Dubbelrecension: ”Pause/Play” – Yesim Bilgic
Johanna Ö: Intressant omslag på den här boken, Yesim Bilgics ”Pause/Play”. Sådana där 3D-vykort man hade när man var barn, du vinklar lite på bilden så föreställer den helt plötsligt något annat. Och det ska väl illustrera innehållet rätt väl, eftersom den ska likna ”American Psycho”.
Jessica: Jag rådiggar omslaget och det känns enormt påkostat, men får faktiskt inte ”American Psycho”-vibbar av just det, även om jag får det av själva boken.
Johanna Ö: Men jag märker att jag är lite trött på AP-efterapningar. Har läst några sådana det senaste året – Hans Koppels ”Vi i villa” är en smula för timida sajkon i villaområde (mer kreativitet än att kasta bajs på folks garagedörrar tack), Mons Kallentoft skriver om Vasastansgalningar som går runt och slipar sina Globalknivar och inte så mycket mer, och nu skriver Yesim om Stureplansgalningen Mac, en fotograf som drar enorma mängder kokain och ligger med ännu större mängder med kvinnor samtidigt som han har ett hjärta av sten och inte drar sig för att vara totalt känslokall. Totalt.
Jessica: Jag tycker nog Yesim lyckas bra mycket bättre än Mons och Hans ifall hennes ambition är att efterlikna Easton Ellis. Mons version är lite för lik originalet och Hans version är alltför tråkig. Den här världen köper jag mer. Mac känns faktiskt nästan trovärdig i all sin känslokyla och självupptagenhet.
Johanna Ö: Boken är skriven i en jävla fart, och en del utav de här sakerna engagerar mig. Till exempel hur mycket en framgångsrik galning faktiskt kommer undan med. Om man har flådigt jobb och klär sig snyggt och rör sig i de rätta kretsarna så är man fortfarande bara excentriskt charmig i omvärldens ögon trots att man egentligen borde spärras in i ett mycket madrasserat rum på livstid.
Jessica: Kan inte annat än att hålla med.
Johanna Ö: Men det slår mig att det svåra är inte att börja skriva om de här galningarna, det svåra verkar vara att knyta ihop galenskaperna på slutet. Så brister kreativiteten och det blir Bobby Ewing av alltsammans. Eller så var helt enkelt ”American Psycho” för genialisk. Allting annat blir bleka kopior hur mycket man än anstränger sig för att det ska bli helt uppåt väggarna psykopatiskt och vidrigt och twistat så att man inte vet vad som är sanning och konsekvens, höll jag på att skriva.
Jessica: Slutsidorna är nog det jag tycker sämst om i hela boken. De perspektiven var alldeles onödiga, iallafall för mig och min läsupplevelse.
Johanna Ö: Jag blir mest intresserad av om Yesim, som har arbetat inom modeindustrin, har haft några verkliga Stureplansmänniskor som förebilder och vilka de i sådana fall skulle kunna tänkas vara, jag spekulerar i namn och personer. Som om allting måste ha en förankring i verkligheten, är det dithän den svenska litteraturens alla nyckelromaner har tagit mig? I det här fallet visserligen en VÄLDIGT maskerad nyckelroman (förutsätter jag). Men ändå.
Jessica: Ja, själv kan jag ju inte annat än att försöka mig på en gissning. (En stor del av min lästid upptogs av att fundera över vem som kunde vara vem.) De enda Stureplansgrabbarna jag känner till med snarlika yrken och den typen av status som Mac och hans musikvideovän är Johan ”Stakka Bo” Renck och Jonas Åkerlund. Och de är dessutom barndomsvänner, precis som i boken… Läsförslag: artikel i Cafe.se om Renck.
Alla
Måndagsmöte!!! Jag vill veta mer!!!!
Jag läste just ut denna bok. Ingen bok har till denna dag tvingat mig att fortsätta läsa som denna. Herregud, det gick inte att lägga ifrån sig boken över huvudtaget.
Jag skulle älska att se den som film.
Helt underbar bok!
Kul att ni gillar boken. Jag är själv en smula skeptisk, men kan ju inte säga annat än att också jag sträckläste.
Jag tycker inte att den har med american psyko att göra och jag tror inte att det är poängen heller utan mer ett marknadsföringssätt för att göra folk nyfikna. Ingen blir mördad i paus playvilket jag trodde att alla skulle mer eller mindre bli när jag läste om boken i olika tidningar. Jag menar att det är ju inte en deckare eller skräck eller thriller utan mer udda och häftigt skriven bok. Jag tror inte man ska stirra sig blind på liknelser med american psyko som bitvis är ren skräck och terror. Den här storyn är unik i sitt slag och det som gör den så otroligt bra är hur hög pulsen blir medans man läser. Det är väldigt bra gjort av författarinnan. American psyko är ju rätt långsam och seg i sin berättelseform med en massa detaljer man blir trött på att läsa. Paus play har inte upprepningar utan mer hastighet och mycket svart humor. Jag tyckte slutet var superbt eftersom det gav en vinkel på hur en person med högt ego ser på sig själv. Med andra ord -inte- som andra ser på honom. Jag trodde ju på hans version fram till slutet. Det starkaste av allt är att det här är en person som har levt i den miljön till skilnad från andra som skriver om sajkos. Allt känns på riktigt i paus play. Man förväntar sig nästan att Mac är med på någon av bindefälts kändisfestbilder när man slår upp se & hör och tittar på mingelsidorna.
Jag älskade boken från början till slut!
Håller med Petra ovantill. Måndagsmöte! Jag vill veta mer djupgående om författarinnan och är supernyfiken på de andra två böckerna i trilogin.
Missat något ser jag. Det här låter som min stil.
Läste Paus Play. Fy vad bra den var. Den påminner inte om något annat som jag har läst. Pulsen är så hög. Rekomenderar!!!
Vad är det här för jävla pissrecenserande…
Jag ser boken som en varning för dessa patetiska narcissistiska psykopater, som omvärlden lätt faller för, rent av för att man är korkad, lättimponerad och manipulerad av charm, och har skumma, ohälsosamma ideal själv.
Jag älskade boken. Verkligen älskade. Visst känner man av föraktet från Yesim mot huvudkaraktären, som jag läste i någon annan åtminstone halvintressant recension, men det är väl med all rätt? I all välmening. Om hon hade glorifierat denna ytterst överskattade, genomfjantiga karaktär, hade hon ju snarare kunnat skapa fler offer i framtiden än motsatsen, som jag tolkar är hennes intention. Att varna. Skona andra från brutalt tidsslöseri.
Den är tydlig och ärlig. En karikatyr. Ett förlöjligande av det högsta i dagens skruvade samhälle. Nu vill jag inte bli pretentiös här…
Dessa psykopaters självömkan räcker och blir över, och att haka upp sig på att försöka förstå det inre känslolivet på djupet (som inte existerar) som skapar en sådan här person är inte bara meningslöst, då de själva skiter fullständigt i att få sympati förutom när det ska manipuleras, utan direkt destruktivt och vad som ofta hindrar människor med ”normal” sympatisk förmåga från att ta avstånd från denne/denna.
Mobbing av mobbaren är det ju. Och det är det enda sättet att bemöta psykopater. Säga fuck you, inte låta sig påverkas, vara mån om sin självkänsla och sparsam med förståelse om man ska kunna överleva själv.
Annars dör man.
Jag tror att Yesim har räddat liv, och jag tycker att hon borde få nobels fredspris för det. Typ…
Tack Yesim, and rock on.