Quoth the Raven, ‘Nevermore’

Vad man kan sysselsätta sig med mitt i natten istället för att sova eller vara ute på krogen: läsa Edgar Allan Poes ”The Raven” högt för sig själv med Schuberts ”Döden och flickan” i bakgrunden. Överdos på vackert obehag följde.

Så klichéartat och tonårigt att jag nästan inte vill erkänna det. Men jag har fått The Raven på hjärnan, det här är den tredje uppläsningen på en vecka jag har gjort och den tar ändå runt 10 minuter att läsa upp. Det är något i melodin och rytmen hos denna dikt som jag inte kan släppa. Det går inte att bara läsa den tyst för sig själv, effekten blir så enormt mycket större när jag hör orden. Jag har säkert nämnt att jag inte riktigt gillar lyrik. Det är dock inte helt sant: jag besitter en kärlek till poesi som lätt kan tänkas tonsättas. Eller poesi i form av sångtexter av bl.a. Leonard Cohen, Nick Cave eller Tori Amos. Mer om detta någon annan gång.

(Anledningen till att jag halkade in på Poe och ”The Raven” var min läsning av ”Not Quite Dead” av John MacLachlan Gray där Eddie Poe är en av huvudkaraktärerna. Stör mig rätt mycket på åtskilliga saker i boken av anledningar jag kommer att återkomma till, men är tacksam för att jag återigen fick upp ögonen för Poe.)

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore.
”Though thy crest be shorn and shaven, thou,” I said, ”art sure no craven,
Ghastly grim and ancient raven wandering from the Nightly shore —
Tell me what thy lordly name is on the Night’s Plutonian shore!”
Quoth the Raven, ”Nevermore.”