Jag har pratat mig varm om Mons Kallentoft vid flera tillfällen, senast i P3 Populär när vi pratade sommarläsning. Och hans nya deckare ”Sommardöden” är precis lika fin som den förra! Det där vackra språket han har. Jag tycker det är så fint även om det inte alltid passar, jag tänker (…) främst på de partier i boken där han skriver om just romankaraktärernas tankar. Mina tankar är sällan så vackra och välformulerade men kanske är det annat med kvinnliga poliser i Linköping, vad vet jag. Hursom, språket är en av de stora styrkorna med den här boken. Det och en bra och på något sätt känslosam (trots genren) historia.
Liksom i ”Midvinterblod” är det Malin Fors, polis i Linköping som är huvudpersonen. Och hon är väl lite sådär trasig som poliser är mest, kanske drar en tequila för mycket, kanske inte kan hantera kärleksrelationer, kanske har tonårsbarn och så vidare. Och denna varma sommar går en seriemördare lös, en som ger sig på tonårstjejer runt om i staden och det är aldrig roligt med seriemördare. Det är en spännande intrig med en upplösning som också liknar den i den förra boken. Jag tänker på det här med att det är våra upplevelser och minnen som formar oss till de personer vi så småningom blir och de handlingar vi utför.
Fint så! MEN, det finns alltid ett men och i det här fallet är det kursiveringen. Vi gör ju inte kursiveringar som bekant och även om det inte är mördaren som går runt och tänker kursiva tankar i Mons böcker utan istället offren så är det så förbannat irriterande. Det måste bli ett stopp på det här! Jag ska starta en facebookgrupp som heter Nej till kursiveringar i deckare, blir ni med?
I sammanhanget dock en petitess, läs den första som är en succé i pocket och läs sedan denna, det är finfin sommarläsning som jag påpekat för alla som velat och inte velat lyssna. Gör Mons i sommar, ni kommer inte ångra er.
3 kommentarer
Mons Kallentoft är bara ytterligare en författare (som normalt skriver ganska bra romaner) som av ekonomiska skäl gett sig in i deckarträsket, och fuskar med dåliga intriger och frånvarande realism. Eftersom det tydligen inte lönar sig att arbeta speciellt mycket på språket när man skriver kriminallitteratur, blir hans böcker oändligt långa och språket blir styltigt och hafsigt.
Det finns ju personer från många olika yrkesgrupper som nu skriver kriminallitteratur – journalister, poliser, akademiker, advokater & åklagare och sedan också traditionella romanförfattare. Och just i den sista gruppen hittar man många dåliga exempel, kanske beror det bara på att man så tydligt ser kontrasten mot hur bra dessa författare kan skriva när de verkligen anstränger sig. Författare som Fredrik Ekelund, Theodor Kallifatides och inte minst Mons Kallentoft borde ha koncentrerat sig på det de är bra på.
Kursiveringarna kan jag leva med (snarast en extrapoäng för att våga göra något annorlunda med dem), men språket i boken var alldeles för taffligt för att vara njutbart.
Nej, jag tycker han skriver så fint! Även om det ibland inte passar in med personerna och berättelsen. Just det där med att tankar sällan är så vackra och välformulerade. Ibland stör det men mest är det fint, precis som i den första boken.