”The Forgotten Garden” – Kate Morton

Det finns en särskild plats i mitt hjärta för genremedvetna författare som, utan att bli jobbigt ”wink wink, nudge, nudge”-distanserade, skriver sina verk med en lika genremedveten läsare i åtanke och kärleksfullt infogar stämningsmarkörer och historiska personer för att utnyttja verkets potential till max. Låter jag flummig? Ingen fara, jag ska konkretisera det för er. I sin debutroman ”The House at Riverton” leker Kate Morton med den klassiska herrgårdsromanen. Ett brittiskt herresäte under 1920-talet, vad kommer en hopplös anglofilbokhora osökt att tänka på? ”The Mysterious Affair at Styles”, förstås! Alltså låter Kate Morton självaste Agatha Christie göra en cameo i form av middagsgäst. Bara namnet på Mortons senaste anglofilmysiga tegelsten, ”The Forgotten Garden”, påminner om Frances Hodgson Burnett, inte sant? Gissa vem som dyker upp på ett garden party på sidan 444…?

JoL har sitt favorittrick i form av återkommande romankaraktärer; själv spinner jag av lycka när mina favvoförfattare, särskilt de som verkar inom den historisk-kulturella spänningsromanen, låter döda och begravna favvoförfattare göra små gästspel i berättelsen. Det är smart, det är inkännande, det är – framför allt – ett kvitto på att hon eller han som håller i trådarna är lika förtjust i litteratur som den som håller i boken. ”Tänk vilken tur att det finns den här typen av romaner som så medvetet (?) riktas till oss törstande anglofila läsare”, skrev min fellow anglofil Ylva apropå den lilla litterära subgenre av romaner med typiskt anglofila stämningsmarkörer som vuxit fram på den engelskspråkiga bokmarknaden de senaste åren. I fallet Morton tror jag att vi kan ta bort frågetecknet; hon är i högsta grad medveten om sin litteraturhistoria, och hennes romaner är en kärleksfull hyllning till svunna tiders författare.

”The Forgotten Garden” tillägnas också mycket riktigt hennes barndoms författare, såväl uttryckligen i ett efterord som genom en av romanens huvudpersoner, sagoberätterskan Eliza. ”To discover early that behind the black marks of white pages lurk worlds of incomparable terror, joy and excitement is one of life’s great gifts”, skriver Morton i efterordet, och vilken bokslukare – ung som vuxen – håller inte med? ”The Forgotten Garden” är alltså i mångt och mycket en hyllning till sagoberättandet, men det är också en stark historia om att göra upp med sitt ursprung. I tre tidsplan - tidigt 1900-tal, 1970-tal och nutid - berättas historien om en liten flicka som hittas övergiven i Maryboroughs hamn i början av förra seklet. Flickan tas om hand av en godhjärtad skeppare med fru, döps till Nell och växer upp i Australien i tron att hon är deras biologiska dotter. När Nell i vuxen ålder får reda på sanningen, att hon är ett hittebarn, börjar hon forska i sitt förflutna. Hennes efterforskningar tar henne hela vägen till Cornwall och godset Blackhurst Manor, men hon får aldrig hela förklaringen till hur det kom sig att den mystiska kvinnan hon kallade The Authoress satte henne på en oceankryssare från England till Australien. Efter Nells död 2005 ärver hennes systerdotter Cassandra Cliff Cottage, stugan på Blackhurst Manors ägor som Nell utan någon släktings vetskap köpte under sin Englandsresa på 70-talet, och fortsätter att nysta i mosterns mystiska bakgrund. Varför övergavs hon? Vilka hemligheter ruvar den inmurade hemliga trädgården, undangömd på godsets ägor, på? Och hur passar Elizas sagosamling in i mysteriet…?

Att använda adjektivet ”mysig” om en läsupplevelse kan verka förminskande, trivialiserande. I fallet ”The Forgotten Garden” är det rätt ord att använda, tycker jag. Jag har haft det alldeles ofantligt trevligt den senaste veckan, varit helt förtrollad av de vackra miljöerna, suggestiva stämningarna och de inbäddade sagorna. Är du det minsta svag för brittiska herresäten, vackra Cornwall-miljöer, begravda hemligheter och mysiga anglofilmarkörer, sluta leta. Här har du höstens måsteläsning.