”Snökristallers tyngd” – Thorvald Steen

Jag är inte sponsrad av norska kulturrådet, Hurtigrutten eller ens Oslos turistbyrå. Jag förstår att man lätt kan tro det för det regnar ju in norska böcker från mig, men det är mest en slump. Eller en tillfällig fixering kanske. Det blev bara så att jag hittade en bra som ledde till en annan bra, och så där fortsatte det.

Den senaste i raden är ”Snökristallers tyngd” av Thorvald Steen. (Översatt till svenska.) En sk vanlig roman, en coming of age-historia om en fjortonårig kille som är en hängiven och duktig backhoppare. Vid ett hopp landar han fel, slår i axeln och måste gå till läkaren. Där får han ett mycket svårt besked – han har en muskelsjukdom som gör att kroppen snart och snabbt kommer att brytas ner. Backhoppning är förbjudet nu, och han måste istället börja förbereda sig på ett liv i rullstol.
Pojken har varit hos läkaren ensam, och när de därifrån ska kontakta hans föräldrar på jobben får de inga svar. Det går därför en ganska lång tid utan att de får reda på något. Under tiden mörkar han för alla. Han känner och märker tydligt att han blir svagare, men han vill verkligen backhoppa en enda gång till. Och så är det dessutom en tjej på skolan som visar lite intresse för honom, och hur kommer det att bli när han blir sjuk?
Samtidigt är det problem hemma. Pojkens mamma beter sig så märkligt och pappan försöker skydda och lugna henne så gott det går. Det gör ju honom ännu mer ensam, föräldrarna orkar inte ta till sig honom riktigt, eller förstå att det har hänt något med honom.

Mycket välskrivet och bra, gripande utan att bli det minsta smetigt trots sjukdomar och elände. Åldern och tidsandan är fint skildrade, och så backhoppningen och allt vad den står för. Killens ögonblick av klarsyn om hur framtiden kommer att bli, varvat med obligatorisk hoppfullhet, och sen igen hur han försöker dölja sjukdomen för sina kompisar och tränaren. Och så är han hela tiden så ensam i allt, pappan tänker bara på mamman. Ojoj. Jobbig men bra bok.

Det är roligt att läsa om Oslo och sjuttiotal också, tex om hur folk som ska ut på tur spänner fast sina skidor utanpå spårvagnen nere i centrum och sen hoppar på tåget – det låter ju alldeles exotiskt. Gör man så än idag? Det är överlag så mycket fin snö i boken, och det börjar ju också kännas exotiskt. Eller egentligen vet jag ju inte, jag har aldrig varit i Oslo – det kanske fortfarande är riktiga vita vintrar där?

”Snökristallers tyngd”, ännu ett norskt boktips i Frode Grytten-anda för att dra en (hoppas jag!) välkänd bokhora-referens.