Prisregn
Igår Augustnomineringarna, idag funderar jag över Tidningen Vis litteraturpris, för några veckor sedan var det Nobelpriset i litteratur. Prisregn. Och alla som TYCKER så mycket. Varför är P O Enquist nominerad i skönlitten istället för facklitten, varför är Ajviden nominerad av Vi, kan han ens räknas till nya skönlitterära författare, varför känner ingen till Le Clézio och varför får inga amerikaner Nobelpriset i litteratur? En massa sådant tyckande överallt. Och sedan kommer de som tycker något om de som tycker och så är den eviga dansen igång. Allt detta vårt behov av att göra våra åsikter hörda. Om inte i en egen blogg så i en tidning eller genom att trasha andras kommentarsfält eller via P3 eller genom att sitta tre bokhoror ihopklämda i en fönstersmyg och i TV4 tycka att Svenska Akademien glömmer bort kvinnorna hela jävla tiden.
Det är fint också, att vi har alla de här möjligheterna att få säga vårt. Jag bara undrar om det egentligen är någon som lyssnar till alla de här rösterna, upptagna som vi är med att tycka saker. Bryr sig Svenska Akademien om att deras pristagare är känd av ett fåtal (jag pratar inte bara om svenskar här, men jag kan anta att procentandelen svenskar som känner till LC är ungefär densamma som andelen italienare, libaneser, rumäner eller för den delen argentinare), bryr sig Jessika Gedin om att jag tycker att Malte ska vinna Augustpriset (hon sitter i juryn), bryr sig Vi-juryn om att Bakhtiari är en mycket mera ny författare än en man med flertalet hyllade och filmatiserade verk i bagaget?
Antagligen inte. Och ändå sitter jag här och fortsätter envetet att tycka kring alla de här litterära priserna. Och jag är ju långt ifrån ensam.
Bara en liten fundering här på morgonkvisten. Om tyckarbranschen egentligen är något för mig. Jag blir så övermätt på åsikter hela dagarna.



Alla


Men jag håller med dig! Jag blir också trött på allt tyckande överallt hela tiden. Och just detta offentliga tyckande. Betyder det något? Betyder det för mycket? Är det så att de som inte kan skapa själva tycker istället (för att parafrasera)? Ofta känns det som att tyckandet blir ett sätt för tyckaren att skapa sin egen identitet. Om vi inte finns och syns i det offentliga rummet så finns vi inte alls.
Fast nu tycker ju jag också… Hoppsan.
Vågar jag skriva en åsikt här…?
Finns det något mer intressat än att lyssna till andras åsikter? Jag läser frenetiskt bloggar, forum, mer mera i de intressen jag har. Om jag inte lyssnade på andras åsikter skulle jag nog inte veta vilka åsikter jag själv har. Det är ju genom att ta del av andras åsikter, jämföra och reflektera kring deras och mina, som jag skapar och utvecklar mina egna tankar.
Jag börjar verkligen surna till över nobel/Le Clézio-tjatet. Jag må vara frankofil, men det känns bara så förutsägbart att så fort någon får priset som inte engelskspråkig så blir det rabalder över att ingen vet vem det är (exemplifiering: Ja, TRO DET ELLER EJ, jag har läst honom och jag gillar”). Le Clézio är en av de största författarna i en av de största litterära länderna i Europa. Han är ingen ”manlig poet från något litet örike”. När ”Allt är vind” översattes i våras var det stor intervju och superrecension i dn, vill även minnas att han hade författarkväll på alliance française även om jag inte var där. Om folk sedan inte känner till honom så tant pis. Det är en sådan otrolig fixering vid engelskspråkig litteratur, vare sig det är pga en kulturell identifikation eller en vilja att läsa på originalspråk. Ofta pratas det ju, här som annanstans, om en varierad litterär kost och om vikten, lite von oben, att se bortom konsum näras tiotopp lista (varav milleniumtrilogin, två läckberg och åtta deckare) men när ska folk som redan läser mycket och tycker sig ha bred litterär smak och koll se bortom anglofieringen?
Det känns som om jag kommer bli lynchad nu, och vill bara tillägga: Jag vill också att JCO ska få nobelpriset! Jag har läst och diggat Roth! Men jag hoppade också upp och ner av eufori när Le Clézio vann.
Jan: Det är ju det där eviga dilemmat, att man till slut börjar tycka om själva tyckandet…
Sandra: Självklart är det i diskussionerna som lärdomarna många gånger uppstår. Jag säger inte emot. Jag bara undrar över om vi inte är så upptagna med att fundera över vårt eget tyckande att vi nästan slutar lyssna på alla de här andra rösterna.
Elin: Jag tycker det blir samma rabalder varje år, oavsett vem som vinner priset. det vill säga, oavsett ursprungsland på författaren. För att det är en författare som sällan är känd för den breda massan. Jag försöker säga det – inte bara i Sverige utan säkert i de flesta av världens länder (förutom Frankrike, där gemene Jean säkert inte har en aning om vem Tranströmer är). Det är fel såtillvida att det är otroligt SYND att så få stora författarskap når ut, men det är tyvärr dagsens sanning att Nobelprisen går till författare som inte är särskilt kända i särskilt stora kretsar. Och jag tycker att det är lätt att hänvisa till DN:s kultursidor som ett exempel på att han visst är igenkänd i Sverige. Hur många av svenskarna läser ens DN? Man får sätta saker i perspektiv. Du läser DN, jag läser DN, jag vet att Adonis förekommer i Nobelprissammanhang även om jag inte läst en rad, jag blir nyfiken på Le Clézio, jag lyssnar på P1 och kollar kulturprogram. Jag hör de här författarskapen nämnas i olika sammanhang och jag blir intresserad. Men jag är inte norm för en genomsnittlig svensk.
Där jag är född och uppvuxen går det i princip inte ens att prenumerera på DN även om jag vill. Det vet jag därför att jag många gånger har försökt flytta min DN-prenumeration dit på somrarna. DN är tyvärr inte normen för särskilt många svenskar utanför storstäderna och i synnerhet Stockholmsområdet.
Vad jag tycker (haha) är att det är otroligt många litteraturinitierade som ser bortom anglofieringen, men andelen litteraturinitierade är ganska liten. Det är ju vad som är problemet. Att så stor andel av den riktigt bra litteraturen inte når ut. Bland annat därför att de som är insatta VILL avskärma sig från ”pöbeln” (kolla bara hur många litteraturkunniga som använder ordet pöbel om resten av Sverige, det säger en del om vad de är ute efter. Att se sig själva som mer än resten istället för att hjälpa resten att hitta det där skitbra jävla magiska som man hoppar upp och ner av) och inte vill att stora och vackra författarskap också ska bli breda.
Själv skiter jag i vilket land en författare kommer ifrån, så länge jag blir berörd av hans eller hennes författarskap. Och på bokhora hittar du inte en rad om att vi är upprörda över att det blev en fransman som fick priset. Tvärtom. Alla fem är nyfikna, intresserade och kommer säkert att läsa.
Nå, där drog jag ju av en sjujävla tyckarsväng trots att jag egentligen spyr på min inre åsiktsmaskin just nu.
Det är alltså inte din åsikt Elin, som jag upprörs av. Men jag tycker det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt inte är så väldigt många av de som bryr sig om Nobelpriset i litteratur, som också bryr sig om huruvida författarskapet härstammar från det engelska språket eller ej. Det känns som en debatt som är väldigt konstruerad från min synvinkel.
För mig är sånt här kommenterande som fikaprat ungefär, trevligt. Speciellt om man inte har några arbetskamrater att fika med. Bara man håller god ton får man tycka hur mycket man vill tycker jag! Det som kan störa är att många är alldeles för ivriga att tycka nåt negativt utan att ha på fötterna. Tex att ifrågasätta akademiens arbete utan att förstå hur otroligt kunniga de är.
Jag tror inte någon lyssnar egentligen. Bara väntar på sin tur att få prata, mer eller mindre hövligt men inte mer än så.
Andy och Joel: Exakt! Både för att S A nästan uteslutande gör väldigt bra val när det kommer till litteraturpristagarna, och för att jag tror att det bara handlar om att få göra sin röst hörd, inte om att faktiskt intressera sig för den verkliga diskussionen. Inte alltid, men ofta(re och oftare).
Men som sagt, det är ju en sjujävla paradox i det jag skriver hela tiden i det här kommentarsfältet.
”Wanting people to listen, you can’t just tap them on the shoulder anymore. You have to hit them with a sledgehammer, and then you’ll notice you’ve got their strict attention.”
Från?
Seven såklart, Andy!
Det är inte meningen att Nobelpriset ska gå till en folkkär och mycket läst författare. Det ska gå till någon som Svenska Akademien anser uppfyller de kriterier som Nobel ställde upp. Om han sedan läses av miljoner eller av bara några tusen är kanske inte så viktigt. Måste alla pris vara till för den genomsnittslige svensken? Det skulle väl vara rent ut sagt skittråkigt!
Anna – jag håller med dig! De måste inte alls vara till för medelsvensson, men när de väl delas ut och medelsvensson säger ah, den där har jag inte hört talas om tro det eller ej, så är det just precis så, många HAR inte hört namnet. Det lägger jag inte andra värderingar i annat än som jag skriver ovan, det är SYND att så många fina författarskap är så svårtillgängliga och att de som är tillräckligt initierade i många fall (men långt ifrån alla) vill fortsätta hålla författarskapet ifrån pöbeln. Som om vore de rädda.
Men att hävda att Le Clézio borde vara känd i Sverige för att han fått ett uppslag och recensioner i DN Kultur tycker jag inte överensstämmer med sanningen eftersom DN är långt ifrån en helig allmännelig dagstidning och deras kulturdel ligger än längre bort från genomsnittssvensken.
Ok, tror jag blev lite missförstådd. För det första var det ingen kritik mot er, jag tycker ni gör ett jättebra jobb och jag läser varenda dag sedan något år tillbaka. Jag menade mer att det överlag bland bokbloggar, som ändå har ett uttalat intresse för litteratur, och litteraturintresserade människor låter som att det aldrig har hört talats om honom. Och jag menar då att det till står del beror vart man söker sig, för Le Clézio har varit uppmärksammad i Sveriges två största dagstidningar senaste året. Sen är det klart att alla inte har tillgång till tidningar etc, men jag menade som sagt just bokfolk, och inte hela svenska folket. Och självklart tycker jag också att det är bra att författarskap gör tillgängliga för gemene man.
Däremot tycker jag ändå att det är intressant att diskutera nationalitet (och kön!) i samband med nobelpris, just pga att anglodominansen på bokmarknaden är så stor i Sverige/västvärlden/världen men även pga Horaces ”utspel” både i våras och häromveckan.
Nej men Elin! Jag tycker som sagt inte det är din åsikt som är felaktig, jag tog det inte som kritik mot oss alls, problemet är att så väldigt många har tillskrivit oss den här upprördheten över att inte en angloförfattare vann, trots att vi, när vi tippade pristagare, nämnde författare av många olika nationaliteter från nästan alla olika världsdelar, så jag kände att ett förtydligande kan vara på sin plats.
Men jag hävdar fortfarande att bland de som är ”bokfolk” här på den svenska arenan så upplever inte jag att diskussionen kring ursprungsland går så intensiv och hög, inte i den grad att folk tjurar över att det inte var en amerikan i alla fall. Själv tjurar jag ju bara över att det inte är möjligt att ge det till en kvinna två år i rad, med motiveringen ”det var ju en kvinna som vann förra året, så det blir det nog inte igen”, en mening som aldrig yttras om manliga pristagare.
Det är ju inte ett så konstruktivt urtjurande det heller egentligen, om man ska se till att det är ett fantastiskt författarskap som ska premieras. Oavsett land eller kanske då kön.
Jag tror att det är så att nästan alla litteraturmänniskor har hört talas om LC, men problemet är att den klicken är så liten. Jag tolkade nog folk i din mening ”Om folk sedan inte känner till honom så tant pis.” som folk som i gemene man, inte som folk som är väldigt litteraturintresserade. Kanske ligger missförståndet däri.
Jag kan ha läst för få bloggar och sådant i ämnet, men jag tycker verkligen att de flesta uppriktigt verkar glädjas över LC, även de som hade andra författarskap som sina egna största favoriter.
Och är det så konstigt att anglodominansen är så stor, när det är världens tredje största språk och dessutom det språk som allra flest länder har som officiellt språk? För att inte tala om mängden som har engelska som andraspråk. Det är bara mandarin och spanska som är större sett till folkmängd, inte antalet länder där det talas.