Läser Hanif Kureishis ”Förorternas Buddha” när jag är hemma på Döbelnsgatan. Frustande roligt! Jag är väldigt svag för den här typen av böcker. Ibland tänker jag att det är för att min uppväxtfamilj ofta tangerar den där dråplighetens gräns. Inte någon dussinfamilj. Precis som Karims familj i boken. Så det blir ju igenkänning (se, jag tror inte på att igenkänning automatiskt betyder svensk diskbänksrealism, man hittar också något i en bok om andra generationens invandrade indier i Londons förorter). Men man skymtar ju någon sorts sorg också, mitt i det som skall vara roligt, i alla fall känner jag det så när jag läser. Att det gör ont i Karim, sakernas tillstånd.

Kvällarna på Vegagatan tillbringas från och med idag med ”Tu man hand” som JoL skrev om häromdagen. Jag tycker mycket om X Publishings utgivning. Hanna och Ada tar ungdomarna på allvar. Det gör iofs många som arbetar med just ungdomslitteratur tycker jag mig märka. En annan sorts relation till sin målgrupp.

Jag skriver läser istället för läste eftersom jag den senaste tiden har ägnat varje bok osedvanligt många kvällar. Borta är sträckläsningen. Just nu är jag så trött att det sällan blir mer än ett par sidor varje kväll. Somnar mitt i läsningen, böckerna svajar i mina händer. Det är helt enkelt inte okej.

Johanna Ögren