R.I.P. Raymond J Smith, ett halvår för sent

I februari i år dog Raymond J. Smith i sviterna av lunginflammation på ett sjukhus i Princeton, New Jersey. ”Raymond who?” kanske du tänker, men om jag säger att han i trettio års tid var redaktör för Ontario Review kanske några polletter trillar ner. Äsch, vem lurar jag? Raymond J. Smith kommer nog först och främst att ihågkommas som make till en viss Joyce Smith (som det står på brevlådan), aka Joyce Carol Oates (som det står på bokryggar världen över). I drygt fyrtio år var de gifta, och trots – eller förmodligen just på grund av – att Oates alltid hållit sin make utanför offentlighetens öga har man förstått hans stora betydelse för henne. Både som make och musa.

Först nu snubblar jag över en artikel om Smiths död, sju månader för sent. Lite skamsen blir jag, men å andra sidan är det nog lite symptomatiskt för hans tillbakadragna roll i Oates offentliga persona. I dödsrunor över Raymond J. Smith anas konturerna av en mild, alltigenom godmodig man: någon som tar sig tid att förklara rutinerna kring kattvaktande och blomvattning in i varje detalj. Man blir lite hjärtsnörpig. Hur som helst: Joyce, jag vet att du inte läser detta, men jag beklagar sorgen med hela mitt hjärta. Särskilt den hjärtedel där dina berättelser bor – och det är en oproportionerligt stor del, let me tell you. Jag hoppas att du mår efter omständigheterna bra och inte alldeles flyr in i ditt arbete, även om jag måste erkänna att den där oproportionerligt stora delen av hjärtat ser fram emot många och vackra americanaepos från dig i framtiden. Men det viktigaste är att du mår bra, okej?

Läs gärna Joyce Carol Oates berättelse ”Nighthawk” om den där livsomvälvande kvällen i september 1960 då hon träffade Ray för första gången. Första – och mig veterligt enda – gången som hon varit så privat i sitt skrivande, samtidigt som fiktion-Oates känns igen rent stilistiskt. Och löpar-Johanna! Hon skriver lite i förbigående om ”the restless walking-running that has long characterized my life”. Återigen det där rastlösa, lätt maniska som genomsyrar hennes författarskap och, tydligen, även hennes motionsvanor. ”Nighthawk” publicerades första gången 2001 i Yale Review men går att läsa på nätet – klicka bara på länken ovan.

R.I.P. Raymond, även om det är i senaste laget.