”The Academy” – Bentley Little

Gorekungen Bentley Little är tillbaka med en ny roman, och som vanligt bjuds det på slem, skräckligheter och allsköns perversioner en masse i en form av popcornskräck som ofta tangerar satir. Han är allt annat än subtil och befinner sig stilistiskt sett ljusår från skräckkolleger som Stephen King och Peter Straub. Ändå lyckas han hålla mig fängslad (om än lätt illamående) bok efter bok. En perfekt pocketförfattare – vilken tur, då, att hans senaste, ”The Academy”, släpps direkt i pocket! ”Är det den litterära motsvarigheten till direkt till dvd?” undrade min käre make och, ja, lite så är det nog. I alla fall i Bentley Littles fall. Samtidigt är det den där oförställda b-skräckiskänslan som är så förtjusande med hans författarskap. Sparsmakat suggestiva undertoner i all ära, men ibland vill man bara bli skiträdd, och då funkar Bentley Little alldeles utmärkt. ”The Academy” har mer gemensamt med mörkt humoristiska ”The Store” och den dystopiskt färgade ”The Ignored” än fjolårets lovecraftianska skräckurladdning ”The Vanishing”. Det finns några riktigt hårresande scener, sure, men framför allt är ”The Academy” en satir i skräckskrud, och en rätt påhittig sådan. Hur många skräckromaner om friskolor känner du till?

Highschoolmiljön är en tacksam skräckkuliss, ett samhälle i mikroformat med tydligt utkristalliserade hierarkiska strukturer och interna grupperingar. Lägg till ett tusental vandrande hormonmonster, varav några är mobbningsbenägna sportfånar, och redan där har vi en riktig skräckis. Men Little stannar inte där (förstås). Tyler High ser på utsidan att vara som vilken amerikansk highschool som helst, med den vanliga kvoten av jocks, nördar, gothbrudar och cheerleadertjejer, men ända sedan den gjorts om till friskola vilar det något hotfullt över det lilla kaliforniska läroverket. Den tidigare så tillmötesgående rektorn tycks ha genomgått en personlighetsförändring, lärare börjar bete sig allt mer bisarrt och nya beslut fattas utan att personalen tillåts ta ställning. Flera elever har försvunnit spårlöst och det viskas om blodiga riter (välkommen till Little-land!) och dödsfall som är allt annat än naturliga. Det här är bara början…

Som sagt: Little har många förtjänster, men finkänslighet är inte en av dem. Här fläskas det på med nakenhet, våld, fekalier och sexuell förnedring, men faktum är att det är när Little saktar ner tempot och fördjupar sig i persongalleriet som ”The Academy” börjar skrämmas på riktigt. Vi har alla våra rädslor, och min största skräck är att upptäcka att människor jag känner och litar på blivit personlighetsförändrade. Över huvud taget människor som inte är vad de utgör sig för att vara. (Hej, Peter Straub, jag förlorade flera nätters sömn tack vare ditt shapeshiftermotiv i ”Ghost Story”!) I ”The Academy” får vi genom engelskläraren Lindas och sistaårseleverna Eds, Brads och Mylas ögon se hur deras klasskamrater och kolleger genomgår drastiska personlighetsförändringar: bildläraren tvingar elevernas mammor att posera nakna framför sina barn, matematikläraren inleder en lektion med att berätta att alla som inte klarar betygskriterierna ska straffas med döden, försynta plugghästar börjar bete sig som Hitler Jugend… Det är överdrivet och helbisarrt, kanske för skruvat för att funka som allegori, men helt klart både skrämmande och tankeväckande.

Ett av Littles problem som författare är att han inte riktigt klarar av att upprätthålla balansen mellan det humoristiska och det skräckfyllda. Ibland fungerar humorn som ett välbehövligt motgift till allt det überläskiga, men här blir hoppen mellan skratt och skräck lite väl tvära. Det är dessutom uppenbart att Little vill få läsaren att tänka till kring skolpolitik och totalitära orwellska samhällen, så det finns gravallvar i skräck/humor/satir-smeten också. Lite schizofrent blir det. Jag gillar ambitionen och upplägget, men ”The Academy” hade vunnit på att få vara lite längre. 390 sidor må vara normallängd för de flesta romaner, men i skräcksammanhang är det rätt fjuttigt, särskilt med tanke på intrigens potential.