”Sommarsquash tokolosh” – Rachel Zadok

Det här med att vi är fem läsare med olika litterära preferenser, käpphästar, älsklingar och no-nos är väldigt behändigt och innebär att man kan tillgodogöra sig nya boktips på lite mer oortodoxa sätt. Genom sågningar till exempel. Om JoL lägger ifrån sig en bok eftersom den innehåller för mycket referenser till magi kan jag mer eller mindre lita på att det är en roman som kommer att falla mig i smaken. (Om hon däremot dissar en östkustsroman blir jag MYCKET skeptiskt inställd till boken, men det är en annan historia.) Diskbänksrealism får jag knottror av – undantag finns, dock – men magisk realism, besjälade ting, folklore, gamla myter och hokus pokus? Ja tack!

Alltså plockar jag fram ”Sommarsquash tokolosh”, som den heter på svenska, ur bokhyllan – jag minns att jag tog hem den från kontoret just därför att jag gillade upplägget, och omslaget – och börjar läsa så fort jag läst ”my mother believed in magic”-citatet i JoLs diss… och ja, jag gillar. Berättelsen om lilla Faith som växer upp med sin neurotiska mamma i 80-talets och apartheidens Sydafrika tills Den Där Dagen då allt omkullkastas för Faith är stark: så stark att det blev sträckläsningsläge. De magiska elementen tonas mycket riktigt ner så småningom - när älvorna och det övernaturliga nämns läser jag det mest som en symbol för mammans psykiska ohälsa - och istället blir ”Sommarsquash tokolosh” en finstämd uppväxtsskildring med levande miljöer och en nedtonat bitterljuv stämning som jag verkligen gillar. Dessutom: hur ofta är det man läser en roman som utspelar sig i Sydafrika? Min senaste var Lesley Lokkos überglammiga FLN/chicklit ”Lycksökare”. Modellande överklassflickor, tjusiga internatskolor, lyxyachter, ärva oljepengar, ledsna rika flickor… Rachel Zadoks Sydafrika känns mer jordnära, äkta. Upplägget att varva då och nu för att skissa fram en allt annat än idyllisk barndom påminner en hel del om Sophie Dahls debutroman ”Leka bland vuxna”, som jag kommer att skriva mer om på Bokhora lite senare, fast detta är en mörkare historia. Dysfunktionella uppväxtsskildringar är nästan alltid läsvärda om det finns en litterär ambition med berättelsen, och det gör det i båda dessa böcker. Lika brännande angeläget som i min absoluta favoritroman i den lilla subgenren ”dysfunktionella mödrar”, Janet Fitchs ”White Oleander”, blir det aldrig, men det hade jag heller inte väntat mig.

”Sommarsquash tokolosh” är inget mästerverk, ingen livsomvälvande läsupplevelse, men en oerhört sympatisk liten bok med soldränkt loja stämningar som dröjer sig kvar. Den första halvan av boken, som utspelar sig när Faith är liten, är den bästa delen; när det blir nutid lyckas inte miljöbeskrivningarna blända riktigt lika mycket. Kanske spelar det roll att jag hade feber när jag läste, kanske inte, men faktum är att översättningen inte stör mig alls. Jag kan tydligen rucka på min ”läs alltid på originalspråk”-regel!