Snart är det dags, Sven-Erik

JoÖ läste Åsa Larssons senaste tidigare i höst, och sen fick jag den. Jag har bara låtit den ligga i bokhyllan. Kanske lite som Sara Stridsberg sa i måndagsmötet ”drömmen om en bok kan ibland vara starkare än mötet med den”. Men kanske ännu mer att spara en karamell som jag vet att jag garanterat gillar. Jag har hittills aldrig blivit besviken på något Åsa Larsson skrivit. Det är inte bara att historierna och personerna är superbra och allt det där vanliga, det är framförallt att det är så himla hemma. Som jag pratar. Och som jag är tyst! Jag älskar hennes luft mellan raderna.

Nu i helgen läste jag ”Gömmarna” av Cannie Möller. Väldigt stark och bra bok. I den finns en lite äldre man, polis och hundförare, som heter Bror. Hans hund heter Raja. Dessa två är med och räddar en ung pojke upp ur en sjö, och pojken hamnar sen på ett hem (han är utan anhöriga). Bror åker och hälsar på och han tar med hunden. De håller på att träna och leka allihop, och som läsare så känner man exakt där och då att Bror aldrig kommer att kunna lämna pojken i sticket efter det här. Bror lever ensam, Raja gillar pojken, och pojken älskar hunden.
Och jag började genast tänka på polisen Sven-Erik Stålnacke i Åsa Larssons böcker. Minns ni i förra när han av någon anledning fick tag på en kattunge (vad hette den, Jägarn kanske?) och först höll han på att krumbukta sig om att han inte kunde ha en ny katt. ”Man blir så bunden” tror jag hans standardfras var. I själva verket så skrek ju hela hans existens ut huuuur gärna han skulle bli bunden vid något/någon för huset och han var så ensamma och tysta. Klart kattungen fick stanna.
Med den lilla Bror-puffen är jag nog redo att ta itu med Sven-Erik och ”Till dess din vrede upphör” nu.

Men under tiden, ”Gömmarna”. En cross-over för unga och vuxna, och bra som tusan om tre ungdomar som har rymt och bara råkar sammanstråla vid en sjö. De har olika anledningar att försvinna, och olika mycket sökande efter sig. Runt dem människor som fått dem att vilja fly, oroliga föräldrar, och så de som söker. Flera berättarröster i olika åldrar och med olika perspektiv. Cannie Möller lyckas med det svåra – på kort utrymme får hon till så himla mycket som känns ända in i hjärtat. Det är spännande och svårt, det blir jobbigt med sanningar och tillkortakommanden som får flyta upp och faktiskt uttalas. Den typ av bok som man vill läsa men ändå måste värja sig för under tiden. Jag blev jätteimponerad! Trodde jag skulle halvgilla bara, men ha! Klart, klart över halvgillande.