”Otroligt men sant” – John Searles

I ”Hennes mjukaste röst”-limbon under Västkustresan läste jag gärna allting som inte var ”Hennes mjukaste röst”. Min syster serverade ”Otroligt men sant”, som hade fina änglavingar på framsidan och jag hade hört nada nada, så jag började läsa. Baksidetexten liksom:

Nästan fem år har gått sedan Ronnie Chase dog. En kväll dyker Melissa, hans flickvän från high school, plötsligt upp hemma hos Ronnies bror Philip och deras mor. Sist de sågs av efter bilolyckan som tog Ronnies liv. Philip kan ännu se Melissa framför sig i den vita, edblodade klänningen. Nu är hennes ansikte vanprytt av ärr och två tänder fattas i överkäken. Men det chockartade återseendet är ingenting jämfört med vad Melissa berättar för dem. Hon är gravid. Och hon vet säkert att fadern är Ronnie.

Jag tycker att det finns minst två historier i ”Otroligt men sant” och jag tycker att det hade varit fint om det hade varit två böcker. För det som baksidetexten lovar, håller inte boken. Lite spökbefruktningar är alltid spännande, tycker jag, döda människor som kommunicerar med sina efterlevande (nej, jag har inte sett ”Ghost” faktiskt): ja, det kan vara okej. Men det var ungefär som om författaren, John Searles, inte gjorde något riktigt utkast på sin bok innan han började skriva ordentligt. Han skriver litegrand om hur han fick idén till ”Otroligt men sant” i efterordet, men han skrev inte det som jag tror inträffade: Searles fick en idé om en kvinna som var gravid med sin, sedan flera år döde, pojkvän, han började skriva, utan att ha någon tanke på hur det skulle gå och plötsligt – oj! – upptäckte han att storyn hade slutat handla om den döde pojkvännen och lite mer om typ grannen. Synd, synd, synd.

Jag hade gärna läst boken om gravida flickvännen och boken om grannen, men tillsammans, i varsin outvecklad historia ihopbakad till en, saknar jag massor av information och ”Otroligt men sant” lämnar mig hungrig.