”Sjuårskrisen” – Josie lloyd & Emlyn Rees

Det här är uppföljaren till lilla älsklingen ”Tillsammans” som handlar om hur Jack och Amy blir just tillsammans . Det finns faktiskt en bok som kommit emellan, men som JoÖ bara har sett och läst på engelska ”Come Together” som beskriver när Jack och Amy gifter sig. Fast där är inte de två huvudpersonerna riktigt på samma sätt.

Bara titeln ”Sjuårskrisen” gör ju att man fattar vad det handlar om. Nu har Jack och Amy hunnit vara tillsammans ett tag, de har skaffat barn, tvåårige Ben, och livet är väl kanske inte precis vad de hoppats på. Amy är mammaledig och Jack har gett upp konstnärsdrömmarna och jobbar som trädgårdsarkitet istället. De bor i en liten skruttig lägenhet i London och det är sådär jobbigt som det blir när man ska skava ihop sig till en familj. Vem som ska vara med barnet, alla bajsblöjorna och oglamouren och kräks på tröjan.

Båda börjar söka spänning på andra håll. Amy snubblar över nätdejting och ringer i hemlighet in till en lokal radiostation där hon får chansen att vräka ur sig hela sitt missnöje med sitt liv och Jack råkar samtidigt av en slump få jobb hos den sexiga programledaren på samma radioprogram. Det är liksom bäddat för trubbel.

Både Mellanjohanna och Lillajohanna har läst och gillat ”Tillsammans” och såhär tyckte vi om uppföljaren:

Mellanjoh: De pratar ju aldrig med varandra! Jag blir tokig. Varför kan inte två människor i en relation någonsin kommunicera? Åtminstone inte i litteraturen. Det är ju bara eländes elände jämt.

Lillejoh: Överhuvudtaget verkar det som om det är ett tema i hela boken: kommunikation. Det visar sig ju nämligen att Amy haft fel uppfattning om huggormsmammorna i sin mammaklubb också, åtminstone en av dem. Tänk om de hade snackat från början – vad mycket skoj de kunnat haft! Och jag gillar inte att författarna har dragit ett varv extra, så att Amys mammaklubb är helt überlattemorsor. Lagom är bäst.

Mellanjoh: Dessutom tycker jag att Amy ofta framställs nästan lite Goldie Hawnig. Jag hade hellre sett riktig tristess om nu författarna tyckte att det var viktigt för boken att det var misär här och där. Det är bättre än den där sortens tokroliga snubblande över bajsblöjor och gröttallrikar som far i golvet vid helt fel tidpunkter, typ när nazimorsorna från dagisgruppen råkar svänga förbi.

Lillejoh: Och hela boken spär ju dessutom på den där uppfattningen om att man inte kan vara morsa och ball. När man får ungar hinner man inte ligga, relationen blir lidande, mammakompisarna är skittråkiga och så vidare och så vidare. Som barnlös blir man ju förskräckt. Är det det där jag har att se fram emot?

Mellanjoh: Jag tycker att Amy gör mycket fel, det är faktiskt hon som har svårast för kommunikationen dem emellan. Ligger och tjurar tyst i sängen liksom. Man måste prata! Jag låter lite familjeterapeutig nu, jag är den första att medge det. Men det stör mig, den här bristen på kommunikation. Jag vet inte om det är så i verkligheten. Jag är alldeles för pratglad själv nämligen.

Lillejoh: Jag spinner vidare på familjeterapeutrollen, för Amy går ju in så förbaskat i offerrollen. Jag har själv erfarenhet av att gå omkring som en stackars matyr och tiga ihjäl konflikter och därför blir jag bara gråsuggetung i bröstet av att läsa om Amy som gör samma sak. För det blir ju bara värst för offret själv. Däremot tycker jag ju liksom inte att Jack är oskyldig heller.

Mellanjoh: Precis! Jack, som var liten favvis, sådär strulputtecharmig, i första boken. Nu är han bara strulputteocharmig. En jävla skillnad. Mest mansgrisig tycker jag faktiskt.

Lillejoh: Fast jag tycker ändå att Jack vinner flest sympatipoäng, även om han är en tönt i hela den här eventuella otrohetsaffären, goes around comes around, tycker jag. Och eftersom författarna är ihop på riktigt: jag förstår inte hur Josie (för det är väl tjejen?) kunde gå med på att göra Amy till en sådan otroligt tråkig karaktär. Som jag har fattat det skriver killen Jack-kapitlen och tjejen Amy-kapitlen, jag tycker att Jack visar mycket mer förståelse för Amy än tvärtom. Återigen: offerrollen.

Lillejoh: Kort sagt: jag är skitbesviken. ”Tillsammans” lånade jag i ”Unga Vuxna”-hyllan på min gamla stammishylla i Gävle, jag gillade den så mycket att jag letade i fem år efter ett eget exemplar (hittade ett på ett bokbyte). Jag hade gärna sluppit läsa ”Sjuårskrisen”.