”Styggelsen” – Amanda Hellberg

Jag vet inte om det är årstiden som gör sig gällande, löftet om regnstril och mörker och mysrys i läsfåtöljer, alla höstklyschor som vaknar till liv, men på sistone har jag längtat efter en lite mer lågmäld slags skräck, som tar avstamp i det övernaturliga snarare än i gränslöst perverterade seriemördare och slasherestetik. Det är nog rätt symptomatiskt att jag somnade ifrån ”Hostel” när den gick på TV i helgen. Fastän tortyr och övergrepp står på agendan upplever jag Amanda Hellbergs debutroman, ”Styggelsen”, som en skräckroman av det mer stillsamt krypande slaget. Den första halvan utspelar sig under 1940-talet och kretsar kring Singa, en ung kringresande flicka med klärvojanta gåvor som råkar ut för ett skoningslöst spiritistsamfund. I romanens senare del är det Maja, uttråkad städerska med ett traumatiskt förflutet, som decennier senare får kontakt med Singa från andra sidan graven. Platsen är densamma: det lilla västgötska samhället Skardala.

Det finns mycket att tycka om i ”Styggelsen”, särskilt om man som jag är förtjust i skönlitterärt gestaltade seanser, spiritistiska samfund och karnivalestetik. Med tanke på berättelsens anspråk och de många frågetecknen kring Singas öde och Majas bakgrund hade jag nog hoppats på ett större, maffigare upplägg, fler sidor där stämningen kan byggas upp och intensifieras. ”Styggelsen” klockar in på 168 sidor, och upplösningen kommer innan den aura av ondska och misär som piskats upp i del ett riktigt hunnit förankras i nutidsberättelsen. Jag hade gärna sett att Hellberg vågat dröja kvar i det outsagda, småskaligt kusliga, för det är de suggestiva stämningarna och kusliga miljöerna – och i kontrasten mellan Majas jämngrå vardag och Singas fruktansvärda öde – som berättelsen är som starkast. Gamla sjukhus i kråkslottsskrud med mörka hemligheter är en guldgruva i skräcksammanhang, så varför inte dröja kvar lite längre i gestaltningen? Ett par hundra sidor till hade varit trevligt, men visst fungerar berättelsen även i lite mer avskalad tappning. Jag är ju oerhört, nästan omåttligt, förtjust i skräckromaner i tegelstensformat, i alla fall när de håller hela vägen – och det tror jag att ”Styggelsen” skulle göra även i XL-tappning.

”Styggelsen” är första delen i en tilltänkt serie med Maja Grå i huvudrollen. Jag kommer garanterat att fortsätta läsa, särskilt som Maja i romanens avslutande kapitel är på väg till England. (Amanda Hellberg bor själv i Oxford sedan flera år tillbaka.) Lågmält krypande skräck, övernaturligheter OCH England, det låter åtminstone på pappret som måsteläsning.