Sista Bokhoran på Sittenfeld?
Jag tror att jag är den sista Bokhoran att läsa ”I en klass för sig” och de facto: de finns så mycket grejer som jag skulle vilja skriva om den. Till exempel:
i) Ni vet, man lever hela sin tonår i villfarelsen att bara för att man tycker att Johnny Depp är snyggast i världen, kommer en framstida make att se ut precis som Johnny. Man tror nämligen att Johnny förkroppsligar ens smak av män. Sedan träffar man någon gänglig Steve Zahn-typ och blir bubblande förälskad och man älskar honom hela livet, trots att han ställer skitiga kaffemuggar vid datorn eller alltid kommer en halvtimme efter utsatt tid. Det är ju kärlek. Man kan vifta undan lite småsaker som man irriterar sig på, för det är helheten som är viktig. Så var ”I en klass för sig” för mig. En oväntad förälskelse.
ii) Hur ofta har jag inte funnit mig i Baby-situationer (Baby, ni vet: ”Dirty Dancing”), där man träffar ofattbart coola människor och säger ofattbart korkade, oviktiga saker, ”I carried a water melon”? Lee överanalyserar varenda situation hon hamnar i, hon kan aldrig flyta med strömmen och vara avslappnad och skön, så där som man gärna vill vara, särskilt när man är 15 år. Så gör ju jag med! Gör fler så? Även om Lee är neurotisk och inte alltid sympatisk, identifierar jag mig (nästan dubbelt så gammal) med henne. För att inte mitt liv består av en radda sköna Kodak-moments, utan snarare ”I carried a water melon”-moments.
iii) Det bästa med att upptäcka en ”ny” gammal författare är att författaren ofta har skrivit en massa andra böcker, som man kan plöja igenom i hopp om att hitta fler sköna karaktärer att förälska sig i och bry sig om. Helena skriver att Sittenfeld kommer med nytt i höst – jiho!. Så länge kan jag – med skräckblandad förtjusning – ta mig an ”Mannen i mina drömmar”.
Alla
Åh, jag är också en sådan som överöveranalyserar det mesta, vilket gör att jag endast med alkohol i kroppen kan uppfattas som den där riktigt skönt avslappnade typen. Älskade också den här boken hur mycket som helst efter att ha blivit tipsad av dina bokhorekollegor. Tänkte ta mig an Mannen i mina drömmar snart, men först är det Läppstifsdjungel, Girlfriend in a coma och Allt som gäller. Spännande, spännande!
Jag läste den en sommar för några år sedan och jag kunde inte släppa boken efter jag läst ut den. Den har följt med mig som en kär vän. Jag identifierade mig med henne, även fast mitt liv ser helt annorlunda ut än hennes. Din recension var så träffande, riktigt bra skrivet. Men jag läste mannen i mina drömmar nu i våras och tyckte inte alls att den var lika bra. En klass för sig är lite som med den Hemliga historien, det är svårt att skriva något så bra igen.
Det spännande är ju också kontrasten i hur man själv och andra uppfattar situationer. Den som är osäker uppfattas ofta som cool – för att andra också är osäkra. Att läsa ”en klass för sig” var lite som att återuppleva högstadiet – alltså en njutning med en hel del magknipande ågren…
Jag tror att jag gillade Mannen i mina drömmar mer, kanske för att tonåren ändå börjar te sig lite avlägsna nu? Och att I en klass för sig kändes så deppig och tröstlös på något vis.
Jag funderar också på om det är smart att ge en bok som Mannen i mina drömmar ett chick lit-omslag, eller om det kanske motverkar sitt syfte och får en del att bli besvikna över att det faktiskt inte är chick lit… Ja, hursomhelst, höstens Sittenfeldbok ska jag definitivt läsa!
Jag gillade faktiskt Mannen i mina drömmar precis lika mycket som I en klass för sig. 90-talsnostalgi deluxe med skyhög igenkänningsfaktor. Den inledande redogörelsen för Julia Roberts stundande bröllop med Kiefer Sutherland är helt jävla briljant.
Älskar att Curtis skriver om oss som utmärkte oss genom att inte utmärka oss. (Fast jag var nog mer högljutt geekig än hennes karaktärer, nu när jag tänker på det.) Magontet, det självbiografiska, gör sig påmint under läsningen, men det är oh så bra.