Irriterande pendlarläsning
Pendlarläsningen sista tiden har varit två svenska romaner om irriterande / upprörande män och kvinnor. Hade det inte varit pendlarläsning = inte någon annan bok inom räckhåll, så hade jag säkert inte avslutat. Nu var dessa mycket snabblästa dessutom, men… aaah! Känns som att de stör mer än de ger, om ni förstår.
Den första irritationen stod ”24 timmar i oktober” av Caroline Giertz. Den handlar om en totalt slutkörd trebarnsmamma, Eva-Maria, som i åratal försummat sig själv för sin man. Han stannar givetvis inte upp en enda sekund och tänker på vilket hästjobb hon gör i hemmet medan han är ute och jobbar och måste få vila när han kommer hem. Karln plockar tex inte ens upp sina egna smutskläder, han bara släpper dom på badrumsgolvet. 50 cm från tvättkorgen. Ett av många exempel på hans tonårstillvaro.
Sen är han otrogen med en granne, frun ser det, drar därifrån och i ett dygn så lever hon livet och får ny frisyr (med mera) inne i city. Han får kämpa på i förorten med de tre barnen, istället för att åka på affärsresa.
Allt är super-realistiskt, och jag blir super-less. Jag fattar att barn spyr och att man inte hinner tipptopp-städa, men i många såna här böcker (tex ”Ett tal till min systers bröllop”, ”Brunstkalendern”) så är det ju kaskadspyor en gång i minuten dygnet runt och hemmen är totala sanitära olägenheter. Det är så extremt. Pappporna gör ingenting. Mammorna gör allt. När de drar så faller hela bygget ihop. Jag som läsare blir matt, och så ointresserad.
Jag tycker det var mycket mer dynamiskt i ”Bitterfittan”. Även om mannen jobbade massor där med, fanns det iallafall en diskussion mellan de två. Och en vilja, fast sen höll den inte hela vägen. Den diskussionen och viljan är mer intressant än att läsa om hur en fyraåring spiller mjölk och hur pappan handlar lunch på McDonald’s och allt blir helt oerfaret fel. Giertz beskriver mest ett svartvitt inferno för att riktigt visa vilka hjältar mammorna är känns det som. Ja, det är de, jag håller helt med. Men jag kan faktiskt inte låta bli att tänka ”varför går du med på det?” till Eva-Maria och hennes likar. Min nästa tanke är; ”stick nu för Guds skull till tönt-Teneriffa, om han tror att han kan hålla på så där! Stå på dig lite, kvinna!”.
Och vad händer efter mannen insett vad kvinnan gör hemma? Inte blir väl allt frid och fröjd och 50/50 för det. Den Bitterfitta-diskussionen, den uppskattar jag.
Den andra boken, som JoÖ också läst, var Moa Herngrens ”Allt är bara bra, tack”. Mannen här är liksom en kombination av två onda ting.
Han är 1) som mannen ovan, skiter i allt praktiskt på ett tonårigt sätt. Han är 2) konstnär med smak för det goda livet. Läs, han tjänar noll pengar för han vill inte sälja sig och kompromissa med sin konst (i detta fall måleri). Men han vill hemskt gärna gå på krogen varje dag, köpa fina kläder, resa, äta gott, dricka whisky, sitta och drömma om ett stort fint hus på landet där han ska skapa och yadayada. Han tar självklart inte ett enda handtag för att lösa detta ekonomiskt. Det är kvinnan som med sitt arbete bekostar hela deras liv. Här börjar hon tex jobba natt (tv-producent) när barnet är 8 mån gammalt, och när hon kommer hem dödstrött på morgonen så kräver mannen att få sova mer, han orkar inte ta hand om sonen. Och hon måste gå på Systemet för det orkar han inte heller. Kreditkortsräkningarna blir högre och högre för varje månad. Sen börjar han kräva att hon ska låna av sin familj (det gör hon redan), de kan gott dela med sig till sin dotter. Fortfarande vägrar han jobba. Det är helt horribelt.
Jag blev irriterad av Giertz bok, men Herngrens är riktigt upprörande. Ja, mannen är karismatisk och fantastisk, och ja, hon faller som en fura och blir upp över öronen kär, och ja, i början är ju allt roligt, men sen, sen, sen. Vilken misär! Man vill ta Lea i handen och få bort henne från den rökstinkande lägenheten där mannen sitter och grubblar och känner in och rotar sig och allt vad han ursäktar sig med, alltid med sin hela whisky inom räckhåll. Det är rent blodtryckshöjande att läsa om honom.
Efter dessa två snudd på feel bad-are (inte egentligen, men för mig blev det så) hoppas jag på uppbygglig, positiv, inspirerande pendlarläsning ett tag framöver. Något fluffigt. Eller något sött med små kattungar. Något blodtryckssänkande bara.
Alla
Du blir super-less. Jag blir supersuper- besviken!
Har ingenting hänt? Och varför händer ingenting? Är vi tillbaka till 50-talet? Kvinnor, mammor, tjejer! Varöfr finner ni er i detta?
Protestera! Ställ krav! Revoltera!
Ung på 70-talet
Visst blir man irreterad! Sen slutar denna typ av böcker allt för ofta med att den frånblivande genom någon annan försorg kan ta på sig ett ansvar och kvinnan (ja, jag generaliserar) fortfarande är en mes som accepterar. Läst nyligen Sängläge av S Bilson. Fy vad arg jag blev på huvudpersonen, när hennes make fick sparken och först då kunde han tänka sig ta tid för familjen – innan dess hade han uttryckligen sagt karriären gick före. Men oj så lycklig huvudpersonen blev ändå…. Sådana böcker är bara sorgliga.
Håller med om att ”Bitterfittan” var bra om än upprörande. Faktiskt en bok som hjälpte oss att (återigen) komma igång med jämställdhetsdiskussionen här hemma! Men varför ska något som är så j-la självklart vara så j-la svårt att förändra!
Precis som ”Bitterfittan” får jag själv, nästan dagligen, jobba med skuldkänslorna och det dåliga samvetet – och precis som mamman i den boken har jag en längtan att DELA på ansvaret…Jag är less på rollen av arbetsledare i hemmet!
Kristina Sandbergs Ta itu tänker jag på när jag läser ditt inlägg. Hur depression kan göra en människa förstenad och få henne att göra fruktansvärda saker som hon egentligen inte vill. I Ta itu är det en kvinna, det skulle lika gärna kunna vara en man. Visserligen är det inte samma sak att lägga smutstvätten ovanpå locket till tvättkorgen och titta på tv-sporten medan frun städar – depression är något annat och allvarligare. Men jag kommer att tänka på den ändå, när jag läser orden ”varför går du med på det?”. Hur står man ut med all skit i världen? Tänker på alla som drabbas av t.ex. alkoholism, spelberoende, konstant otrohet. Usch, vad jag blir nere nu.
Jamen ni verkar inte ha upplevt hur det ser ut med jämställdheten i dagens hushåll. Är själv nybliven mamma och hänger en del på en föräldrasajt, där ”skryter” mammorna om sitt superduper 50-taliga hemmafruarbete och papporna lyser med sin frånvaro…….
När vi där skulle diskutera ”Bitterfittan” blev mammorna upprörda för de kunde minsann inte känna igen sig. De hade ju VALT själva att ha det som de hade det.
Är så glad att jag har en man och ett liv där vi faktiskt delar på ansvar och hemmaarbete…………det är ytterligt deprimerande att inse att vår familj är ovanlig…….och det ska föreställa 2008!!
Sen blir jag skitsur på alla förlag som prånglar ut skitböckerna (som de du skriver om) till oss också, har de ngn slags hemlig politisk agenda????
Anna GC: Tänkte också direkt på Kristina Sandbergs Ta itu (har inte läst Bitterfittan mfl.). Den har betytt jättemycket för mig trots att jag är ung och inte har några barn.
Petronella – jag HOPPAS att det inte bara ser ut så som du beskriver, med 50-talstankar. Jag har inte hängt på föräldrasajter, men jag tror att ”Bitterfittan” fått ett så stort genomslag för att den är en bok / diskussion många kan känna igen sig i. Förhoppningsvis, alltså. Och problemet för kvinnan i Giertz bok är ju att hon inte är nöjd. Hon lallar inte omkring som en glad hemmafru på 50-talet. Inte för att det är fel på såna, eller att man inte får vara en glad hemmafru även idag. Men jag upplever att dels har inte många familjer ekonomisk möjlighet att låta en vara hemma på heltid, och dels att man med två arbetande föräldrar måste komma fram till en lösning som innebär något helt annat än hushållsfördelningen i Giertz bok. Den är ju helt orimlig, i mina ögon. Inte ens i mitt samboförhållande utan barn funkade den. Det är därför jag blir så himla upprörd när jag läser den här boken. Varför går kvinnan med på att göra allt, jag förstår det verkligen inte.
Jag har läst Sandbergs ”Ta itu” också, men jag kom inte att tänka på den. I den här historien var det ingen depression (som i riktig klinisk depression) utan en vanlig missnöjd trött utarbetad kvinna.
Hej igen
jomen jag menar liksom maria sveland att problemet faktiskt är politiskt. Och att vår samhälleliga struktur uppmuntrar till ”den glada hemmafrun” fastän den i sedan leder till olyckliga och destruktiva förhållanden a la Giertz.
Visst inte många har ekonomisk möjlighet att bara låta en i familjen jobba, men vi har en föräldraförsäkring som garanterar dig 80 % av lönen i TVÅ år under föräldraledigheten. Skaffar du ett barn till får du ytterligare två år och vips var vi uppe i 4 år……..osv. Har en kompis som inte jobbat på FEM år nu, gissa hur attraktiv hon är på arbetsmarknaden nu……o allt för att hon och hennes man VALDE att inte dela på föräldraledigheten.
Jag har inte läst de här två böckerna, herngren eller giertz och jag kommer verkligen inte göra det nu heller eftersom jag blir arg bara av att läsa OM dem……
Däremot kommer jag fortsätta att tvinga på alla att läsa Bitterfittan!!
Jag uppfattade ”Ta itu” som klinisk depression; att personen inte bara kunde rycka upp sig utan att problemen låg på en annan nivå. Personligen tyckte jag väldigt mycket om den boken även om det är synd om huvudpersonen.
Jag har inte läst de ovan nämnda böckerna men tycker inte synd om huvudpersonerna utan att de är svaga.