Purjolöksgrön
Man brukar säga att grönländarna har väldigt många ord för snö och att engelsmännen har lika många ord för regn. I vissa afrikanska språk har man inte fler än tre-fyra ord för färger. Hur många ord det finns för en och samma företeelse i ett språk ger en ganska intressant bild av landet där språket talas, men jag tänker inte ge mig in på några sådana analyser här. Jag måste ändå erkänna att jag ibland har svårt att se skillnad mellan något så väsenskilt som äggskalsvitt och gräddvitt. Det finns en ganska träffande passage av vår västerländska nyanshysteri i sönderkramade biofilmen ”Juno”, där adoptivmamman väljer mellan två gula nyanser i framtida barnkammaren. Ibland önskar jag att det bara fanns tre ord för färger i svenskan också. Paradoxalt nog: jag gillar i ”Orbitór” Cartarescus nonchalanta färgbeteckning ”purjolöksgrön” som beskrivning av färgen på en av hans skjortor. Också är det just det som jag tycker betecknar en skicklig skribent: hur den i bara ett ord kan få sin läsare att förstå precis. Purjolöksgrönt. Dock en ganska vidrig färg på en skjorta.
Alla
Purjolöksgrönt är suveränt. Jag har alltid funnit namnen på färgerna i katalogkartorna underbart absurda, särskilt som de allt mer ofta får poetiska känsloladdade namn, allt mer fjärran verkliga beskrivningar av själva färgen. Det brukade gå en reklamfilm i vilken de olika färgerna gav namn åt en serie figurer som intrigerade sinsemellan, romantiska triangeldraman etc, och kanske är det inte helt fel tänke. Nyanserna är givetvis ett personligt manifesto. Citronfärgad överklass, röd bohem, vit minimalist och aprikos småbarnsfamilj. Men purjolöksgrönt, det är genialiskt.
Det bekymrar mig att purjolöken skiftar från mörkt mattgrön till vitgrön beroende på hur nära roten av löken man går. Villken skjorta!
Åh David! Du hann före mig.
Det mörkaste gröna längst upp eller det nästan vita längst ner? Eller ett mischmasch av alltihop? Urk!
Skönt man kan lägga sin egen tolkning i det lästa och välja själv.