Gertrud Hellbrands debut ”Vinthunden” är en av de obehagligaste böcker jag någonsin läst. Som att tugga taggtråd, eller titta på en osedvanligt otäck trafikolycka. Man kan bara inte titta bort, fastän man vill. Bara själva premissen: ”vem vill plåga en ung kvinna?”
”Vinthunden” utspelade sig delvis i chattrum och communities för fetischfolk, och i sin nya roman, ”Scenario X”, fortsätter Gertrud Hellbrand att, på knivskarp prosa, skildra udda böjelser, självdestruktivitet, våld och identitetslekar, ofta just med utgångspunkt i internetsfären. Inget är vad det ser ut att vara – det gäller inte minst själva berättelsen. Är det en roman? Novellsamling? Något mellanting? Eller kanske, som titeln antyder, en samling uppställda scenarion? Jag ser trots allt ”Scenario X” som en roman: här finns återkommande karaktärer, en (om än något fragmentarisk) intrig, ett övergripande tema och små, små detaljer – en vit dansmus, ett par röda glasögon – som dyker upp vid flera tillfällen. I ett av de chattrum som nämns finns två personer som kallar sig Marla och Tyler. Jag småskrockade sådär lagom självgott som en popkulturhora tenderar att göra när hon hittar referenser som inte är tydligt utskrivna, för faktum är att det finns något i Gertrud Hellbrands uppfuckade berättarstruktur som påminner om just Chuck Palahniuk. En mer polerad (svensk) Chucky P, men likväl: Chucky P. Jag tror att den där lilla hinten fanns där av en anledning. Överlag känns ”Scenario X” lite nittiotal, lika mycket Bret Easton Ellis som Chuck Pahlaniuk: mediabruset, våldet och den glamourösa auran däromkring, de inflikade TV-bilderna (en swimmingpool blir en rättssal blir Animal Planet, zapp, zapp), något med berättartekniken… Det är en komplimang; jag inser att jag saknat mina kyligt våldsamma nittiotalsromaner. De senaste åren har vi upplevt en nittiotalsrevival inom musik, mode och TV. Gamla popkulturella 90’s-dinosaurier som Beverly Hills 90210 och Arkiv X bjuder upp till dans igen; vissa (sizezerosaurien Kate Moss) har aldrig slutat dansa. Är det inte logiskt att nittiotalet gör sig påmint även i litteraturen?
”Scenario X” är – ur emotionell synpunkt – lättare att ta till sig än ”Vinthunden”, men desto mer komplex vad gäller struktur och stil. Utmaningen ligger här i att pussla samman de ledtrådar som Hellbrand ger läsaren. Jag tror att det är en bok som vinner på att läsas om, för flera av de scenarion som målas upp i romanens första hälft framstår som mycket starkare när man sitter med hela upplevelsen inom sig. Svartvita begrepp som ont och gott, gärningsman och förövare, skyldig och oskyldig saknar relevans här; vi rör oss i en skuggvärld av moralisk uppluckring och gråzoner. Jag är frestad att lägga till ”… som tur är!”, för jag tror att vi som läsare behöver litteratur som inte erbjuder enkla lösningar. Som trilskas, tjorvar och ibland känns som att tugga taggtråd.
Jag lägger ifrån mig boken förbryllad, fascinerad, otillfredsställd. Jag vill ha mer.
6 kommentarer
Tror det är första gången vår boksmak korsas – Scenario X står nu på listan över böcker jag ska köpa nästa gång jag besöker Sverige!
Intervju med författaren:
http://www.hn.se/m_other.php?id=988439&avdelning_1=106&avdelning_2=195&&avdelning_2=195
Gillar att hon läste de Sade på gymnasiet.
Jag läste också den där intervjun, Kalle – intressant läsning!
PS: Jag läste också de Sade på gymnasiet. Valda delar. Var (är?) nog lite för pryd, hehe. Men jag gillar att Hellbrand så tydligt favoriserar vissa teman: masochism, våld som riktas mot det egna jaget och iscensättningar av olika slag. Tycker lätt hon är en av de mest spännande yngre författarna i Sverige.
PS igen: Du måste ju läsa Christine Falkenland också! T ex Själens begär.
Oh. Chuck! Trevligt att du gör en sådan koppling. Då blir boken mycket mer intressant. Eller ja, det var den ju redan innan. Jag tycker handlingen tycks påminna en del om Haneke (precis som litteraturkritikern sa i tv häromdagen).
Vinthunden har jag hemma i bokhyllan ännu, jag fick den av då hon var inbjuden på en skrivarkurs jag gick. Den är faktiskt ännu oläst.
Ja, precis, jag associerade också till Haneke när jag läste. Och till Clockwork Orange. Men mest Chucky P och Bret Easton Ellis (just Elliskopplingen gjorde även Anna Hallberg i dagens DN).
Jag läste faktiskt Vinthunden när jag gick på skrivarkurs! Sara Stridsberg var och föreläste och pratade så varmt om Vinthunden att jag lånade den bums. Läste om den i somras och den höll fortfarande.
Frågan är väl om man egentligen kan beskriva ett författarskap som Gertrud Hellbrands på ett fullt begripligt sätt, för hon är ju faktiskt i sin otydlighet ett tydligt exempel på en sådan författare vars verk man måste läsa för att kunna förstå. Någorlunda i alla fall. Jag kommer dock på mig själv flera gånger under läsningen av din text med att nicka instämmande, och det bör ju ses som att du har träffat rätt.
Angående ”Vinthunden” så håller jag med dig till fullo om att det är en berättelse som både väcker avsky och fascination. Under hela min läsning av romanen så ville jag inget hellre än att sluta läsa, men jag kunde samtidigt inte förmå mig att lägga den ifrån mig. Det står ganska klart att Gertrud har lyckats ge ett nytt namn åt uttrycket ”skräckblandad förtjusning”. Att hon har fascinerats av de Sade märks ju onekligen ganska tydligt. Det är en sjuk, men likväl fantastisk, värld hon målar upp.
Jag har ännu inte läst ”Scenario-X”, men din beskrivning gör mig väldigt nyfiken. Efter ”Vinthunden” känner jag en viss motvillighet att gräva djupare i Hellbrands författarskap, men samtidigt är jag medveten om att det skulle vara ett misstag att inte göra det. Hon är extremt skicklig på det hon gör. Din parallell mellan henne och Palahniuk är något jag aldrig skulle ha fått för mig att göra, vilket är ganska märkligt med tanke på att du har helt rätt. Ibland måste man läsa det ifrån någon annan för att kunna greppa det. Palahniuks fragmentariska stil får läsaren att ifrågasätta givna genrestrukturer.
Både ”Fight Club” och ”Vinthunden” spelar ut stilar mot varandra tills allt blir ett strukturerat kaos; är det en roman, eller en novellsamling? Att Hellbrand refererar till ett verk av Palahniuk känns inte så förvånande. Hon är, precis som du säger, Sveriges svar på Chucky. Kanske just för att hon är en språklig anarkist; någon som skiter i givna ramar och pekpinnar. Det är skrämmande, men framförallt väldigt frigörande, att läsa något sådant.
Det vore intressant att höra vad du har för synpunkt på Sara Villius. Hon är ju minst lika vågad som Hellbrand. Ni kanske har behandlat henne på den här sajten tidigare. Jag har inte varit här förut, så jag har en del att ta igen. Tack för en givande text, och en väldigt bra sajt. Ni behövs.
Tack, Tim, vad glad jag blir! När jag gjorde Pahlaniuk-jämförelsen var jag lite rädd för att ingen annan skulle se samma sak, så det är roligt att du förstod min koppling. Angående Sara Villius så håller jag med om att hon är oerhört spännande och provokativ. Jag gillade ”Sex”, samtidigt som jag fjärmade mig från den. Litegrann som när jag läste ”Vinthunden”, nu när jag tänker på det. Delvis handlade det givetvis om ämnet, men lika mycket om språkbehandlingen. Jag överdoserade lite på fragmentariska kortprosaister i våras, och tröttnade på hela grejen och började frossa i svulstiga Great American Novel-epos istället. Borde kanske läsa om? Sedan störde jag mig rätt redigt på att “twisten” framgick redan på baksidestexten som en slags läsinstruktion. Jag hade gärna velat skapa mig min egen uppfattning om vem och vad Myra är, och huruvida hon är en fiktiv skapelse inuti fiktionen eller ej. Det kändes lite som att bli skriven på näsan. Onödigt. Fast det var ju inte Sara Villius fel, utan baksidestextsförfattarens.
Har inte skrivit någon recension av Villius på Bokhora, men här är länken till Johanna K:s recension av just ”Sex”:
http://www.bokhora.se/blog/recension/2008/03/sex-sara-villius/