”Reglerna” – Sara Mannheimer
Det är en speciell bok Sara Mannheimer har skrivit, helt klart an acquired taste, men i slutändan drabbande och klaustrofobisk. Inledningsvis stör jag mig på språket, alla adjektiv och högtravande formuleringar som ”dess presumtiva tillblivelse” och ”i ett relativt förutsättningslöst tillstånd”. Jag räknar petimeteraktigt till fem ja-konstruktioner inom loppet av knappa två sidor. Exempel: ”Ändå krävs minutiösa förberedelser, ja, hela detta regelsystem [...]”. Prosan – om det nu är prosa över huvud taget; kanske är det mer relevant att tala om ett slags prosalyrik? – känns motig, tunggumpad i all sin stramhet. Och paradoxal: ordrik och åtstramad på en gång. Sedan inser jag att det är själva poängen. I ”Reglerna”, som är Sara Mannheimers debutroman, är form och innehåll intimt sammanknippade, hopfogade av det regelverk som styr det namnlösa berättarjagets hela sätt att vara. Språket lindas lika hårt kring läsaren som berättarjaget lindar sina minutiöst förberedda matpaket. Det är faktiskt väldigt stiligt uppbyggt. Så småningom kryper ”Reglerna” under huden på mig, och jag börjar inse varför jag stretat emot. Men för att kunna delge den insikten måste jag bli lite jobbigt personlig ett ögonblick.
Jo, så här är det: det finns en anledning till att jag omedelbart tar fram rödpennan och noterar frekvent (för frekvent?) återkommande konstruktioner och formuleringar. Jag identifierar mig med ”Reglerna”; i såväl stil som tematik hittar jag små fragment av mig själv, och jag gillar det inte. Berättarjagets ständiga behov av att skapa regler för att kunna förhålla sig till mänskliga relationer, det kreativa skapandet och livet i allmänhet kommer nog för många läsare framstå som djupt sorgligt. Själv känner jag igen mig i hennes sätt att genom ett lika strikt som paradoxalt regelverk försöka skapa ordning i kaos. Så småningom blir skildringen av hennes regler absurdistisk, sedan hjärtsnörpig, och identifikationsfaktorn försvinner en aning – men inte helt. Det är skönt att läsa om någon som är ännu mer ospontan, strukturerad och uptight än jag själv. I tider då spontanitet – den kallt Blackberry-planerade spelade spontaniteten, icke att förväxla med äkta vara – blivit gud är det befriande att läsa om ett berättarjag som tyst döper den spontanbesökande kamraten till våldsgästaren, samtidigt som hon noterar att det enligt hennes regler är rätt att välkomna spontana besök. Är inte det vår tidsera i ett nötskal? Det går också att läsa ”Reglerna” som en berättelse om skapande och skrivkramp, om kreativitetens villkor och begränsningar.
”Reglerna” är suggestiv, ibland rentav otäck i sin strukturerade stramhet, men också bitvis väldigt rolig – på ett galghumoristiskt sätt. Jag är inte säker på att jag gillar det jag läser, men jag kommer inte loss, Mannheimer binder fast mig i textmassorna, och när jag somnar efter att ha ställt klockan på prick halv sex för att hinna gå de 10 000 steg som enligt mitt regelverk krävs för att bibehålla en fysisk och mental balans försöker jag låta bli att tänka på hur mycket jag egentligen har gemensamt med berättarjaget.
Alla
Oh, gosh, tidigare nyfikenhetsgraden är numera förhöjd till ett måste-läsa. Det blir min enda regel. För pliktkänsla är hämmande har jag hört att Muminpappan har sagt.
Ka. Läs, läs, läs! Det är inte en behaglig läsupplevelse, men den är bra!
Åh hjälp. Jag vet inte ens om jag törs. Om jag säger så här: gårdagens 8704 steg störde, stör, fortfarande. Men jag tror jag måste läsa, ja, måste.
Amen herrejösses vad håller ni på med – steg, liksom?
Ett behändigt rätt att reglera den fysiska aktiviteten. :) Fast i mitt fall började det som en utmaning på jobbet, som snart blev en del av alla mina tusen olika ritualer.
Jag upprepar – jösses!
Hahaha, ”jösses” är vad jag ganska ofta tänker om mig själv. Men just stegen är bra: sitter alldeles för mycket på jobbet. Klart jag kunde gå den där promenaden på lunchen även utan stegräknaren, men jag gillar ju statistik :-).
Inlagt bland mina reservationer, läste också om den i DN i går. Spännande recention du skrivit Helena.
Efter att just ha avslutat en rask femtiominuterspromenad längs Riverside Drive på 6800 steg, kan jag inte göra annat än att rätta in mig i ledet och sjunga stegräknarnas lovsång. Att gå eller springa blir så mycket roligare med den lilla mackapären vid sin höft.
Daniel: Åh, din runda sparkar Gullmarsplan-Kungsholmens stjärt rätt rejält. Avundsjuk!
Jag har nu läst detta mirakel till debut och Ä L S K A D E den (även om jag inte var speciellt nöjd med slutet). En fråga – upplevde ni andra att språket förändrades i takt med att hon förändrades? Eller var det så att jag vande mig vid takten och tonen?
/Ellinor
Ellinor, vad roligt att du gillade Reglerna! Det är en bok som verkligen vuxit hos mig alltsedan jag läste ut den. Blir alltmer övertygad om att det är vårens debut. Intressant fråga om språket: jag tänkte nog att jag vande mig vid den speciella stilen, men nu vill jag gå tillbaka och läsa om. :)
Fattar ni att Reglerna är slut hos adlibris? Morr!
Eh – det gällde visst bara förra veckan…
Inte adlibris fel. Den har varit slut hos förlaget ett tag.
Oh! Och nu alltså på gång igen. Trevligt!
Aaah, de har säkert missberäknat antalet väntat sålda ex. Kul att den verkar gå bra!
har just sträckläst först Myggor o tigrar och sedan Reglerna. Två helt olika men fantastiska läsupplevelser. Känner mig stärkt och stolt att vara kvinna!
Jag är visserligen sen men jag kommer att tycka ändå. Vilken lysande liten bok. Surealistiskt ,magiskt besvärjande av varandet. Visserligen hände där inget surealistiskt eller magiskt. Däremot blev hennes lätt arkaiska?något styltiga och väldigt korrekta språk väldigt suggestivt efter ett tag. Inte en bok att läsa korta bitar av ut som ska njutas av i långa,djupa klunkar.