Startrapport: ”Man in the Dark”
Började läsa ”Man in the Dark” på bussen in till stan i morse, och ett tjugotal sidor in i det 180-sidiga (förlaget hade fel!) Auster-koncentratet lever och frodas peppen. Här återfinns grundtonen som fått mig att Amazon-bevaka och hoppas, trots att Austers två senaste romaner varit smärre besvikelser. I synnerhet ”Brooklyn Follies”. Jag är ju trygghetsnarkoman, ett faktum som även avspeglas i mitt förhållningssätt till litteratur, film och musik. Förändring schmärändring, säger jag, som uppskattar ett snyggt och konsekvent ”sound”, ett slags kreativ själ, som går att hitta i alla mina älsklingars verk. Någon sade att hon slutade läsa Paul Auster efter att ha upptäckt att han skriver samma roman om och om igen. Det skulle jag vilja bemöta på samma sätt som en liknande kommentar om Anne Tylers författarskap: jamen, precis! Det är ju det som är grejen; att Auster förmått skapa ett litterärt landskap så distinkt pålåsterskt och suggestivt att man vill besöka det om och om igen.
”Man in the Dark” är – på ett bra sätt, i alla fall så här en liten bit in – ett destillat av allt det där typiskt pålåsterska™ man gillar så mycket. Vi har en sjuklig protagonist – som dessutom råkar vara författare, om än en oproduktiv, motvillig sådan, dubbelpoäng där! – och ett metalitterärt förhållningssätt, massor med berättelser inuti bokpärmarna alltså. Vi har lite New York-referenser, lite filmteori och fokus på till synes slumpartade händelseförlopp. Vi har tamejfan till och med en karaktär med det nästan parodiskt pålåsterska namnet Titus Small! Stämningen är mörk och förtätad, inget av det där uppsluppet farsartade som gjorde ”Brooklyn Follies” så plågsam. Med andra ord: pålåster är tillbaka!
Min oro över att han riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv (i ”Travels in the Scriptorium” var han farligt nära pålåsterpastisch) balanseras av min glädje att Auster är tillbaka i de territorium han behärskar. För min del får han hemskt gärna fortsätta att skriva små, små variationer på samma roman om och om igen, bara han gör det så här engagerat.
Alla
Jag har aldrig läst något av Paul Auster fast det är ett sådant där namn som dykt upp lite nu och då och jag har varit nyfiken. Nu blev jag än mer nyfiken och tänkte att jag skulle be om tips från någon som verkar ha koll. Vilken bok tycker du att jag ska börja med?
Jag var en av dem som slutade läsa Paul Auster eftersom jag också tyckte att det vara samma bok som skrevs – om och om igen.
Men nu ska jag fanimej ge denna en chans.
Fortsätt rapportera!
(Ny tid, ny strid! Jag har följt Sara-diskussionen och kallar mig härmed ”Elin S” för att undvika förvirring)
Jag går och väntar på min bokus-leverans och är peppad som tusan! Håller med dig om ”Brooklyn Follies”, men däremot blev min sjuttonåriga lillasyster störtförtjust och ville läsa mer. På så sätt tror jag att det är en bra inkörsport, men för redna inbitna austersfan var det ju lite av en besvikning. Till min syster hojtade jag glatt att det fanns en hel bokhyllerad i ungefär samma stil om hon ville läsa mer. Det ville hon… grabbade ”Timbuktu”, tröttnade och gav upp. Om hon bara hade tagit ”Orakelnatten”, ”Illusionernas bok” eller ”New York-trilogin”! ”Moon palace”! Vafan!
Visst, ”Timbuktu” är fin på sitt vis, även om den inte är någon personlig favorit för mig heller, men JAG VET att hon (bitter by nature, it runs in the family) hade gillat det mörkare pålåsterska. Det får bli ett litet startkit till julafton.
Ja, Timbuktu var en besvikelse för mig. Den kändes som en fabel, utan de positiva konnotationer det skulle kunna medföra. Jag ser verkligen fram emot att sjunka in i Man in the Dark, när jag nu avslutat mitt pågående läsäventyr (Falkenland: 4xprosa).
Låter lovande. Min Auster-etta är hittills The Invention of Solitude.
Elin, böckerna som Elin S nämner (med utropstecken efteråt) är alla väldigt bra förstaböcker. Man får en direktinblick i det där pålåsterska.
Och andra Elin, jag har också fått uppfattningen att många som läst Brooklyn Follies som förstabok gillar den.
Snackar vi Oracle Night-klass här? Har vi sån tur?
Åh! Detta bådar gott. Hoppas verkligen att Man in the Dark är lika bra som du tycker att den är. Austers tre senaste böcker har lämnat mig nästan gråtfärdig (nåja) av besvikelse men jag ger inte upp och fortsätter läsa ändå, hoppas på att han ska få till det där typiska som ja, kanske upprepats ett par gånger, men som är så bra. Jag förflyttar mig mer än gärna till pålåster-land.
Personligen tyckte hemskt mycket om Music of Chance, även om slutet hade kunnat vara bättre (han får tråkigt nog ofta till rätt kackiga slut tycker jag, medan hans intron och uppbyggnad av historien oftast är superba).
Andy: Nja, Oracle Night-klass är nog att ta i, men det är klart bättre än både Brooklyn Follies och Travels in the Scriptories. Väldigt mycket meta, väldigt skruvat, mörk och dystert. Har kanske hälften kvar nu och är fast.
Jamen, tack! Jag har boken på ingång från adlibris och har känt mig lite skrajsen eftersom de två senaste Auster gjorde mig lite besviken (Follies) respektive jättebesviken (travels). Nu känns det bättre. Jag håller helt med dig om att man vill ha klassisk, igenkänningsbar Auster: slump, svält och röda anteckningsböcker! Det var ju därför jag blev kär i Pålåster. HAr dock inte vågat läsa om något – tänk om det inte är lika bra som för 10 år sen, tänk om jag tycker det är banalt?
Men ÄNTLIGEN har jag fått tid att läsa den. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, den är riktigt bra. Jag gillar att han odlar vidare det tema han hittade på i förra boken, att författaren ska mördas av sina karaktärer. Även om han här abrupt gjorde slut på den möjligheten…
Jag har nu äntligen läst den och ville gärna kommentera den så här i efterhand.. Lite besviken är jag nog :(
Som ett riktigt hardcore-fan älskar jag det pålåstriga (haha, Helena, det sprider sig) och även om det gick lite överstyr och blev meta-pålåster var den delen av boken riktigt bra, men när Brill-historien tog slut gick det snabbt utför. Jag gillade inte alls när huvudpersonen och dottern låg i sängen och pratade om sina liv, det kändes krystat och märkligt och ovanligt klumpigt skrivet. Eller var det bara jag som tyckte så?
Ellinor, jag har, som jag skrivit i andra kommentarer, drabbats av någon slags postpålåsterantipepp. Dvs, ”Man in the Dark” ”åldras” inte med den värdighet jag trodde att den skulle göra i mitt medvetande. Med facit i hand undrar jag om jag inte lät glädjen över en ny Auster påverka mitt omdöme? Det är absolut en bra bok, men jag tyckte nog också att den tappade lite i slutet när metadelen försvann. Jag är lite kluven: å ena sidan äääälskar jag det pålåsterska (™, haha) och metadragen; å andra sidan vore det intressant att se hur Auster klarar sig helt utan sin snuttefilt. Dessutom är ju Siri väsentligt bättre än sin make just nu. Kanske orättvist att jämföra två olika författarskap, men de är ju ändå slående lika på sätt och vis. Jag tycker bara att Siri känns mer relevant just nu, medan pålåster – på gott och ont – stagnerat en smula i de bekvämt upptrampade spåren.
Typ så. :)
Nu har det ju gått ett par dagar sedan jag läste den och jag håller med, den växer inte alls utan har snarare försvunnit helt. Jag misstänker att det är som med JCO; de är så otroligt SKICKLIGA på det de gör att det blir lite för.. ja proffsigt helt enkelt, lite för polerat, när de skriver alltför liknande berättelser flera gånger. Flera JCO, framförallt de från 2000-talet, har jag gillat när jag har läst men kan knappt komma ihåg i efterhand och jag tror att det beror på en slags överdriven professionalism och för mycket ”ett gott hantverke”. Eller?
En hysteriskt förväntningsuppskruvande pepp gör ju förstås också sitt, men det är ju så kul ;)