”This Charming Man” – Marian Keyes

”This charming man” kretsar kring den irländska politikern Paddy de Courcy och hans överraskande beslut att gifta sig.
Lola trodde att hon var hans flickvän. De sågs ju bara häromdagen. Och ingen gjorde slut, eller andades om giftermål med en annan. Så hur kommer det sig att hon inte är den blivande bruden?
Grace är journalist och på jakt efter hela de Courcy-storyn.
Hennes syster, Marnie, var Paddys första kärlek.
Alla tre har en hemlighet som binder dem samman. Det är här det mörka hjärtat i berättelsen kommer in.

Helena: Häromåret skrev Zadie Smith en insändare till Marie Claire där hon kallade Marian Keyes en av vår tids viktigaste feminister. Efter att ha läst ”This Charming Man” är jag beredd att hålla med. Det har i och för sig alltid funnits ett mörkare stråk i Keyes romaner, från Claires förlossningsdepression i ”Water Melon” till Annas sorgarbete i Marian Keyes kanske bästa bok hittills, 2006 års ”Anybody Out There?”, men här tar hon det ett steg längre. Det här är heavy stuff – visserligen varvat med allt det roliga som är Keyes varumärke, men absolut ingen rosafluffig strandläsning. Oh no.

Stora Joh: Ja, ”Anybody out there?” var ett stort steg framåt för Keyes, och när jag läste den önskade jag så att hon skippat hela tjafset med privatdeckarstoryn. I ”This charming man” kan man säga att hon har gjort precis det. Det här är en mestadels allvarlig bok. Absolut Keyes fina ton, värme och humor, men det är inte mycket bubblig utfyllnad som man irriterat vill hoppa över. Tack!

Helena: Jag är i och för sig ett stort fan av Helen, den yngsta och kanske allra knäppaste (konkurrensen är benhård…) dottern i Walsh-klanen, och höll på att fnissa mig fördärvad över hennes och Mammy Walshs privatdetektivbyrå. Kanske är det min deckarfetisch som spökar? Hur som helst: när jag läste att Keyes skulle släppa en ny roman hoppades jag ju att Helen äntligen skulle få en egen bok. Nu blev det inte så, men kanske nästa gång? Hoppas det i alla fall!

Stora Joh: Jag gillar anslaget och ambitionen, men jag har lite problem med de tre karaktärerna och framförallt hur de hänger ihop. Lola, superbra. Hon är en klassisk Keyes-karaktär. Jobbar som stylist, har fantastisk humor och charm. Hon blir alldeles förstörd av Paddys förlovning och drar iväg till en liten by vid kusten för att komma över honom.
Marnie, också mycket bra, utan att kunna avslöja för mycket om henne.
Grace, well …? För mig blir hon transportsträckan. Och faktiskt tycker jag att det tar för länge innan det kommer fram hur allt hänger ihop med Paddy. Det känns lite som att det blir tre romaner i romanen istället för en.

Helena: Jag tyckte helt klart bäst om Lola-kapitlen. Det var avsnitten om Lolas acklimatisering i den lilla byn som fick mig att skratta så högt på bussen att mina medtrafikanter tittade upp och undrade vad jag höll på med.

Stora Joh: En del teman som dykt upp i tidigare Keyes-böcker kommer tillbaka här. Alkoholism tex. Och som hon skriver om den! ”En oväntad semester” var uppvärmningen. Här är the real deal.

Helena: Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till Keyes egna erfarenheter av alkoholism. Helt plötsligt fick allt det nattsvarta en förklaring.

Stora Joh: Men inte nog med det. Vi bjuds också på cancer, misshandel, döda föräldrar, och annat tungt. En samling av Diverse Stora Problem. När jag radar upp det nu så verkar det som att hela boken är full av elände, men det känns inte så när man läser. Det ska till en Keyes för att kunna skriva det här utan att trycka ner en totalt. Och sen att mitt i allt lätta upp det hela med några speciella fredagssammankomster hos Lola. Eller den roliga fixeringen vid Kildare bypass (trafiklösning) som återkommer från flera figurer. Eller alla konstiga typer i byn som Lola bor i.

Helena: Kildare bypass-fixeringen var jätterolig! Ett klassiskt exempel på att upprepningar, om de förvaltas rätt, är guld värt i alla typer av komedier. Och jag älskade Lolas speciella språk, det där korthuggna och lakoniska. Många läsare kommer säkert störa sig på hur Lola och hennes kompisar pratar, men för mig lyfte det fram humorn ännu mer. Tänk Bridget Jones på Guinness.

Stora Joh: Helhetsintrycket är varierat för mig. En del bitar, Lolas och Marnies, läser jag med stort nöje. Jättebra. Andra saker; Grace, kompositionen, nja. Jag tycker givetvis att man ska läsa den, och jag gillar verkligen att Keyes har skrivit den här sortens bok. Jag har bara svårt att sätta en stämpel som ”VG” eller så på den. För splittrad.

Helena: Jag har också svårt att betygsätta ”This Charming Man”. Ibland kändes diskrepansen mellan de tokroliga inslagen (Lolas fredagsklubb, OMG, jag skrattade tills jag grät!) och de gravallvarliga inslagen om kvinnomisshandel och alkoholism lite väl stor. Skrattet liksom fastnade i halsen. Samtidigt blir ”This Charming Man” en påminnelse om att Keyes är så mycket mer än glitter, underhållning, män och shopping. Hon passar inte in i den trånga chicklit-fållan, har egentligen aldrig gjort det. Ja, hon skriver för kvinnor och väjer inte för det ytliga men heller inte för det obeskrivligt svåra. Kanske kan chicklitdrottningen Keyes bidra till att hela genren får ett uppsving?
Fastän det här inte är Keyes i toppform – jag tycker precis som Johanna att helhetsintrycket blir en smula splittrat med alla olika röster, och kompositionen är inte klockren – är det ändå roligt, viktigt och läsvärt. Men lättviktig underhållningslitteratur? Absolut inte. Vill ni ha fluff och substanslöst tidsfördriv, leta någon annanstans.

Läs första kapitlet.