”The Hour I First Believed” – Wally Lamb

Jag minns så väl när jag såg ”Monster’s Ball” på bio, hur jag började titta i upprätt ställning men sedan successivt kröp lägre och lägre ner, som för att skydda mig själv. Människor så olycksdrabbade, tragedi på tragedi, att jag till sist halvlåg i biofåtöljen och kände för att skrika ”MEN KOM IGEN! KAN EN OCH SAMMA MÄNNISKA RÅKA UT FÖR ALLT DET HÄR? DET ÄR INTE RÄTTVIST!”.

Lite samma känsla får jag när jag läser ”The Hour I First Believed”, Wally Lambs första roman på tio år. Här utgår Lamb, kungen av känsloladdade, essentiellt amerikanska tegelstenar, från ett nationellt truma – Columbinemassakern - och varvar fiktion med fakta. Exempel: Caelum Quirk, berättarjaget, och hans fru Maureen är fiktiva skapelser, men Caelums kollega och goda vän (namngiven) är ett av de facto-dödsoffren. Ambitiöst – och modigt (jag utgår ifrån att anhöriga okejat Lamb). Flera författare har skrivit romaner på tema skolskjutningar, senast Jodi Picoult med ”Nineteen Minutes”, men det har aldrig känts så rått, äkta och nära som i Lambs tappning. Mycket handlar det nog om att bokens tema tyvärr är lika dagsaktuellt idag som när Wally Lamb med nyhetsrapporteringarna färskt i minne satte sig ner för att skriva sin mastodontroman. Det kommer hela tiden nya Columbine – i USA, Finland, kanske till och med i Sverige, för varför skulle vi vara mer skyddade än andra länder?

”The Hour I First Believed” är ingen lätt roman, vare sig fysiskt (jag tror jag utvecklat något som vagt påminner om biceps av allt lyftande, kånkande och hållande) eller innehållsmässigt. Det jävliga slutar heller inte med Columbine, utan följs av posttraumatisk stress, depression, drogberoende, Caelums kamp att försöka förstå sin uppväxt och – det var här någonstans jag började få tillbakablickar till ”Monster’s Ball” – ytterligare ett par tragedier plus efterdyningar. Om ”The Hour I First Believed” har ett budskap är det detta: att tragedier av Columbineproportioner skördar så många fler offer än de i första led. Trots det angelägna ämnet och det där Wallyska som manar till sträckläsning är ingen bok som vinner på att läsas snabbt. Man behöver komma upp till ytan och andas, kanske rentav pausa med något lättare, gladare. (Det gjorde jag.) Men tillbaka, det vill man. Precis som tidigare har Wally Lamb skrivit en roman som talar direkt till hjärtat och tårkanalerna samtidigt som man får avnjuta väl utmejslade karaktärer och ett episkt, nästintill symfoniskt (jo, man hör stråkorkestrar när man läser Wally) driv som får mig att misstänka att den stora amerikanska romanens största hjärta tillhör Wally Lamb. Det är intressant att se hur han väver in sina erfarenheter från tiden som skrivcoach på kvinnofängelser i intrigen, förresten! Jag har två invändningar: att Caelum stundtals känns rätt mansgrisig och oförstående (det gör förvisso inte romanen sämre och nej, jag kräver inte att berättarjag måste vara genomsympatiska, men kom igen! Hans fru har varit med om ett livsomvälvande trauma, cut her some slack) och att det nu, om Lamb följer tidigare utgivningstakt, lär dröja tio år till innan vi får läsa en ny Wally. Huruvida det blir en svensk översättning denna gång återstår att se. ”I Know This Much Is True” är fortfarande oöversatt, men ”She’s Come Undone” går att få tag på i svensk översättning under titeln ”Valarnas sång”. Kanske tilltalar Lamb främst de läsare som läser på originalspråk, eller är man rädd för att det bombastiska Great American Novel-tilltalet ska falla platt i översättning? I vilket fall som helst är det synd att så lite av hans verk finns på svenska. Fler förtjänar att upptäcka Wally Lamb.

PS: Ett litet ljus mitt i all (bländande välskriven och -gestaltad) misär: Dominick från ”I Know This Much Is True” dyker upp i förbifarten! Favorittricket, ni vet. Det känns betryggande att veta att Dominick fortfarande lever och mår bra, och Wallys metatrick blir en vänlig gest mot alla läsare som varit känslomässigt investerade i hans romaner och karaktärer. Överlag känns ”The Hour I First Believed” väldigt mycket som en roman för Wallyfans – oinvigda bör läsa hans två första romaner innan för att få ut maximalt av intrigen och alla små hintar till Three Rivers ortsbefolkning. I romanens slutsidor, där jag, som alltid när det gäller Wally, snyftande och hulkande känner hur hjärtat liksom öppnas och allt det där larger-than-life-bombastiska och genomamerikanska talar direkt till mig (cyniker göre sig icke besvär!), dyker dessutom en knubbig, rödhårig kvinna vid namn Dolores upp. Är hon identisk med huvudpersonen i ”She’s Come Undone”? Jag vet inte, men jag vill gärna tro det.