uppfatta så olika tänker jag. Som feminist borde jag kanske sett det du också såg. Men jag tyckte faktiskt att Toru var en av de schysstaste manliga karaktärerna jag läst om.
Har inte heller reagerat på att han skulle vara översexuell, snarare en ganska förvirrad ung man.
Det är ju väldigt uppenbart i både Kafka på stranden och Norwegian wood att de kvinnor som figurerar på ett eller annat sätt är till för manlig sexuell tillfredsställelse. Det stör mig också väldigt mycket, men liksom du så tycker jag att boken och språket är bra ändå. Det jag funderar över är om han är helunken eller bara halvt unken som beskriver hur kvinnosynen är i Japan, har av flera fått höra att de är mil bakom Sverige i det avseendet. Ändå, jag tycker att han, som uppenbar intellektuell, borde reflektera över det och inte kategoriskt förminska alla tjejroller till handtrallor.
Jag har skrivit mycket om det här, som du säger är det konstigt att det inte är något som tas upp mer.
Nja, är det så säkert att man reflekterar över genusperspektivet bara för att man är intellektuell? Det är väldigt lätt att vara blind för det även om man är hur utbildad och modern som helst.
Och i Murakamis fall kan jag tänka mig att det är svårt att helt koppla bort den eventuella mossiga kvinnosyn som han måste ha vuxit upp med, även i sina böcker. Japan är trots allt inte Europa eller USA, även om det är ett modernt och välmående land.
Annars märkte inte ens jag kvinnorollerna i böckerna… Fast Fågeln som vrider upp världen var min favoritbok av honom.
nu var det några år sedan jag läste den här…
men få böcker har berört mig lika mycket, med dess lyriska stil, som denna.
jag måste erkänn att, i min manliga blindhet, har jag förbisett könsrollerna
och låtit mig erövras av berättelsen…
Har läst Kafka och halva Fågeln och inte ens reflekterat över, trots att jag anser mig feminist och gärna diskuterar ihjäl mig i ämnet. Gissar att historierna fascinerat till den grad?
Hanna! Jag tänkte inte på det i Kafka eller Fågeln, det var i Norwegian Wood (som jag hade så höga förväntningar på), som det blev så uppenbart.
genushetsen. herregud.
han borde legat med mei kasahara i fågeln som vrider upp världen. blev helt besviken.
Aha aha! Läser jättefort så jag kan komma in i norgeboken och hänga med i diskussionen :)
Vilken intressant diskussion. Jag har ännu inte läst något av Murakami, men har läst OM honom… så jag köpte nyss en stor tjock pocket. Efter att ha läst detta är jag glad att ajg valde ”Fågeln…” och inte den som här diskuteras…
Intressant, dock, denna genusdiskussion; jag funderar på detta med förhållanden mellan äldre/yngre som ni nämner.
Jenny säger: ”nånstans existerar väl en föreställning om att unga pojkar har erotiska tankar om äldre kvinnor, men unga flickor har det inte om äldre män. Det ena är normalt, men det andra tabu.” – Men är det verkligen så?
Jag menar, är det inte visst så att det finns en föreställning om att unga flickor gärna dras till äldre män; att det till och med är önskvärt? Det finns väl otaliga exempel i litteratur och film (även äldre tiders ”flickböcker”; jag läste många sådana när jag var barn…), där en ung tjej faller i armarna på en äldre, världsvan man. Ibland är det till och med så att även om tjejen först vill ha en ung man, så kanske han visar sig vara en opålitlig, omogen slyngel, och så är det i alla fall i det långa loppet den trygge, starke äldre mannen som vinner i det långa loppet…
Visst, lika vanligt är väl också synen på den äldre flickjägaren som en mer eller mindre löjlig gubbsjuk typ, och i så fall är det ju den unge mannen som är hjältetypen. Men jag tycker mig se att båda dessa roller för äldre män existerar sida vid sida.
Men i fallet ung man-äldre kvinna? Där är det väl mycket, mycket sällan så att den äldre kvinnan ses i ett positivt ljus? Kanske så till vida att hon är den unge mannens första erotiska erfarenhet, men samtidigt får hon väl så gott som alltid stå tillbaka för en yngre förmåga? Den ljuva unga flickan v/s det sexuella rovdjuret… Mrs Robinson i ”The Graduate” är ständigt klädd i djurmönstrat just för att understryka detta… Det vore kul om det någon gång hände att en äldre kvinna kunde bräda en yngre rival (på samma sätt som en äldre man kan vara att föredra framför en yngre) utan att det ses som något lite löjligt…
Ja, diskussionen om sex och genusperspektiv i Murakamis verk/värld är intressant att ta upp, inte minst på grund av att man retas eller fascineras över det japanska, när man inte förstår det värld/kultur och samhälle Murakami kommer ifrån. Självfallet, har vi alla i den kristna världen (mer specifikt det vita protestantiska samhällen) våra egna ”glasögon” vi egentligen kan inte bli av med hur än vi försöker….om nu någon försöker.
I mötet med Japan (i det här fallet japansk litteratur i världsklass) man MÅSTE faktiskt göra en hel del försök innan/efter man läser något av en japansk författare. Varför? Det ger så pass många Aha-upplevelser och bidrar till så pass många nya dimensioner i förståelsen av ett japanskt verk/japansk författare! Kan hända att man tänker två ggr innan man vräker ut epiteten som ”unken författare”, ”mansgris”, ”unken gubbsjuka” eller liknande…Kan hända att all denna diskussion (egentligen fumlande i det blindo) kring äldre kvinnor–unga män/pojkar eller vice versa i sexuella relationer och roller får en helt ny dimension när man t.ex. förstår hur sexualitet ser ut i Japan och ännu mer intressant, VARFÖR ser det ut som det gör?
Jag håller med F och några till här på tre punkter vad det gäller Norwegian wood, nämligen, att med våra glasögon på kan vi väl ändå kunna tänka så pass enkla tankar innan spridning av epiteten att:
1) kanske Murakami själv är påverkad av sin egen sociokulturella kontext och
2) mer privat av hans uppväxtförhållanden samt
3) att han skrev boken för minst 20 år sedan och han försökte ändå skildra 60-talets japanska stämningar, ungdomsuppror, politiska och sexuella ”frigörelseförsök” genom en tonårskilles perspektiv och gärningar (ja, ständiga kåthet bl.a.) Har här en fråga till er som retas på denna kåthet: hur många västerländska tonårskillar INTE tänker på sex, fantiserar, tillfredställer sig, mm, dagligen?). Toru är inte något udda figur i denna bemärkelse…
MEN att på djupet förstå hans relationer till jämnåriga och äldre kvinnor är en annan sak. Där måste man faktiskt förstå inte bara tidsandan (60-talets Japan) men också ”det annorlunda” som den japanska själen, tankarna och samhällsspelen, kraven, rollerna heter i detta för oss så annorlunda land. Detta BÅDE hos män och kvinnor.
Att Murakami och andra japanska manliga författare väljer män som huvudpersoner i sina verk är nog inte så konstigt och inte heller det faktum att för de kvinnliga rollerna kring dessa huvudpersoner är sexlusten sällan skildrad, eller om det görs, då är inte enligt vår smak. Att förstå denna ”väsentligt annorlunda smak” är faktiskt A och O för att förstå –i detta fallet- Murakami. Återigen, DÅ börjar smaka rätt illa i vår mun ord som ”unken gubbsjuka”, mm…
Man hittar ju mycket om Murakamis liv, verk, en del bra recensioner, osv, på nätet och att det inte finns något om skildringen av kvinnlig sexnjutning i hans verk och för övrigt i nästan all japansk verk är inte ”mystiskt” –Johanna-, tvärtom. De som verkligen seriöst och på djupet recenserar Murakami har också försökt sätta sig in i ”det annorlunda” japanska själen, såväl den manliga som kvinnliga rollerna som spelas i deras samhälle, stenhårda kraven som ställs på dem och det ”udda” sätt som de agerar, reagerar för att passa in, överleva eller icke överleva ändå….Då plötsligt upptäcker man (som recensent kanske) att den västerländska ”glasögonen” (våra värderingar) har faktiskt inte så mycket nytta, i det bästa fallet leder till förvirring…Därför har t.ex. jag så svårt att riktigt ta till mig bara västerländska skildringar av det japanska samhället (men detta är ett parentes här).
Kanske om du googlade på nyckelord som ”gender issues in Japan” eller gender and sexuality in Japan” och simma förbi en rad porriga/halvporriga sidor, kan rätt många guldkorn plockas fram, seriösa rapporter, essäer, mm som behandlar just denna fråga.
Efter 5 minuters goggling hittade jag i alla fall följande:
http://marklsl.tripod.com/Writings/japan.htm
http://dspace.lib.kanazawa-u.ac.jp/dspace/bitstream/2297/5512/1/ME-PR-HASHIZUME-Y-25.pdf
http://www.questia.com/library/book/dimensions-of-japanese-society-gender-margins-and-mainstream-by-kenneth-g-henshall.jsp
Det sista ger bläddringsmöjlighet in i en book som varmt rekommenderas. Lättskriven med ca 90 % japanska referenser, statistik, forskning gjorda av japaner, mm (alltså deras egen syn på sig själva, inte bara analyser från utlandet som så ofta sker annars…). Boken är sammanställd av en ”västerländsk” professor från Nya-Zeeland (detta land har, för övrigt, en rätt annorlunda historisk och socio-kulturell relation med det japanska än det mainstream USA-dominerade västvärlden). Just detta med genus och sex är beskrivna på första 50 sidorna, i historisk och socio-kulturell perspektiv, med många Aha-upplevelser för oss.
Vad det gäller min relation till Murakami ? Han har blivit en av de mina absoluta favoriter utan ”unken gubbsjuka” känsla och eftersom det japanska samhället, kulturen och självfallet litteraturen intresserar mig sedan många år, har han vuxit hela tiden, inte bara genom ständigt nya romaner som kommer, utan pga att jag själv har lagt lite tid på att läsa och försöka förstå hans egen värld och inspirationskälla, det ”mystiska och annorlunda Japan”.
Tack för din långa kommentar, Zsofia!
Jag är dock av åsikten att man alltid kan försvara litteraturen eller konsten med att man måste se varifrån den härstammar eller var den utspelar sig, när det istället mer förklarar varför saker och ting är som det är. I dessa Pride-tider är jag så evinnerligt trött på hur den heteronormativa, manliga sexualiteten gestaltas i (den framförallt västerländska, det erkänner jag) kulturen. Vi är så vana vid att det är den manliga tillfredsställelsen som prioriteras att jag misstänker att många inte ens reagerar över hur sällan kvinnor får komma i litteratur (eller på film). Om boken sedan utspelas på 50-talet, för 200 år sedan, i Norrland, Japan eller i Afghanistan spelar ingen större roll; jag är likväl trött på likformigheten.
Hur man väljer att läsa ”Norwegian wood” är naturligtvis upp till läsaren. Om man vill se den som en beskrivning av det ”mystiska och annorlunda Japan” eller om man läser den som nöjesläsning och reagerar på de osynliga kvinnorna. Jag satte inte in boken i dess japanska kontext utan i min västerländska och Murakami må vara ett barn av sin tid och av sin kultur; efter ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Kafka på stranden” lurades jag förmodligen att tro att Murakami var mer västerländsk än han är och när jag läste ”Norwegian Wood” blev jag helt enkelt väldigt besviken.
Sluta läsa Murakami kommer jag dock inte att göra. ”Sputnikälskling”, som jag läste efter ”Norwegian Wood” tyckte jag var helt ok, om än inte lika bra som ”Kafka på stranden”.
Jag håller helt och hållet med ,Johanna, om det du skriver om likformigheten i världslitteraturen ang extremt tunn skildring av kvinnors sexualitet, roll och den stereotypiska skildring som väldigt många har konstaterat, speciellt när det gäller manliga författare. Men även kvinnliga sådana, tyvärr.
Samma genusperspektiv kan man väl diskutera i princip i alla litterära verk, eftersom oavsett genre det finns knappt någon skönlitterär bok som inte handlar om relationer, sex eller kärlek som huvud- eller bimotiv.
Jag kommenterade just Murakami och det japanska, eftersom just på denna tråd med hit hörande kommentarer handlade hittills om JUST Murakami, hans verk och mer specifikt Norwegian wood.
Det går inte heller att bortse från det faktum att i princip allt som kommer från hans land ofta betraktas som udda och annorlunda hos oss. Detta betyder inte att mötet med det genuint annorlunda (i detta fallet japanskt) befriar oss helt för att ta reda på (så länge det går -och idag detta är nästan oändligt långt i och med några knapptryckningar på internet) varför en författare skriver hur han nu skriver eller varför ett verk är som det är. OM man nu är ett dugg intresserad av verket/författaren. Jag i min naivitet tror ändå att om man skriver kommentarer på en hemsida i ett specifikt ämne på en tråd, då är man någorlunda intresserad av frågan…Åsikter, självfallet alla kan ha ändå.
Men precis som du är innerligt trött på stereotypiska skildringar av kvinnors sexualitet, mm så är jag också rätt trött på epitet som slängs ut utan djupare tankar, bara för skojs skull (? för att man har varit med och ”kommenterat”?). Jag säger absolut inte att ALLA gör detta, tack och lov!
Åter till temat: på den här tråden har fokus hittills varit på Murakami, hans verk och sexskildring samt genusfrågor relaterade till hans verk.
Detta är en aspekt, EN dimension i hans verk. Kanske detta räcker för många att efter några sidor lägga ner hans böcker och aldrig mer öppna en Murakami. Kanske detta eggar ändå tillräckligt att andra läser vidare.
Jag hoppas att FÖRUTOM (eller oavsett?) den sexuella dimensionen är vi rätt många som uppskattar hans fantastiska språklek, humor, skickliga lek med det övernaturliga och fantasifulla och innerliga skildringar av det allmänmänskliga från ensamhet, utsatthet, sökande, katastrofer i det lilla och det stora, till beskrivningar av en måltid, en stämning eller en skogsdunge så vackert och givande att man nästan dör……..(min åsikt :-)).
Jag hoppas verkligen att dessa värden tar över och därför är vi så många som älskar honom.
Jag själv är alltid nyfiken på mer efter en bok jag verkligen tyckte om och försöker ta reda på den eviga frågan: Varför skriver en författare just så som han/hon gör? Vad finns det för nivåer, dimensioner som skildras, mm? Jag är inte litteraturvetare, kritiker, eller har något med skönlitteratur att göra yrkesmässigt, bara en vanig nöjesläsare och allmänt mycket nyfiken människa.
Att Murakami är ett barn av sin tid och sin kultur är lika självklart som Kinsella eller Janouch eller Asimov eller PO Enquist eller Pamuk eller Oates är det. Men hur än man läser dem (nöjesläser eller mer djupläser), de lämnar spår och lämnar frågor i en, vissa saker ”fastnar” och sitter kvar. Vad man själv gör med dessa spår är självfallet individuellt.
Nöjeslösningen av bl.a. Murakamis flera verk har väckt eller rentav fördjupat frågan om sex- och kvinnoskildring hos dig (och hos många andra, inklusive hos mig). Jag och säkert flera kanske blev tillräckligt nyfikna att gå vidare och ta reda på mer. Kanske söka efter svar på frågan VARFÖR skriver han så som han skriver.
Är det viktigt att ta reda på denna Varför?
För många är kanske en fråga som flyger vidare i luften, men om man nöjer sig men ännu en ”intressant fråga i sig”, då hur förväntar man sig att bidra med något vettigt i en debatt, eller hur lär man sig något nytt överhuvudtaget? Som sagt, även den mest nonchalanta ”nöjesläsningen” lämnar spår…
VARFÖR skildras sex och kvinnlig njutning på det sättet som det stör oss i japansk eller i annan kultur? Om man inte försöker gå vidare med frågan och leta efter ett svar (kan vara allmängiltigt eller djupt personligt) då hur kan man överhuvudtaget bry sig om frågan?
Med mitt inlägg försökte jag ge tips och väcka vidare intresse (för de som vill ha) att rota vidare i just denna dimension hos Murakami, inte minst på grund av att den ger en helt ny förståelse till genus/sex aspekten i hans verk. Som sagt Aha-upplevelserna blir många….
Men självfallet, ingenting är obligatoriskt!
Zsofia! Jag vill verkligen poängtera att jag tycker att dina och övriga kommentarer i tråden är oerhört värdefulla för recensionen av boken. Jag tycker många gånger att läsarnas kommentarer är det roligaste med att skriva på Bokhora. Det blir inte bara ett synsätt, ett par glasögon – som så ofta i papperstidningarnas recensioner – utan läsarna tillför tvärtom otroligt mycket mer till min läsupplevelse än om jag bara läst den på min kammare och låtit det stanna där och förhoppningsvis känner även de som läser mitt inlägg med alla tillhörande kommentarer likadant. Sedan kan man såklart tycka att det är olyckligt att just Murakami fick klä skott för min sexirritation. Det finns, som du skriver, så många övriga dimensioner i hans böcker. Med dina tankar och länkar har du vidgat mina vyer och jag kommer att ta med mig dina synpunkter till mina kommande möten med Murakami.
Men kvinnorna är väl inte osynliga i Norweigan Wood? Sexuellt möjligen, men Naoko och Midori är ju jätteviktiga för historien. Reagerade inte speciellt på det sexuella däremot de förtryckta känslorna och hur många som ser självmord som enda utväg.
Självmord i japansk litteratur och i flera av Murakamis verk…huhhh….
Med faran för att avslöja för mycket i Norwegian wood (de som har inte läst och vill läsa boken, snälla, klicka inte här! ):
http://www.japanesestudies.org.uk/discussionpapers/2005/Nakanishi.html
En liten bit från den allmänna delen av denna essè:
”This phenomenon is a timely reminder that literature needs to be assessed not only by the usual criteria applied—plot, characters, setting, theme, and tone—but also by cultural considerations. What is the significance of death and especially of suicide in Japanese society? The narrator of Takao Tsuchiya’s short story ‘Write In, Rub Out,’ included in the collection mentioned above, offers these reflections on the subject:
Seneca said that suicide is a special privilege of mankind. Other people
have said suicide is the ultimate human freedom. But this right, this freedom,
exerts tremendous effects on the people associated with the suicide.
Certainly, as we have seen, Kizuki’s suicide wreaked incalculable devastation on the two people closest to him: on Naoko and Toru.
The significance of suicide for the Japanese is, of course, not limited to their fictional depictions of the world, but it occupies what some western people might consider a disproportionate prominence in real-life situations in Japan. It has various meanings for the Japanese….”
Osv, osv.
[...] bloggare om ”Norwegian Wood”: World of Malin Annie Youkissbythebook Camillas tankar Bokhora 55.603331 [...]
Jag måste erkänna att jag inte reagerade särskilt mycket över det omoderna med könsrollerna i Norwegian Wood, mer än att Naoko känns hopplöst tråkig. När jag t.ex. läste litteraturvetenskap hade jag ständigt genusglasögonen på men i Murakamis böcker ser jag det helt enkelt det inte så tydligt. Som en tjejkompis till mig sa: Murakamis böcker är killböcker och du är kille.
Hans berättelser är ofta manliga uppväxtskildringar och i ivern att tycka bra om Murkami blir man lätt besviken när de kvinnliga karaktärerna inte beskrivs lika nyanserat. Boken After Dark är möjligtvis lite bättre än Norwegian Wood när det gäller kärleksrelationen.
Måste alla böcker vara feministiskt korrekta för att vara läsvärda??
Nej, verkligen inte. Inte heller för att vara fantastiska.
Varför hänger så många upp sig på sexkildringar i en bok, om de är för kvinnan, mot kvinnan, för mannen eller mot mannen osv. En författare är en människa. Man eller kvinna som skildrar saker och ting på sitt sätt. Många människor är sterotypa men det kan ändå vara mycket intressant att läsa om dem eller det de skildrar. Jag ser alltid förbi sexscenerna och försöker se det som ligger bortom dessa. Litteraturen är så ofantlig rik på skildringar av alla dess slag och det är det som är så unikt. Jag läser Murakami med stort nöje och fäster mig inte vid hans eventuella syn på sexualiteten för det får vi inte reda på genom att läsa en bok av honom…..
Hur gamla är ni egentligen? Det är en bok. Herregud. Hatar feminister som er.