”The Given Day” – Dennis Lehane

Ett skäl att läsa Dennis Lehane, kanske det starkaste: han rör sig i ett litterärt universum helt avsaknat det tillrättalagt svartvita. Inga av hans skapelser är genomonda eller helgonartat goda och den moraliska kompassen är långtifrån enkel att avläsa. Lehanes romaner, oavsett om det handlar om Kenzie/Gennarodeckarna eller någon av hans fristående berättelser, befolkas av människor som ljuger, dödar, sviker, älskar, längtar och drömmer med en intensitet som smittar av sig på läsaren. Ta bara karaktärer som Bubba Rogowski eller Jimmy Marcus; hänsynslösa mördare som ändå, tack vare Lehanes nyansrika, skoningslösa och empatiska gestaltning, lyckas väcka något som påminner om sympati. I Dennis Lehanes åttonde roman ”The Given Day” (”Ett land i gryningen” på svenska), en 700-sidorskoloss om händelserna som ledde fram till polisstrejken i Boston 1919, hittar jag äntligen en person som endast väcker min avsky, en genuin bad guy helt utan försonande drag. Han heter Eddie McKenna, och jag är redan nu beredd att sätta en slant på att den skådespelare som får gestalta honom i den kommande filmatiseringen kommer att belönas med en Oscar för bästa manliga biroll.

Att jag redan under läsningen associerar till Hollywood är ingen tillfällighet. Precis som Aftonbladets Markus Larsson konstaterade i gårdagens Lehanehyllning till krönika ligger Dennis Lehanes romaner oerhört nära filmens värld. Jag skulle tro att det har en hel del att göra med den filmiska kvaliteten i hans skrivande; förmågan att skriva passager så utsökt självklara att de sätter igång en liten film i läsarens huvud. ”The Given Day” är full av sådana passager. Ta till exempel inledningskapitlet där den legendariske basebollspelaren Babe Ruth (en av romanens återkommande karaktärer) spelar baseboll med ett gäng svarta män på ett fält i Ohio. Jag, i vanliga fall allergisk mot allt vad sportskildringar heter, satt som fastnaglad, paralyserad av den gåshudsframkallande – och oerhört visuella – skildringen av den amerikanska drömmen ställd mot den bistra realiteten. Det är upptakten till en alldeles briljant roman. ”The Given Day” är en episkt bred och mångfacetterad berättelse med Great American Novel-karaktär, där interludierna med Babe Ruth får representera ett slags övergripande makroperspektiv medan skildringarna av Danny Coughlin och Luther Laurence, berättelsens huvudpersoner och det närmaste hjältar man kan komma i Lehaneland, kryper nära inpå skinnet och ger oss detaljerna. Det är en kärleksfull och ilsken historia om klass, politik, sociala orättvisor, rasism och rätten till ett drägligt liv. Tidsangivelserna, de detaljrika miljöbeskrivningarna och den omsorgsfulla researchen till trots läser jag inte ”The Given Day” som en historisk roman. Lehanes huvudsakliga teman – klappjakten på terrorister och vänsteranhängare, fixeringen vid antiamerikanism, de avgrundsdjupa klyftorna mellan fattiga och rika – känns lika relevanta och aktuella idag som för nittio år sedan; budskapet är universellt.

Detta är tveklöst Dennis Lehanes bästa roman sedan ”Mystic River”, kanske rentav hans bästa någonsin. Beskedet att det blir fler romaner om Danny, Luther och deras familjer gör det lite lättare att slå igen boken efter 702 svällande, spänningsfyllda och känsloladdade sidor. Ett au revoir är så mycket lättare att ta än ett adieu, inte sant? När det gäller Lehane är behovet av återkoppling extra stort, just på grund av den där häpnadsväckande förmågan att skapa komplexa, moraliskt tvetydiga karaktärer som man inte kan låta bli att ta till sitt hjärta. På återseende, som sagt, och grattis, Dennis, till årets hitintills mest minnesvärda persongalleri!