Restaurangläsning, kanske lite personligt

Jag satt och väntade på en vän på en restaurang igår. Frusen med en värmande kaffedrink och en bok. Ibland är det väldigt skönt att läsa bland människor! Trots den höga musiken och stojet runtomkring. Jag kände mig delaktig trots att jag var innesluten i en bubbla. Dessutom blev bubblan lite melankolisk. Jag läste Jon Jefferson Klingbergs bok ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” och eftersom jag tidigare i år genomled en separation var det mycket med igenkänningsfaktorn. Det är ju inte lätt. Men jag tror, tycker att JJK beskriver det bra. Alla de här stegen som han tar. Ibland bakåt, ibland framåt. Och hur arg man blir när den andra är glad och snygg, med brunbrända ben och nya fina kläder som man inte känner igen. Det är ett annat liv nu. Och Karl Mikael i boken inser att han inte är med i det. En sådan sorg!

Eller svartsjukan som river och sliter när bokens Kristin träffar nya snubbar. Svartsjukan, det är svårt och gör ont.

Min separation var väl också mer eller mindre ömsesidig, men det blir inte lättare för det (det är inte heller enkelt att vara en Kristin). Den största sorgen är just den där känslan av misslyckande, när man har tänkt att det blir hela livet och så blir det något annat och gav man upp för fort, för lätt? Det finns så många frågor att brottas med i en separation.

En del kritiserar boken för att vara en sådan där mediegeggabok, men spelar det någon roll i vilka sammanhang de här huvudpersonerna rör sig? Om de bor i innerstan eller i förorten, jobbar med teve eller som sjuksköterska? Skulle ett jobb som journalist eller musiker göra att separationen gjorde mindre ont? Blir man gladare över att sitta i en fönstersmyg om natten när man inte kan sova för att hjärtat dunkar så helvetiskt och utsikten, det man tittar ut över är ett för en gångs skull tomt Odenplan?

Jag tror inte det. Hjärtan går sönder överallt varje dag oavsett om du är fattig eller rik, känd eller okänd och jag har fällt tårar sittandes på ett badrumsgolv i Gröndal, jag har ylat mot stjärnorna på Kungsholmen och en gång trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö av sorg på en snöig gata nere på Lompis i Kiruna.

För mig var det bra att läsa Jons bok, jag fick också en sorts förståelse för hur det kan vara på andra sidan. Lämna eller bli lämnad. Det enda vi kan konstatera är att det gör förbannat ont hur det än går till.