”Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten” – Jean-Marie Gustave Le Clézio

Knappt vågar man skriva här om sin inställning till Nobelpristagare, det slår gärna tillbaka på en, som när man råkar trampa på en kratta. Jag tror inte att ni blir förvånade, när jag skriver att Coetzee*, Pamuk och Le Clézio för mig var olästa innan deras Nobelprisvinst. Ändå är jag mycket tacksam över att Svenska Akademien erbjuder mig en silversked att matas med, när de presenterar årets Nobelprisvinnare. Jelineks språk tilltalar mig, jag har återknutit kontakten med Lessing, som legat i träda sedan gymnasiet. Jag är glad över de senaste årens kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.

Till senaste bokcirkeln bekantar jag mig med Le Clézio. En man, ja, men jag tror att jag gillar honom.

Le Clézio tar mig med på en resa till Stilla Havet.  Vanuatu är en ögrupp öster om Australien. Att döma av bilderna från bildgooglingen, förmodligen ett paradis på jorden. I ”Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten” ger Le Clézio oss en lektion i kolonialiseringen, den vite mannens påverkan på sina medmänniskor och planeten den lever på. Le Clézio väver ihop legender och berättelser från ögruppen, särskilt från ön Raga, med hans egna möten med öns befolkning och vissa skönlitterära inslag med avstamp i legenderna. Bokcirkeln är överens: vi hade gärna sett en karta på var allting utspelar sig. Visst finns det kartböcker att slå i, datorer att söka på, likväl hade en karta på insidan av pärmen varit en vinst. Vi pratar om elevernas förkunskaper när vi diskuterar läsförståelse, men förförståelse är viktigt även för vuxna. Vidare har vi svårt att identifiera alla personer Le Clézio nämner, vad hände förut och när utspelar sig ”förut”? Vad händer nu? Hur hänger allting ihop? Vi är eniga om att boken i många avseenden lämnar fler frågor än den ger svar. Jag hade gärna läst en dubbelt så tjock, köttigare ”Raga”. Jag vill veta mer.

Le Clézio berättar om 1800-talets blackbirding, hur den vite mannen först tömde Vanuatu på naturresurserna och när de tog slut, såg en möjlighet att även utnyttja de mänskliga resurserna. Ändå skrapar han så mycket på ytan. Jag saknar problematisering. Le Clézio ställer mig inför så många fakta. ”Hur” är alltid lättare att besvara än ”varför”. Och vem är berättar-jaget? Hur ställer sig han själv inför allt det här? Som sagt: fler frågor, än svar.

Dessutom inger ”Raga” även en komplex känsla. Jag vill åka dit. Jag vill se de paradisiska stränderna och känna vulkanbergens sluttande motstånd när jag bestiger dem. Samtidigt vet jag att Willie Orion Bebé, ägare till det enda hotellet och hövding på ön, hyser en hatkärlek till mig. Han föraktar mig för att min nyfikenhet tar mig till andra sidan jorden för att se män iklädda penisfodral, dödsföraktande bungy jumpshopp och ett stycke oförstörd natur, samtidigt som jag med mina turistpengar kan försörja honom och hans familj. Det är här omöjligt att inte se parallellerna till Jennie Dielemans ”Välkommen till paradiset”, som handlar om just västvärldens jakt på det genuina, oförstörda och hur vi därmed kort sagt förstör det. Det är inte bara jag som letar efter en egen strand att vara på, det är inte bara jag som blir besviken när jag reser till jordens ände och upptäcker att invånarna där har iPods och Nikeskor.

Om jag fick göra om valet till bokcirkelns nobelpristräff, hade jag inte röstat på att läsa ”Raga”, jag hade hellre valt en av Le Clézios skönlitterära verk. När vi ändå är inne på söderhavstemat hade kanske ”Skattsökaren” passat bättre? ”Raga” är en bok som jag tror vinner mycket på att läsas minst två gånger och däremellan gärna diskuteras, märker jag när jag bläddrar igenom den efter bokcirkelträffen. Däremot har jag, med min falukorvsryggsäck, en föreställning att Nobelpristagare ska vara svåra och otillgängliga, avsedda för just en liten del av befolkningen, den som Horace inte avser när han talar om svenskarnas dåliga smak. Det är alltid en vinst för mig, som läsare, när jag kan bli fri från sådana fördomar.

* = jag har dock hans ”Djurens liv” stående i bokhyllan – ett ämne som berör mig, så den kommer nog att bli läst så småningom.