”The Gathering” – Anne Enright

Jag har som sagt inte hunnit läsa några av årets Man Booker Prize-nominerade böcker, men nu har jag i alla fall klämt fjolårets vinnare, Anne Enrights ”The Gathering”, och jag uppmanar alla som suktar vacker språkbehandling på engelska att göra detsamma. Dessutom var det ett bra tag sedan jag läste något irländskt bortom Marian Keyes, och utan att vara någon expert på den irländska folksjälen vågar jag påstå att Enright i sin utforskning av en dysfunktionell storfamilj i Dublin då och nu trampar rakt in i det där äktirländska, samtidigt som hon ironiserar över irländska stereotyper. (Ett barndomsminne beskrivs som ”straight out of a Guinness ad”.)

Den dysfunktionella storfamiljen heter Hegarty, hon som berättar: Veronica. Orsaken till att de samlats heter Liam, charmig men strulig (och klart alkoholiserad) mellanbror och Veronicas favoritfamiljemedlem. Han har hittats död, drunknad, i Brighton. Många skulle nog säga att det var alkoholen som dödade honom, och de skulle ha rätt. I alla fall delvis. Veronica är dock övertygad om att broderns död går att härleda till något som hände hemma hos mormor Ada en vintrig dag 1968. Eller sattes bollen i rullning redan 1925, när deras mormor träffade sin blivande man? Medan familjen Hegarty förbereder för likvaka i föräldrahemmet funderar Veronica kring nuet och det förflutna, samtidigt som hennes äktenskap börjar svaja.

Det som särskiljer ”The Gathering” från många andra irländska släktkrönikor är utförandet. Stoffet – övergrepp, missbruk, svek, brustna relationer, sex – bereder väg för ett episkt, omfångsrikt berättande. Istället för att fortsätta på redan upptrampad mark och fläska på med brett perspektiv och tonfall har Anne Enright valt en smalare, mer sparsmakad väg. Genom fragmentariska minnesbilder, pusselbit för pusselbit, grävs Hegarty-klanens mörka hemlighet – och en bidragande orsak till att de är så uppfuckade allihop – fram ur Veronicas minnesbank. Jag gillar att tonen är så lågmäld, att saker och ting får ta sin tid, den där vackra saktmodigheten jag skrivit om tidigare. Men, det finns alltså ett men, och det är detta: eftersom jag är kroniskt nyfiken och har en tendens att engagera mig lite mer än vad som är hälsosamt i litterära gestalter och deras problem känner jag mig lite snuvad på konfekten när Enright väljer att avsluta redan i 200-sidorsklassen. Less is more, javisst, men här finns material till så mycket mer. På sätt och vis gillar jag att läsaren lämnas i ovisshet och att konfrontationen, den oundvikliga, får äga rum i vår egen fantasi. Dessutom kräver det precisa språket och Veronicas snåriga tankar en god koncentrationsförmåga. Kanske hade jag blivit otålig och börjat skumläsa om boken varit längre. Det hade i så fall varit orättvist mot både Anne Enright och hennes skapelser, för ”The Gathering” är oerhört vackert skriven, med oväntat bildspråk och en poetisk sensualism. Det är mycket kropp i Enrights beskrivningar: könsorgan, kroppsvätskor, fysiska förnimmelser. Jag återkommer till citatet “It is a confusing feeling – somewhere between diarrhoea and sex – this grief that is almost genital” eftersom det är så rasande snyggt formulerat och så karakteristiskt för romanens språk i stort. Det finns många andra språkliga karameller att suga på här, men dem får ni leta upp själva. Antingen nu på stört eller i september, när ”The Gathering” kommer på svenska.

Sugen på mer finfin likvakslitt? Läs Graham Swifts ”Last Orders”.