Skämskudden åker fram
Ni vet hur man tittar på brittiska versionen av ”The Office” och liksom instinktivt kryper djupare ner i soffan och gömmer ansiktet bakom en kudde för att allt är så himla pinsamt? I fallet ”The Office” är skämskudden ett tecken på Ricky Gervais genialitet, men det finns tillfällen då skämskudden bara är hemsk och jobbig. Som när man läser Joanna Briscoes ”Ligg hos mig” till exempel. Briscoe är krönikör på The Guardian och författare till en handfull romaner, och jag hoppas för hennes brittiska läsekrets skull att de partier som fått mig att – faktiskt bokstavligt talat i går kväll, i sängen – plocka fram skämskudden åtminstone delvis går att härleda till felöversättningar. Herregud, lyssna på det här! ”När hon kommer in i ett rum lyser hon som en fyr i mörkret, då är hon sitt strålande, envetna, utåtriktade jag, en klart lysande och pratande fyr, med sin mystiska svaghet för modekläder, sin hud av honung och mjölk, med ögon lysande som ljusbruna månbåtar.”
En PRATANDE fyr till råga på all tvivelaktig metaforik? Hit med skämskudden illa kvickt, jag sitter här och rodnar! Och så lite senare: ”[...] bortanför den knubbiga flicka som min cellokurviga älskade en gång var. Hennes ljuvlighet blommade nu för mina ögon och hennes ansikte förfinades till samma månskära som redan fanns ritad i ögon och kindknotor medan hon närmade sig de trettio.” Jag skäms å Joanna Briscoes vägnar, så pinsamt är det. En liten hint: blommigt språk hör inte hemma i spänningsromaner. Inte någonstans, nu när jag tänker på det.
Synd på så rara ärter, för det finns mycket att gilla i ”Ligg hos mig”. Londonporren, till exempel – själva urmodern av förmildrande omständigheter om du frågar mig. Huvudpersonerna bor i Bloomsbury, hänger i universitetskvarteren runt Russell Square och vid ett tillfälle dyker Iris Murdoch (!) upp i berättelsen. Intrigen är inte heller så dum; här finns potential till en lågintensiv spänningsroman av obehagligt krypande snitt. Tyvärr faller allt på det direkt pinsamma språket. Visst, jag skulle kanske ha läst på originalspråk för att undvika andrahandstolkningar av eländet, men i grund och botten tror jag att det är så här Joanna Briscoe skriver, stackarn. En av recensenterna på Amazon.co.uk tycker att ”Sleep with Me”, som den heter på engelska, är ”beautifully written”. Ledsen, men pratande fyrar ingår inte i min definition av vackert språk.
Dagens hat: författare som krånglar till det i onödan. Varför kan inte en schysst spänningsroman få vara en schysst spänningsroman, berättad rakt upp och ner utan krusiduller och knäppa metaforer? I vissa fall är less alltid more.
Alla
Nu fick du mig till att skratta, och klockan är inte ens tio här… Efter dessa utdrag kan jag inte påstå att jag blir sugen på att läsa Briscoe ;-)
Haha, vilken dålig översättning, sedan då! Ordagrann och direkt utan att hitta svenska motsvarigheter på engelska idiom. Himmel vilken smörja! Tack för ett gott skratt!
Jag har aldrig förstått mig på varför någon skulle vilja titta på The Office alls. Det är ju roligare att städa toaletten…
Men faktiskt tycker jag att om författaren skriver dåligt så ska inte översättaren ”fixa” det. Då lurar man också läsaren. Dåligt i original ska vara dåligt i översättning.
Jag har inte läst boken vare sig på svenska eller engelska. Men, man undrar ju om texten verkligen är så dålig på ursprungsspråket. På svenska var den ju förfärlig!
Jag håller precis på att läsa elä… boken. Jag har väl kommit kanske en tredje del in i den, och den irriterar mig. Samma som för dig antar jag; intrigen skulle kunna vara intressant, med språket får mig att skruva på mig.
Intrigen är väl säkerligen en av de vanligaste idéerna (antar jag eftersom jag skrivit något liknande själv), men jag tror ingen har skrivit det så bra som Ninni Holmqvist i boken Något av bestående karaktär. Inte samma tema riktigt, men jag ser någon slags släktskap i intrigen, fast ohyggligt mycket bättre.
Christian, trevligt att höra att du håller med. :) ”Något av bestående karaktär” åker direkt upp på att läsa-listan, för som sagt: intrigen i ”Sängläge” ÄR spännande, eller skulle kunna vara om den inte begravts i en bedrövlig gegga av dålig språkbehandling. Och Ninni Holmqvist är en av de där författarna jag borde ha läst för länge sedan…
Men herregud! En särskrivning! Det är så jag skäms! ”En tredje del”… Förlåt!
Lugnt, du blev säkert bara smittad av boken du håller på och läser. :D
Vad skönt att även andra har en skämskudde! Jag har trott att det var bara jag som blev tvungen att gå ut ur rummet när något pinsamt händer i filmen jag tittar på eller, som Helena, faktiskt gömma mig bakom en kudde när folk gör bort sig i boken jag läser! (Min sambo skrattar(kärleksfullt, skall tilläggas) åt mig när jag gör så…)
Skämskudden är bra att ha. :) Icke att förväxla med skrämskudden, som jag ibland garderar mig med när jag kollar på skräckfilm och något muterat hillbillyfreak hoppar fram i bild utan förvarning…
[...] till, lyckas ta mig igenom de första hundra sidorna, men blir aldrig engagerad. Så läser jag en annan läsares kommentar till boken och känner igen varje ord. Till slut inser jag att det bara är att lägga den ifrån [...]
….angående skämskuddar så läste jag nyss ett blogginlägg och såg att bloggaren faktiskt har skapat en skämskudde. Har ingen aning om han blev inspirerad av er och diskussionerna här eller ej men det var en rolig idé tycker jag :) den finns att beskåda på http://vemihelvete.trycktorget.se/shop/viewProduct?shop_product_id=75359
Haha, underbart! Jag får nog ta och beställa en sådan eftersom mitt behov av skämskuddar tycks vara stort.