The King and I
I tisdags utkom Stephen King med sin fyrtionånting-de roman ”Duma Key”. Få författare har så många berättelser i sig, men trots att King i likhet med Joyce Carol Oates, som han har mer gemensamt med än vissa genrefixerade kritiker vågar erkänna, är notoriskt ojämn i sin produktion har han en anmärkningsvärt hög framgångsfaktor. För varje ”Tommyknockers” (som för övrigt King knappt kommer ihåg att han skrivit eftersom han var så djupt nere i sprit- och kokainträsket då) och ”Creepshow” finns det en ”It”, eller ”Bag of Bones”, eller ”The Stand” – stora, episka, välskrivna romaner med skyhög S & S-faktor. De senaste tre, fyra åren har King gjort allting rätt. Roliga noirpastischen ”The Colorado Kid” följdes upp av härligt blod- och slemdrypande Romero-hyllningen ”Cell” som i sin tur följdes av en av Kings mest ambitiösa romaner någonsin, ”Lisey’s Story”. Enligt King själv är berättelsen om författaränkan Lisey det bästa han skrivit. Riktigt så långt vill nog inte jag sträcka mig, men klart är att USA:s okrönte skräckkung, nyss fyllda 60, inte visar några som helst tecken på att tackla av. De senaste åren har han dessutom fått ett helt nytt fäste i den litterära världen, bortom bestsellerlistorna och flygplatslitten. Yngre författare anger ofta King som en stor inspirationskälla; jag tror nästan det finns fog för att tala om Stephen King-generationens författare. Ett exempel: I förra veckans Boklördag berättade Hassan Loo Sattarvandi om hur hans läslust väcktes av Stephen King:
- Jag blev väldigt förtjust i hans berättelser. Först läste jag skräckromanerna. Man tror att han är besatt av onda clowner och vampyrer, men sedan hittade jag hans novellsamling ”Sommardåd/Vinterverk”. De texterna är fantastiska, nästan kortromaner. Några av de bästa Stephen King-filmatiseringarna bygger på den, som ”Nyckeln till frihet” och ”Stand by me”.
Även jag har ett långt och kärt förhållande till Stephen King. För mig är han smygläsning under täcket med ficklampa efter läggdags, sömnlösa sträckläsningsnätter; ren och skär läsglädje. I november 2006, när King var ute och gjorde reklam för ”Lisey’s Story”, begav jag mig ut på en episk resa som involverade flyg, tre tågbyten, tandhackande väntan i tråk-Slough och maraton i högklackat runt en sjö i Essex – allt för att han skulle få signera mitt sönderlästa ex av ”Mardrömmar”. Ni har säkert redan gissat det, men mina förväntningar på ”Duma Key”, som av intrigen att döma verkar vara ett kärleksbarn till ”Bag of Bones” och ”The Dead Zone” (två av mina favvo-Kingböcker, yay!), är höga. Mina helgplaner ser ut ungefär så här: säng/fåtölj, ”Duma Key”, läskoma.
Vad har ni för förhållande till Stephen King?
Alla
Jag har haft olika perioder med favoritförfattare i mitt liv, i mellanstadiet var det Agatha Christie och Maria Lang och från dem var steget (iallafall i min värld) inte långt till Stephen King, som har följt med ända sedan dess. Lida fick jag inte läsa vid 12 års ålder för min mor, som, om jag minns rätt, konfiskerade den, men under högstadieåren upptäckte jag två litteraturfavoriter: fantasy och Stephen King.
Det, Pestens tid, Varsel, Talismanen (tillsammans med Peter Straub), Staden som försvann, Christine, Jurtjyrkogården och Benrangel är favoriterna, i synnerhet Det som jag tappat räkningen på hur många gånger jag läst om. Och Bibliotekspolisen och Langoljärerna i Mardrömmar läste jag varje gång jag besökte min far (tillsammans med Stark. Det var de enda två King-böcker pappa ägde).
Tyvärr var jag inte särskilt förtjust i Liseys berättelse; jag läste inte ens ut den, men jag hoppas på Duma Key istället…
(Som du märker så har jag läst King på svenska).
Jag började läsa Stephen King ganska sent. Med undantag för ”Pestens tid” föredrar jag absolut de av hans böcker som inte innehåller övernaturligheter utan i stället är djupdykningar i det mänskliga psyket. Som skildrare av det – liksom av det kontemporära USA – är han kanon!
”Liseys berättelse” kändes urjobbig i början, men allteftersom jag läste vidare (envis? jag?) fastnade jag i berättelsen och la den slutligen ifrån mig med ett visst vemod. Visst kan man vända tillbaka till en bra bok, efter ett tag, men det är inte samma sak som att läsa första gången…
Jag håller King skyldig till att jag både läser och skriver skräck i dag. Började läsa hans böcker i tonåren. Misstänker att Staden som försvann var den första eftersom jag var väldigt fascinerad av vampyrer i den åldern. Och det är fortfarande hans övernaturliga böcker som jag gillar bäst. Men jag måste erkänna att det tyvärr var ett tag sen jag läste King och jag har dålig koll på hans senaste böcker.
Gothique: Staden som försvann var min första Stephen King, och därför har den en särskild plats i mitt hjärta. Borde läsa om på engelska. Har du läst de två noveller som lite löst hör samman med boken? ”Jerusalem’s Lot” och ”One For the Road” i novellsamlingen Night Shift.
Martina: Vi har nästan exakt samma favoritböcker av King! :)
Magda: Var det språket i Lisey’s Story som tog emot? Jag kan fatta det, men samtidigt fastnar man, som du säger, i berättelsen efter ett tag. Jag håller nog Bag of Bones högre bland hans nyare verk, men gillade Lisey’s Story skarpt.
Kul med feedback, jag kommer garanterat skriva mer om King (och skräck i allmänhet) här!
PS: Duma Key är en höjdare so far! Stay tuned, kids.
Bag of Bones är en underbar roman, som för mig placerade Stephen King bland blivande klassiker. Men låt oss inte glömma hans ”Att skriva. En hantverkares memoarer” som jag anser vara något av det bästa som formulerats om skrivprocessen.
Helena> Ja… det kändes så… ehm… PRETTO, till en början. Utstuderat. Effektsökande. Men sedan fastnade kag, som sagt. Han är en gudabenådad berättare (och det säger jag fast jag är ateist…)!
Sommardåd/Vinterverk är fantastisk, särskilt novellen om den gamle nazisten. Pestens tid tyckte jag mycket om och Staden som försvann hade jag glömt men nu när jag läste kommentaren här ovanför kom jag ihåg den och hur bra den var, en av de bästa vampyrromanerna (fast Dracula är nummer 1).
Helena: Great minds, du vet =).
Martina: Don’t I know it. :)
Jag har en närmast icke-existerande relation till Stephen King. Jag började aldrig läsa hans böcker i nedre tonåren, helt enkelt därför att jag gick långa omvägar kring allt som verkade för mycket skräck. Jag minns att jag såg Cape Fear när jag var i femtonårsåldern och efter det lovade mig själv att aldrig mer se skräckfilm, det var för jobbigt att bli sådär rädd.
Det är först på senare tid som jag har lärt mig att se thrillers, och märkt att jag egentligen inte är harigare än andra. Jag var kanske bara för känslig i tonåren, allt hemskt kom för nära inpå?
I vilket fall som helst blev det inga King-böcker i den ålder när de flesta upptäcker honom, och senare hade jag upptäckt så mycket annan litteratur jag vill läsa att det helt enkelt aldrig har blivit av. Har du Helena tips på något lämpligt för en nästan-King-oskuld? (Har faktiskt börjat läsa Att skriva, men den befinner sig halvläst på annan ort just nu…)
Jag har inte läst Stephen King på… bortåt femton år (vad jag är gammal!) men i yngre tonåren läste jag en hel del, alla på svenska, dock. Favoriterna var ”Död zon”, ”Pestens tid” och ”Christine”, Jag gjorde dock misstaget att läsa ”Det” precis när jag för första gången skulle vara ensam hemma en hel helg (den var bra men helgen var jobbig) och plågade mig igenom ”Knackarna”, som jag fått i present, när jag var tretton.
Ha, tänkte skriva en kommentar men jag kan lika gärna bara skriva under på allt Ika skrev. (Fast jag skulle aldrig ha vågat se Cape Fear!) Även jag önskar tips om var man börjar med King.
Hmm… jag måste erkänna att jag avslutat mitt förhållande till Stephen King. Det är nog närmare tio år sedan jag, om jag ska vara ärlig, med stor glädje läste honom. Jag skulle gärna läsa mer om parallellen till Oates, kanske är denna skäl att återuppta King-förhållandet igen?
Absolut, det vore ett intressant inlägg! Om Joyce Carol Oates och Stephen King, alltså.
Mr King tillhör verkligen inte mina favoriter. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skräck, ser liksom inte riktigt poängen med det.
Av en händelse snubblade jag på boken ”Att skriva” och blev stormförtjust. Den inledande delen som beskriver hur King blev författare och framförallt valde den genre han valt är helt underbar. Vi hade högläsning på glasverandan medan sommarregnet smattrade mot rutorna. Jag har återvänt till den boken om och om igen.
Lite blodad tand fick jag och har försökt mig på ett flertal av hans böcker, men måste erkänna att det egentligen bara är ”Flickan som älskade Tom Gordon” som jag verkligen tyckt om. Jag hade svårt att ta till mig ”Om en Buick…” och ”Liseys berättelse” orkade jag helt enkelt inte avsluta.
Men som sagt, några guldkorn av den kvaliteten räcker för mig.
Visst är ”Att skriva” fantastisk? Har hört att många skrivarkurser numera har den på litteraturlistan – med all rätt.