Oktober månads toppläsning

Jaja, vi vet, ni vet. Bokmässan tog musten ur en och yada yada, läsningen har inte varit på topp, jag är den första att medge. Jag har nog inte läst så lite på många år, sade jag bekymrat i en diskussion häromdagen. Och även om tre stycken Bo Baldersondeckare definitivt har bidragit till att bygga upp läsandet igen, så är oktober månads största läsupplevelse utan tvekan Annette Kullenbergs biografi över Marianne Höök. Där finns ju allt! I ett. Marianne Höök, en sådan dubbelnatur. Den glamourösa, den ensamma, förtvivlade. Den sociala glada. Den rika. Den fattiga. Den belästa. Den obildade. Den vassa. Den mjuka. Usw.

Har väl aldrig varit med om maken. I händerna på den orädda Annette Kullenberg som samtalar med Mariannes efterlevande.

F A N T A S T I S K T R O L I G L Ä S N I N G

Och okej, roligt är väl fel ord. För det är mycket som är sorgset och ensamt och inte alls bra, nej inte alls bra, i Marianne Hööks liv. Som ligger dolt bakom de uppsydda klänningarna från NK:s franska. Som virar sig runt Mariannes hals så många varv precis som de äkta pärlorna och till slut gör att hon tar sitt liv.

Inte heller väjer man för Palme i boken. Här ska allting fram, Annette går på som en ångvält i rött läppstift i sin önskan att lära känna Marianne på riktigt. Men en ångvält med finess, som i samtalen med Mariannes barn. Jag tycker både barnen och Annette är modiga när de pratar, tillsammans försöker minnas.

Jag har haft ofantligt trevligt tillsammans med de båda damerna nu i oktober. Det tackar vi för, jag hade glömt den där extasen man hamnar i när man lägger tassarna på en riktigt bra biografi.