”The Garden of Last Days” – Andre Dubus III

Det är ett bra år för den amerikanska romanen. James Freys ambitiösa och hjärteslitande LA-roman ”Bright Shiny Morning” var startskottet för vad jag tror kommer att bli en veritabel hitkavalkad av stora, välskrivna berättelser av det där episka Great American Novel-snittet som de är så bra på, jänkarna. Joyce Carol Oates har, efter ett par vacklande år, gått från klarhet till klarhet och pinfärska ”My Sister, My Love: The Intimate Story of Skyler Rampike”, baserad på JonBenet Ramsay-mordet, verkar vara Oates i högform. I november utkommer den storhjärtade epikern Wally Lamb med en ny roman, och fram tills dess kan vi som älskar tegelstenar med mening njuta av Andre Dubus IIIs senaste roman, hans första sedan 2001. Debuten, uppmärksammade tillika filmatiserade ”The House of Sand and Fog”, var en stark skildring av människors mindre smickrande sidor, och här kommer mer av samma vara.

”The Garden of Last Days” utspelar sig mellan den 8 och 11 september 2001; ytterligare en 9/11-skildring, alltså, även om det är skeendet som leder fram till terrordåden som skildras. Drygt hälften av romanens 535 sidor tilldrar sig på strippklubben Puma Club for Men, där huvudpersonen April dansar och håller ensamma män sällskap fyra (ibland fem) kvällar i veckan. I vanliga fall får hennes treåriga dotter Franny stanna hemma hos deras hyresvärdinna Jean, men just ikväll ligger Jean på sjukhus efter en panikångestattack och April har inget annat val än att ta med sin dotter till klubben. Just denna kväll har Puma Club for Men en ovanlig besökare: den mystiske Bassam, som är frikostig med sina pengar men inte verkar vilja samma sak som det vanliga klientelet. Medan Franny ligger och sover framför en Disneyfilm (tror April…) tillbringar hon ett par timmar tillsammans med en man hon inte blir klok på, vars namn och ansikte några dagar senare kommer att vara synonymt med ondska. Vi får också träffa AJ, som kastats ut från klubben efter att ha gjort närmanden på en av tjejerna och nu kör planlöst omkring i den långa, heta Floridanatten.

Sida för sida, växelvis gestaltat utifrån Aprils, Bassams, AJs och Jeans perspektiv, för Dubus läsaren allt närmare det oundvikliga. Karaktärerna är magneter som attraherar och repellerar varandra men omedvetet dras till varandra, in i kaos och desperation. Det vilar något dystert och ödesmättat över ”The Garden of Last Days”, och den sjaskiga strippklubbens grälla neonljus blir en utmärkt plattform för Dubus mörka men mänskliga skildring av USA dagarna före 9/11. Jag hade inledningsvis lite svårt att köpa själva grundförutsättningen för berättelsen – ursäkta, men vem fan tar med sin lilla dotter till en strippklubb? Hade inte April bara kunnat sjukskriva sig just den här kvällen? Men sure, då hade det inte blivit någon berättelse över huvud taget, så jag får väl ha överseende. Romanens karaktärer är svåra att älska och förstå sig på – förutom April, som så småningom framstår som den mest sympatiska personen i berättelsen, möter vi en hårdhudad utkastare, en hustrumisshandlare och en terrorist – och hade i en mindre varsam författares händer kunnat förbli svartvita, stumma stereotyper. Men Andre Dubus III blåser liv i dem allihop, han vågar utforska gråzonerna hos sina karaktärer utan att bli moraliserande, och det är i de levande personporträtten som romanens styrka ligger. Det här är en vacker och oupphörligt spännande sorgesång om sex, skuld, familj, religion och den ovillkorliga kärleken. Andre Dubus III har lyckats igen, och jag skulle bli väldigt förvånad om inte ”The Garden of Last Days” genererar ytterligare en Oprah’s Book Club-utnämning och Oscarsnominerad filmatisering.