Nya jättefina upptäckter

Gårdagens föreläsning med Jamaica Kincaid, Nawal El-Saadawi och Fataneh Farahani var bästa upplevelsen hittills för mig. Så intressant samtal under rubriken ”Migration and the female experience”. Det böljade hit och dit, och hade flera fina uttalanden och aha-upplevelser. Så fantastiskt roligt att få lyssna på- och därför tar jag tillfället i akt och skriver en lång drapa!

Det började med prat om identitet och Jamaica Kincaid värjde sig för både den frågan och det begreppet. Hon menade att varje gång man skulle redovisa sina identiteter handlade det om något dåligt. Det var som att välja mellan pest och kolera att säga att man var antingen det ena eller det andra. Alltid var det något som fick uteslutas, och alltid var det definitioner som förde med sig massa hon inte ville inordna sig i. (Vill vi tex stå för allt dåligt europeerna gjort under alla år mot andra folkgrupper?)
Nawal El-Saadawi höll med, och tyckte att hela begreppet och diskussionen om identitet kommit upp ganska nyligen. För 50-60 år sen var det ingen som frågade henne om religion och identitet. Hon är muslim, och när hon var liten flicka i Egypten var hennes två bästa vänner kristna och judiska, och då tänkte ingen på det.

Via det kom samtalet in på kreativitet och vad den inneburit för dem. Det här var så fint, och rätt, och man kunde ju bara nicka instämmande. Båda hade varit med om olika svåra upplevelser i sina liv, och båda använde skrivandet som ett sätt att frigöra sig från dem. Genom att berätta något personligt och svårt, så upphörde det att dels vara så personligt, och dels att vara så svårt. Iallafall inte lika svårt som innan.
Nawad El-Saadawi liknade skrivprocessen vid att älska, ”learn to love the self and the other”, och det här är ju det fantastiska med litteratur, både att läsa och skriva. Man läser för att få gemenskap, och man skriver för att få gemenskap. Författaren ger en bit av sig själv, upptäcker något nytt på köpet, och läsaren fyller på med en bit av sig själv, och upptäcker något nytt. Låter kanske lite som värsta flummet, men det är ju så sant!

Vi pratade tex med Åsa Linderborg häromveckan, och hon berättade att hon fått brev av män från Turkiet som kände igen sig så mycket i hennes bok ”Mig äger ingen”. Jag tänker ju att den är supersvensk, så hur är det möjligt? Men det är väl klart det är möjligt, bara en liten annan läsning än den jag; kvinna svensk och 70-talist gör. Men absolut inte mindre rätt för det. Samma när jag och JoK träffade Sasa Stanisic som skrivit ”Farfar upp i graven”. Jag är säker på att jag inte läser hans bok 100% som han vill och tänkt sig när han skrev den, men jag läser ju och får med mig något av den. Bra så ju!
Det var bla av den här anledningen som Jamaica Kincaid hade problem med identitetsbegreppet. Hon tyckte inte att hon skrev om sina upplevelser från just Antigua (där hon kommer ifrån) utan bara personligt från sitt perspektiv och från sin uppväxt. Som enskild människa först och främst, inte som Antiguan. Alltså, likaväl som att man kan läsa, uppskatta och förstå henne till fullo även fast man inte kommer därifrån.

Som avslutning, Nawal El-Saadawi menade att för henne var kreativitet att vara utan skam, och att göra sig av med tabun. Jamaica Kincaid tyckte att det var att inte ha några hemligheter. Allt skulle ut, allt skulle delas med andra, och det fanns alltid andra som kunde ta emot, göra det till sitt och kanske bolla tillbaka. Det är litteratur det! Älska.
Nu ska jag leta rätt på böcker av båda två så fort som möjligt. Nya fina idoler.