1. ”The Condition” höll hela vägen. Jag blev så förtjust i Jennifer Haighs gestaltning att jag – ooops! – klickade hem hennes två tidigare romaner, PEN/Hemingway-vinnaren ”Mrs Kimble” och ”Baker Towers”. Vågar man hoppas på hat trick?
2. Eftersom jag var rädd för att Jennifer skulle känna sig alldeles ensam och övergiven i bokpaketet klickade jag även hem en möjlig dark horse i form av Catherine O’Flynns ”What Was Lost”, som dök upp under ”gillar du detta kanske du även gillar…”-fliken på Amazon när jag letade Jennifer Haigh-romaner. Min trygghetsnarkomani är inte, som jag tidigare trott, allomfattande: när det gäller bokinköp lever jag gärna farligt. Återkommer med rapport!
3. Jag har återupptagit mitt förhållande med Patricia Cornwell igen. Senast förra året gjorde jag slut med henne, fråga mig inte för vilken gång i ordningen, men det visade sig vara svårt att hålla sig borta. Stinker behagligt Scarpettabefriade ”At Risk” mindre än förra årets lågvattenmärke ”Book of the Dead”? Stay tuned!
4. Någon slags sammanfattning av litteraturåret – det svenska såväl som det internationella – kommer så snart jag lyckats strukturera upp mina tankar. Man kan även tänka sig en guide till de bästa julskildringarna. En liten teaser/senilanteckning.
Nu: till sängs med Patricia Cornwell – fastän jag borde veta bättre.
9 kommentarer
Undrade just om du läst Raili Syvänens bok -En tur med Cadillac- den borde du plöja igenom, är riktigt bra. Handlar om hennes starka och tuffa mamma i finska Karelen.
Fin blogg du har. Kommer gärna igen om jag får
pappa B
Sveriges gladaste man
Visst är det konstigt att man inte kan låta bli att ge dem en chans till?
Fast Cornwells scarpettafria böcker brukar ara ännu väre tycker jag… skall bli spännande med rapport sedan!
Ja, vad har hänt med Cornwell? De första Scarpettaböckerna var jättespännande tyckte jag. Sen, helt plötsligt blev de rena skiten. Och den andra serien – om en kvinnlig polis – är katastrofala!
Väntar också på rapport.
Kan intyga om att Catherine O’Flynns ”What was lost” är en underbar liten bok. Fick rekommendationen (och boken!) av en gammal chef och har sedan dess själv rekommenderat och lånat ut till diverse kompisar. Hoppas att du kommer att gilla den :-)
Fast Cornwells At Risk och The Front är ju lite coola på det sättet att de är skrivna i presens. Det blir en skön effekt att allt händer här och nu. Tyvärr är dock Winston Garano enligt mig ingen sympatisk person (t o m jämfört med Scarpetta).
Sof: Trevligt att höra!
Paperback Lover: Jag hatar när Cornwell skriver i presens! :) Det var när hon började skriva Scarpettaböckerna i tredje person presens (i Blow Fly) som de blev riktigt kassa om du frågar mig. Ingen tröst där, tyvärr. Och Win är ju faktiskt ännu mer osympatisk än vad Scarpetta är nu för tiden. Gnäll, gnäll, gnäll. Jag samlar magsyra till en riktig sågning, hehe.
Det finns faktiskt en ny Scarpetta nu också, släpptes i hardback i förriga veckan med den koncisa titeln ’Scarpetta’….
Jan: Jag vet… Gör allt jag förmår för att låta bli att klicka hem den… Vissa förhållanden tar slut av en anledning. :D
Jag tror faktiskt inte Cornwell skulle locka många nya läsare med sina senaste Blow Fly och Book of the dead. Tyvärr är jag precis som Helena (vad jag förstår?) bunden vid Cornwell sedan 90-talet och nu kan karaktärerna bete sig hur som helst och säga vad som helst utan att jag regerar. Men Book of the dead var ett lågvattenmärke. Dock kommer jag nog läsa The Front (andra delen om Win) som kom ut på pocket nyss. Jag kanske också gör slut, men det tar tid….